fredag, september 11, 2015

Att sätta gränser

Jag vill mer än vad jag orkar och känner mig missnöjd. Vill att livet skall vara mer än att "sova, äta och jobba ekorrhjulet". Och det är klart att mitt liv är rikare än så. Men allt utöver ekorrhjulets måsten kostar. Varje sak jag gör utöver jobb och hemstök tröttar ut mig, tär på min kraft. Jag lyckas visst aldrig samla på mig en kraftreserv. Det är nog helt i sin ordning för en person som lever med PTSD jag vet, men som ungdomarna säger det är fett irriterande. Jag vill så mycket mer än vad jag orkar. Ibland ignorerar jag stresspärren och kör på i full fart fastän jag egentligen vet betydligt bättre. Jag har svårt att behärska mig, det finns ju så ofantligt mycket roligt och fascinerande där ute i välden som jag vill vara en del av. Jag märker direkt när jag kört på för fort och har gjort för mycket. Jag förlorar min förmåga att slutföra saker, att känna engagemang, jag tappar min kreativitet, diskbergen staplar sig och lägenheten gror igen. Det är säkra tecken på att jag kört på för hårt. Jag är inte där nu. Jag försöker behärska mig och vara förståndig. Prioritera återhämtning. Men det är svårt.

Att leva mer disciplinerat skulle vara bra för mig. Jag har lätt för att slarva mycket, tumma på principer på många områden i mitt liv. Jag slarvar med återhämtningsdelen av livet, fyller all ledig tid med massa aktiviteter som inte alltid är vilsamma. Och jag får inte till dygnsrytmen när jag är ledig, jag går inte disciplinerat och lägger mig när jag är trött. Det är mitt största problem, eller utmaning om jag skall KBT tänka positivt. Det är som att jag måste trotsa och göra uppror mot det jag vet är det bästa för mig. Att det fortfarande inte är helt okey att vara snäll mot mig själv, att jag inte förtjänar det bästa. Min chefs favoritord är: "att ta omtag", liksom att börja om och göra det man vet är rätt och riktigt att göra. Och kanske är det dags för mig att ta ett omtag om mitt liv?