En sådan där dag

Idag var jag ledig, skönt efter en lång arbetsdag igår. Hade tid hos min psykiatriker på eftermiddagen. Jag gillar honom. Han är schysst. Tyvärr kan han inte erbjuda mig någon behandling eller hjälp över huvudtaget vilket triggar min frustration varje gång jag besöker psyk. Inte så mycket för min egen skull, men det finns så många patienter i kategorin "människor med psykisk ohälsa", som är helt ensamma och utelämnade till psykiatrin som inte har någon hjälp att erbjuda. Det är så oerhört provocerande att det finns så lite hjälp för människor som behöver hjälp. Jag vet att jag är privilegierad som har ett socialt skyddsnät runt omkring mig, bestående av väldigt goda vänner och en fantastisk privat terapeut. Det är därför jag blir så arg när jag tänker på hur många det är som måste må dåligt på egen hand, som inte har vänner som kan hjälpa/lyssna och som psykiatrin också sviker.

Själva läkarbesöket hos psykiatrikern gick bra, vi hade en rolig stund tillsammans.Det är så skönt att min psykiatriker är trevlig och har humor. Han vågar till och med skratta åt mina skämt numera. I början var han alltid tvungen att fråga "det där var ett skämt va?" nu kommer skratten spontant. Trots att han är så bra min psykiatriker, blev jag nedstämd och orolig under besöket idag, en del av mig blev rädd för honom. Mådde ganska dåligt ett tag, drog runt lite i affärer efteråt och tyckte synd om mig själv och var ledsen. Men så ringde en vän till mig och bjöd hem mig på fredagsmys och det kändes så skönt att slippa vara själv med alla känslor, så jag tackade med glädje ja. Jag åkte hem för att göra i ordning mig för fredagsmyset och väl hemma igen så tappade jag bort nycklarna i lägenheten, precis när jag skulle gå. Och när sådana där små saker invaderar mitt liv, bara orkar jag inte. Jag fick ett plötsligt psykbryt, det händer inte ofta som tur är. Jag överväldigades av frustration och gick bara runt och skrek och ville kasta saker. Det känns ganska fånigt och gå omkring och skrika när man är singel och de man skriker på bara finns i huvudet. Det kändes som om ingenting funkade liksom. Suck, ibland bara hatar jag att vara DID. Idag var en sådan dag. Till sist sansade jag mig så pass mycket, att jag ringde min terapeut som hjälpte mig tillbaka till lugnet och påminde mig om allt som funkar. När jag var lugn igen hittade jag mina nycklar i arbetsrummet, där jag inte hade varit på hela dagen. Jag kom iväg på fredagsmys, med trevlig film och goda vänner. Så tacksam för alla mina modiga vänner som vågar vara med mig, både bra och dåliga dagar.

På väg hem stannade jag till utanför tunnelbanan, där min kyrka bjöd på kaffe, te och glögg. Tog tillfället i akt och hjälpte till en stund med att servera varma drycker och samtala med människor om deras vardag och om Gud. Det var roligt, och för en stund fick en eller annan ensam människa någon att prata med. Så viktigt. En dålig dag som slutade på ett mycket trevligt sätt, med andra ord. Det var en sådan där dag, idag.