Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men då ensamhet är påtvingad kan den kännas väldigt smärtsam och svår. Denna sortens ensamhet har bott i mitt innersta djup väldigt länge, så länge jag kan minnas egentligen. Det har blivit en del av min identitet. Det är inte det att jag har varit ensam under mitt liv, snarare är det tvärt om. Jag har hela tiden haft väldigt många vänner. Jag såg till att vara omgiven av människor hela tiden, under vissa perioder av mitt liv. Men att vara bland många människor betyder inte nödvändigtvis att jag kunde känna gemenskap med dem. Man kan faktiskt känna sig otroligt ensam bland en grupp människor, om man inte känner tillhörighet och acceptans. Som barn blev jag sviken så svårt av min ursprungsfamilj, att det skapade ett tomrum i min själs dunkla djup. Det bor ett sår där, som aldrig tycks läka. Ensamhet, rotlöshet och övergivenhet är var, som kommer från det där såret.
Under min uppväxt var jag inte direkt älskad av min ursprungsfamilj, jag kränktes, misshandlades och våldtogs av dem gång på gång. Jag utlämnades till människors ondska och efteråt övergavs jag och fick själv bära alla hemligheter, känslor och ledsenhet. Jag tror att det är därför jag så lätt tolkar nutidens ensamhetskänslor på samma sätt som då. Ensamheten blir inte bara ensamhet, utan likställd med den där övergivenheten som jag kände som barn. Ensamheten blir då betydligt mer ångestladdad och djup. Men det finns hopp, till och med för mig, för idag fick jag fatt på en ny insikt. Ensamhet idag, är inte lika med övergivenhet. Att jag är för mig själv mycket betyder inte att jag är övergiven, jag har människor runt omkring mig som jag i djupet av min själ vet älskar mig och som jag har samhörighet med.
Hur man upplever ensamhet beror som sagt i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna. Om man känt sig sedd och älskad som barn, får ensamheten en annan kvalité. Det är kanske trist lite nu och då att vara ensam, men man drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på mig, att man inte duger eller att man är övergiven. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Om man inte har så mycket obearbetade negativa erfarenheter av ensamhet i det förflutna, blir det inte lika stor skillnad mellan påtvingad och självvald ensamhet. Då är det också lättare att själv ta sig ur ensamheten.
Om man känner ensamhet, vad kan man då göra åt den?
- Om ensamhet är negativt laddat för dig; försök att möta känslan istället för att fly undan.
- Försök att förstå vad det är som hindrar dig från att uppleva den gemenskap du vill och bryt ner det i små steg som känns möjliga för dig att genomföra. Du vet att du träffar rätt, när det ger dig entusiasm istället för att göra dig modlös och nedslagen.
- Att samtala med någon du känner förtroende för kan hjälpa dig se nya perspektiv och möjligheter. Jag pratar med goda vänner och min terapeut och det är bland annat då som jag får nya insikter, till exempel att ensamhet inte är lika med övergivenhet!
- Att åka på en retreat kan vara ett bra sätt att möta sig själv och sina rädslor – men också en möjlighet att uppleva en ny sorts ensamhet som kan vara oerhört kreativ och upplyftande. Du är ensam men ändå i en gemenskap och det finns någon som du kan vända dig till om du behöver det.
- Om du, precis som jag, är den kreativa sortens människa, kan en konsthantverks kurs ge dig ett sammanhang och hjälpa dig att bryta din ensamhet och skapa nya relationer.
Om du vill hjälpa andra:
Ensamhet ser olika ut från person till person. Alla upplever inte ensamhet på samma sätt som du och jag. Man behöver ta reda på om personen man vill hjälpa har en kreativ självvald ensamhet eller om det är en mer påtvingad isolerande ensamhet. Ibland kan man klampa in i människors liv som faktiskt inte vill ha eller behöver någon hjälp. Jag tänker att det är bättre att "klampa in" än att "ignorera".
Vilka i din omgivning behöver en vän? Vad kan du göra för att förändra någons ensamhet? Är du ensam? Vilka steg kan du ta för att bryta den känslan?
Under min uppväxt var jag inte direkt älskad av min ursprungsfamilj, jag kränktes, misshandlades och våldtogs av dem gång på gång. Jag utlämnades till människors ondska och efteråt övergavs jag och fick själv bära alla hemligheter, känslor och ledsenhet. Jag tror att det är därför jag så lätt tolkar nutidens ensamhetskänslor på samma sätt som då. Ensamheten blir inte bara ensamhet, utan likställd med den där övergivenheten som jag kände som barn. Ensamheten blir då betydligt mer ångestladdad och djup. Men det finns hopp, till och med för mig, för idag fick jag fatt på en ny insikt. Ensamhet idag, är inte lika med övergivenhet. Att jag är för mig själv mycket betyder inte att jag är övergiven, jag har människor runt omkring mig som jag i djupet av min själ vet älskar mig och som jag har samhörighet med.
Hur man upplever ensamhet beror som sagt i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna. Om man känt sig sedd och älskad som barn, får ensamheten en annan kvalité. Det är kanske trist lite nu och då att vara ensam, men man drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på mig, att man inte duger eller att man är övergiven. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Om man inte har så mycket obearbetade negativa erfarenheter av ensamhet i det förflutna, blir det inte lika stor skillnad mellan påtvingad och självvald ensamhet. Då är det också lättare att själv ta sig ur ensamheten.
Om man känner ensamhet, vad kan man då göra åt den?
- Om ensamhet är negativt laddat för dig; försök att möta känslan istället för att fly undan.
- Försök att förstå vad det är som hindrar dig från att uppleva den gemenskap du vill och bryt ner det i små steg som känns möjliga för dig att genomföra. Du vet att du träffar rätt, när det ger dig entusiasm istället för att göra dig modlös och nedslagen.
- Att samtala med någon du känner förtroende för kan hjälpa dig se nya perspektiv och möjligheter. Jag pratar med goda vänner och min terapeut och det är bland annat då som jag får nya insikter, till exempel att ensamhet inte är lika med övergivenhet!
- Att åka på en retreat kan vara ett bra sätt att möta sig själv och sina rädslor – men också en möjlighet att uppleva en ny sorts ensamhet som kan vara oerhört kreativ och upplyftande. Du är ensam men ändå i en gemenskap och det finns någon som du kan vända dig till om du behöver det.
- Om du, precis som jag, är den kreativa sortens människa, kan en konsthantverks kurs ge dig ett sammanhang och hjälpa dig att bryta din ensamhet och skapa nya relationer.
Om du vill hjälpa andra:
Ensamhet ser olika ut från person till person. Alla upplever inte ensamhet på samma sätt som du och jag. Man behöver ta reda på om personen man vill hjälpa har en kreativ självvald ensamhet eller om det är en mer påtvingad isolerande ensamhet. Ibland kan man klampa in i människors liv som faktiskt inte vill ha eller behöver någon hjälp. Jag tänker att det är bättre att "klampa in" än att "ignorera".
Vilka i din omgivning behöver en vän? Vad kan du göra för att förändra någons ensamhet? Är du ensam? Vilka steg kan du ta för att bryta den känslan?