Idag åkte vi buss till Wieliczka. Ville visa mitt resesällskap saltgruvan. Jag har ju gjort den vandringen förut, när jag var ung och fräch och hade nystukad fot. Som tur är, så kan man alltid se saltgruvan en gång till. Den är så vacker. Speciellt lamporna i taket.
Lampa med saltkristaller.
Under Andra världskriget, användes saltgruvan av den tyska ockupationsmakten till förvaring och produktion av krigsmateriel. 1978 blev Saltgruvan i Wieliczka ett av de första tolv världsarven på UNESCO:s nyinstiftade världsarvslista. Som turist kan man besöka tre av dessa tio nivåer vilket tar en mer än 130 meter under jorden. För att ta sig ner till första nivån som ligger 64 meter under jorden måste man ta en brant trätrappa som består av 378 trappsteg. Trappan som går moturs rakt neråt känns aldrig att ta slut och man blir snabbt yr. När man äntligen är nere möts man av ett kusligt svagt belyst rum med tjocka träbjälkar på väggarna som verkar ha funktionen att hålla taket och det som finns över vilket är 64 meter med bara sten. Unikt med denna saltgruva är alla underjordiska floder, saltskulpturer, träbroar, kammare, salar, kapell, altare m.m. På ca 130 meters djup finns det till och med en liten stad med restaurang, post, bio, museum, souvenirshops, sanatorium och sport- och teaterhall. Saltgruvan har årligen över en miljon besökare från alla länder. Saltgruvan är därför en av dom kändaste saltgruvor i hela världen och mycket viktigt för Polen.
