Fick beskedet med posten, en biologisk arvsmassa är död. Jag känner: Yes, one to go! Man kan ju undra hur jag kan uttrycka mig så här rått och kallt, jag hör själv hur det låter, men det finns anledningar till detta för er som inte vet något om min bakgrund. Det mesta arvsmassorna i fråga har gett mig i livet är smärta, mardrömmar, svek och ärr i själen. Arvsmassorna skändade min kropp och lät också min kropp skändas av andra från det jag var liten, tills jag blev stor. Övergreppen upphörde inte förrän jag själv bröt mig fri av egen vilja. Banden kapades och jag kunde trevande börja leva mitt liv. Jag var fri att bygga relationer med människor som älskade mig trots ärren, rädslan och ångesten. Människor som har tagit mig hela vägen fram dit jag är idag. Det var värt allt att kapa banden till ursprungsfamiljen, till arvsmassorna, till parenteserna i mitt liv.Jag brukar ju allt som oftast hävda att Google har svaren på alla mina frågor, så jag Googlade och fann det jag sökte: dödsannonsen. Begravningen hade varit, vilket var skönt för då slapp jag ta ställning mot att gå. För gå, det hade jag aldrig tänkt göra. Det som är spännande med min ursprungsfamilj är att de aldrig slutar förvåna mig, tvärt emot familjetraditionen skall kroppen kremeras och hällas ut på en anonym minneslund. Kan inte låta bli att fundera över anledningen, är det av snålhet eller önskade arvsmassan detta själv?
I den kommun som jag jobbar i, har man rätt att vara hemma med lön ett par dagar när nära anhöriga har avlidit, för att sörja. I mitt fall känns "sorgen" komplex, mest för att jag inte känner någon direkt sorg, bara trötthet i kroppen och lite stress över praktiska saker. Emellanåt har jag funderat på om jag borde känna mer. Men nej, jag kapade medberoende-bandet för många år sedan och något annat band har jag och arvsmassan aldrig haft. Nu väntar jag hoppfullt på att resten av arvsmassan också skall dö ut. Då blir mitt liv ännu mer fritt, men redan idag har jag ett liv! Jag har uppnått det jag behöver för att känna mig lyckad och lycklig. Klart man alltid kan sträva efter mer pengar, framgångsrikare arbetsplatser, giftemål etc, men man kan också luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Jag väljer det senare och lutar mig tillbaka i min nya sköna soffa och låter nöjdheten ta plats i mitt inre. Med utandningen viskar jag till min själ: One to go!