När jag startade min trodde jag på fullt allvar att jag skulle bli en värsting bloggare. Att inläggen bara skulle spruta ut ur mig, kreativ som jag är. Men med tiden i ryggen kan jag krast konstatera att jag hade lika lite koll på min egen bloggförmåga, som på Swebuss direktbussar. Det är egentligen en gammal historia, men jag drar den i alla fall. Jag skulle nämligen åka ner till Skåne över jul och eftersom jag ibland (hm. rätt ofta) är disträ och okoncentrerad, så beställde jag biljetter till en direktbuss mellan Stockholm och Skåne. Jag betalade till och med extra för detta, för bekvämligheten att slippa kånka runt på julklappar och väskor mellan olika bussar. Tillitsfull som jag är trodde jag ju att detta skulle garantera mig en lugn och skön resa utan byten. På något sätt inbillade jag mig att det var det direktbuss betydde. Men det är tydligt att Swebuss definierar detta begrepp helt annorlunda än mig. Ty på vägen mot Skåne förkunnade chauffören plötsligt att bussen skulle vända i Jönköping och köra tillbaka till Stockholm. Samtliga resenärer måste byta till en ny buss. Som givetvis låg längst bort på bussterminalen, vilken naturligtvis var fullpackad med julstressade resenärer. Och när jag väl lyckades tråckla mig fram till min buss, med min resväska, datorväska och två kassar julklappar, var den totalt knökad med folk.
På hemvägen efter ett intensivt julfirande satte jag mig åter ner på min direktbuss i godanro och blev mäkta förvånad då jag var tvungen att göra två bussbyten innan jag hamnade på en buss som tillslut förde mig till Stockholm. Med facit i hand var det väl tur att jag inte valde den billigare biljetten, med ett i förväg bestämt bussbyte, vem vet hur många gånger jag hade fått byta buss då?