fredag, mars 18, 2011

Att finna mening i det hemska

Det mest meningsfulla jag kan göra med min erfarenhet av övergrepp och dis funktionella familj, är att få dela min historia med andra i sammanhang som är konstruktiva. Det kan vara här på bloggen, på överlevar-hemsidor, i tidningar, i min vardag eller på föreläsningar. Det gör inte det hemska bra igen, men mitt i allt det mörka så glimtar ljuset fram varje gång jag vågar berätta, varje gång jag bryter tabut. Det finns verkligen kraft i att berätta. Som liten fick jag lära mig att jag skulle bli dödad om jag någonsin berättade vad mina föräldrar gjorde mot mig och att bryta mot de reglerna nu som vuxen är en sådan härlig känsla. Jag sprättar dem på näsan varje gång jag berättar om mitt liv för någon, ha ha ni knäckte mig minsann inte och rädslans förlamade kraft bryts. Jag är stolt över mitt liv och den person jag idag är. Det kan jag skriva, för idag är en dag då jag verkligen vågar sträcka på mig, morgondagen kanske är mörkare, men just idag är jag stolt över mig själv och det jag åstadkommer i mitt liv. Men så var det ju en särskilt meningsfull dag idag. Jag fick nämligen möjlighet att följa med min terapeut till Johannelunds teologiska högskola för att medverka på hennes föreläsning och berätta om mitt liv. Det var ett meningsfullt och konstruktivt sammanhang att dela min livshistoria i. Jag tror nämligen att det är så att kyrkan har en viktig roll, eftersom människor som arbetar där möter så otroligt många människor som mår dåligt. Och i takt med att de sociala skyddsnäten och sjukvården rustas ner, desto viktigare kommer kyrkans roll att bli. För när samhället sviker söker sig många till kyrkan, eftersom kyrkan fortfarande är en stark symbol för att vara en plats dit man kan vända sig för att få hjälp. Och förhoppningsvis lämnade min livsberättelse spår hos dessa blivande pastorer och präster, som kan hjälpa dem i sin kommande tjänst och på så sätt har jag fått vara med och bidra med något, tackvare mina erfarenheter. Det ger mening, mitt i allt det hemska som jag har varit med om.

Jag saknar också ofta ett överlevarperspektiv i kyrkan, att man vågar prata om övergrepp och disfunktionella familjer. Den bild som predikas i våra församlingar är så ofta den perfekt familjen, det perfekta livet, en bild som kan vara svår att känna igen sig i om man inte delar den verkligheten. Jag  blir så glad varje gång jag blir inkluderad i en predikan, då jag känner igen mig, då det är min verklighet man predikar om. Enkla ord och  ställningstaganden från kyrkans håll, men som bekräftar för mig att allas farsor inte är bra och att Gud är en "Stor pappa" som står över våra mänskliga bilder och erfarenheter av farsor. De där enkla orden som kompletterar bilden av "Gud som en far" och inkluderar sådana människor som mig, istället för att exkludera. Jag vet att mina ord blir lite överdrivna, för det är säkert inte predikanternas vilja och mening att exkludera, de tycker säkert inte ens att de gör det. Men själva igen kännande faktorn är så viktig för mig, jag vill vara med i en kyrka som öppet pratar om övergrepp, missförhållanden, psykisk sjukdom, drogmissbruk, där alla liksom får vara med utan att skämmas för dem man är. Så ser det inte ut i våra församlingar idag, vi är bärare av samma tabun som samhället i övrigt. Så jag tror att min berättelse är viktig, kanske kan jag bidra till förändring genom att jag berättar om mitt liv och står för att jag har varit utsatt för övergrepp. Om jag bryter tystnaden, kanske någon annan också vågar och i förlängningen blir vi allt mer lik den församling som Gud vill se och ha. Den insikten ger också mening, mitt i allt det hemska jag har varit med om.