Inser plötsligt att det verkar bli mycket film på den här bloggen och det kan ju bero på flera olika saker. Antingen är jag inte den där värsting bloggaren som jag (ibland) tror mig vara. Eller så påverkar min brist på kabel Tv mig, så till den milda grad, att jag desperat kastar mig ut i cyberrymden och låter mig hänföras av första bästa rörliga bild. Eller så är det bara så enkelt att vissa saker bara måste sägas och då gör YouTube det så mycket bättre, än vad jag någonsin skulle klara av att pränta ner på egen hand. Nåja, vad filmtätheten än beror på hittade jag filmen "The sectet to you" på www.andrumforum.se, ett stödforum för överlevare av sexuella övergrepp, som hade den filmen länkad i en av sina trådar. Och trots att det ligger en hel del dolda filosofier bakom orden i den här filmen, (som jag vid en närmare granskning vet att jag inte skulle hålla med om), så fick filmen mig endå att tänka till om livet. Den fick mig att tänka på hur jag ser på livet och vad jag värdesätter. Jag tar så mycket förgivet hela tiden, vill ha så mycket, strävar efter så mycket... Man kan ju lätt tro att någon som varit utsatt för övergrepp som mig och tagit sig ur det, har en djupare syn på livet och vad som är viktigt. Och kanske är det så till en viss del. Men endå, jag tar så mycket för givet och ser gärna bara mina tillkorta kommanden och det jag tycker mig sakna, istället för att se vad jag har och vad som är viktigt. Idag fick jag tillexempel veta att en vän till mig, som också är en överlevare, har drabbats av en kronisk sjukdom av det allvarliga slaget. Och det förändrar också perspektivet, livet är så flyktigt ibland, så oförutsägbart, så obegripligt och så orättvist. Jag tycker ibland att det ligger så mycket i uttrycket "att leva i nuet" och att ta vara på tiden, men lever jag så i allmänhet? Jag tror inte att jag gör det, i alla fall inte fullt ut. När man lever med sviterna efter ett liv med övergrepp, måste man till viss del leva en dag i taget på grund av minnen, back flash, ångest och dåligt mående, men tar jag vara på allt det vackra runt omkring? Ser jag alltid glädjen? Hör jag alltid fågelsången? Jag tror nämligen att det ofta är i det lilla och obetydliga, som man finner den största livskraften. Så frågan är: Tar jag mig tid att stanna upp och se mig omkring? Gör du det? För jag tror att om vi gör det, infinner sig livskraften på ett helt annat sätt och våra gråa dagar blir mindre gråa. Filmen ger, trots sin filosofi, perspektiv på livet tycker jag. Kanske kan det vara värt att stanna upp i 2 minuter och 35 sekunder för att se filmen...Kanske förändras vårt perspektiv...Kanske förändras vår syn på livet...Kanske går filmen bara obemärkt förbi, men då slösade vi bara 2 minuter och 35 sekunder av vårt liv och det är ju inte hela världen, när allt kommer omkring...