I Plymouth fanns det ju ett högt torn också och finns det ett torn måste vi ju klättra upp i det. Det är ju självklart. Det här tornet skilde sig lite från de andra tornen vi hade varit uppe i, dels saknades det hiss men också trappsteg. (Det var liksom sluttande avsatser istället för trappsteg). Det kändes inte så mycket i benen just då, men efteråt, vilken träningsvärk jag fick. Men utsikten var magnifik och väl värt den svettiga och andfådda promenaden upp. Vi var inte heller ensamma i tornet som var ganska smalt i toppen, det var en alternativ familjefest just idag, så vi var många som tog oss upp mot toppen och utsiktspunkterna. Kände mig lite avundsjuk på ungarna som sprang uppför utan det minsta motstånd, medan jag själv funderade på om jag skulle överleva eller inte.