lördag, oktober 01, 2011

Gamal vänskap som inte rostar

Två dagar i mitt liv
Mitt i det virrvarv som kallas liv korsas våra vägar av vänner som kommer och går, men vissa kommer för att stanna. Jag har en sådan vän. Hon kom in i mitt liv då jag nyss hade blivit tonåring. Mitt liv var kaos och jag hävdade att det var lugnt. Hon såg, utan att se hur det verkligen var, men det var helt enligt min plan. Hon så såg det jag lät henne se. Hon såg min mask och tuffa attityd, avslöjade den och kände frustrationen och hjälplösheten. Hon såg, min ångest, min rädsla och hon kände med mig. Men jag lät henne inte se och känna hur det verkligen var. Jag utnyttjade vilan som hennes medkänsla och trygghet ingav mig, jag använde henne för att avlasta min ångest. Hon var ventilen som gjorde att jag överlevde mitt kaos. Och jag hade tur, hon var den typen av vän som stod kvar, trots hennes känsla av hjälplöshet och frustration. Idag är hon mer nöjd. Jag har konfronterat mitt förflutna och tagit mig ur kaoset jag växte upp i. Jag möter mina rädslor och tar itu med ångesten, när den slår mot mitt inre. Jag tar emot omsorg och medkänsla utan att slå den ifrån mig och gömma mig bakom en fasad av falsk tuffhet. Vår vänskap är idag jämställd. Hon är en mycket fin människa och jag är glad att vi är vänner. Jag var fjorton år när våra vägar korsades första gången och nu är vi båda äldre, men vänskapen finns där. Djupare än någonsin och jag känner mig tacksam och rik som har en vän som hon. Vi hade nyligen två fina dagar ihop i förorten där jag bor och en härlig promenad på söder, en plats vi båda älskar.