Lillkanins sista dag.

Jag köpte Lillkanin för att själv få kraft att leva. Hon hjälpte mig med det. Hon blev aldrig den tama typen av kanin, men det var inte hennes fel. Jag var för rädd och mådde för dåligt för att orka hålla på med henne, som man ska göra när kaniner är små. Jag mindes mina egna trauman för mycket helt enkelt. När Lillkanin inte ville bli hållen och sprattlade, blev jag skräckslagen och släppte henne fri. Jag kunde inte skilja på hennes och min egen panik, över att vara fasthållen mot min vilja. Så hon blev den söta sortens kanin, som var nöjdast om hon fick sköta sig själv, fast mat ville hon ha förstås. Hon föredrog sin zooaffärs fröblandning och var missnöjd om hon fick mindre än en deciliter, så en matsked om dagen var inte att tänka på trots zooaffärens råd där om. Hon älskade kryddväxter, morötter, äpplen och broccoli, när hon fick det att mumsa på fick jag alltid klappa min Lillkanin. En gång kröp hon till och med in i matkassen, som jag lite slarvigt glömt bort att jag ställt i min hall och åt upp nästan ett helt broccolihuvud.

Hon tog hela min hall i besittning och var mycket irriterad om jag dristade mig till att gå in där, för att hämta något eller för att gå på toaletten. Fast på senare år var det just vid dessa toalettbesök, som hon visade att hon ville bli klappad. När hon skuttade fram till högra hörnet av mattan, då visste jag att jag skulle få klappa och gosa med min kanin. Tapeten i hallen älskade hon att bita i och dra sönder, hon missade inte ett enda tillfälle att äta sig mätt på tapetpapper. En gång käkade hon nästan upp alla pusselbitarna från mitt julklapps pussel (som jag hade glömt i hallen), hon älskade uppenbarligen smaken av pappersmassa. Att gnaga var liksom hennes grej, som till exempel hallmattan, den åt hon med eltejp och allt. Under sin livstid käkade hon faktiskt upp fyra hela dörrmattor från Ikea.

Sommarvistelsen i uteburen brukade vara från maj till oktober, ibland flyttade hon inte in i lägenheten förrän snön kom. Lillkanin älskade sin sommarvistelse så mycket att hon brukade skutta till av glädje, som kalvarna gör på våren när de får komma ut på grönbetet. Hon åt upp en hel bur, gnagde sönder den totalt. De sista två somrarna spenderade hon i en rejäl bur, som var näst intill obitbar (men hon var ju inte den sortens kanin som gav sig i första taget, så hon gjorde sina tappra försök). Hon var inte särskilt rymningsbenägen min kanin, men ett år lärde hon sig att skutta högt och plötsligt provade hon att ta språnget över buren ut i friheten. Det var på tiden då hon var ung och pigg och sprang fort som ett jehu. Vi fångade in henne till sist med hjälp av en fjärilshåv. En annan gång rymde hon till en äng 500 meter från buren, vi fick jaga henne genom radhusområdets trädgårdar och klockan var långt efter midnatt. Till slut tröttade vi ut henne och hon fångades in av min pastors stora, trygga händer. När hon hade blivit rätt så många år kom hon på att tassarna var till för att gräva hål i gräsmattan, till radhusägarinnans förtret. En dag tog vi henne på bar gärning och då stack bara svanstippen ut ur hålet och jorden flög åt alla håll. Hon var inte helt nöjd med åtgärden att bli utdragen ur hålet och satt i buren. Och så hon såg ut! Min vita kanin var helt brun och täckt av jord och gräs. Hon såg för rolig ut. Hon fick smak för det där med att gräva på en gång, gräsmattan har idag sina ojämnheter lite varstans efter hennes framfart.

Jag anade, redan när jag släppte ut henne i sommarburen i år, att det här skulle bli hennes sista sommar. Hon var aldrig så där sprättande lycklig som hon brukade vara. Hon tog det mycket lugnare, skuttade runt mindre, vilade mer, satt i buren mer och hängde i skuggan mer. Men jag såg att hon trivdes, det gjorde jag, för hon låg så där på sidan och kisade med ögonen som hon brukade göra, när hon myste som bäst. Och till sist kom dagen, då det var min tur att hjälpa Lillkanin. Hon låg och vilade hjälplöst matt i gräset och jag såg att det var dags. Hon orkade inte ens blinka och vifta bort flugorna som satt i hennes ögon. Då vet man. Jag tror hon ville det själv också, det syntes i hennes ögon på något sätt. Jag är glad för att jag hann hem i tid. Jag tror att hon väntade med att dö, tills jag kom hem igen från semestern. Hon skötte sig exemplariskt den dagen och lät mig ta hand om henne. Hon var aldrig rädd eller arg, utan lät sig lyftas upp och läggas i sin resebur. Hon fick ligga på en handduk och såg ut att ha det bekvämt. Hon blev lugn nästan på en gång, andningen blev mindre snabb och det var säkert skönt för henne att slippa flugorna. Bästa sortens vän gjorde ändringar i sina planer och hjälpte mig ta henne till djursjukhuset. Hon fick en sådan lugn och fin död. Veterinärerna var så försiktiga och fina mot henne och mot mig. Lillkanin fick somna in till mina lugna smekningar över öronen och hon gnisslade tänder, som kaniner gör när de njuter. Sedan somnade hon av medicinen och märkte aldrig när hennes hjärta slutade att slå, tio i ett den 27 juli, 2013.

Jag är så glad för de år som vi fick ihop och så ledsen på samma gång, för att hon inte längre finns hos mig och skuttar omkring på gröna gräset, som hon älskade så mycket. Elanor, som min kanin hette, fick nio och ett halvt lyckliga år i livet. Det är ett långt liv för en liten kanin, så jag är rätt säker på att jag var en good enough matte till min älskade lillkanin.