Försmak på julen

Jag har varit på julmarknad idag och njutit av julstämning och "julmat". Hmm...tårtbuffé kanske inte räknas som julmat om man skall vara strikt, fast lika proppmätt blev jag i alla fall.Julshopping hanns med också, två nya pepparkaksformar och en julhalmhäst resten fick va.







Men hade jag haft ett par tusen hade jag köpt en julmatta till köket och ett brödfat och en vinröd poncho och ett silver halsband och en röd äppelskalare och en amaryllis kruka i järn . Så det var nog tur att jag inte hade ett par tusen över.

Växthuseffekt eller naturfnatt?

Jag har hört talas om aprilväder då väderleken och naturen liksom får fnatt. Det är vedertaget. Sol, snö, regn om vart annat precis som man förväntar sig att det skall vara. Det är aprilväder. Men hur är det med novembervädret? November månad är mörkgrå och regnig mest hela tiden, löv som faller, snålblåst, paraply och stövlar tillhör vardagen. Precis som man förväntar sig att det skall vara med andra ord. Det är novemberväder. Men vad skulle hända om november månad också skulle tillåtas få fnatt, precis som april? Skulle körsbärsträden blomma i november då? I år tror jag november månad testar sina gränser. Antingen är det november månad eller naturen som har fått fnatt, för körsbärsträdet på min bakgård blommar. Jag gjorde uppteckten då verkligheten krävde att jag städade min lägenhet. Då förgyllde körsbärsträdets blommor min och de nio soppåsarnas promenad, från ytterdörren till sopnedkastet ute på gården. Kanske borde jag vara fylld av livsångest nu, över den tilltagande växthuseffekten som påverkar även min skyddade bakgård. Men om jag skall vara helt ärlig så har jag inget emot att naturen ibland får fnatt och överraskar. Ett blommande körsbärsträd i november- en växthuseffekt eller ett naturfnatt? Ja, det framtiden avgöra. Just nu tänker jag njuta, både av minnet av körsbärsträdet som blommar i november och av en nystädad och fin lägenhet. Jag ler lite. November månad är kanske inte så genomgrå trots allt.

Var med och förändra världen

Idolporträtt

Läste ett idolporträtt i City idag och tänkte att det var förvånansvärt intressant och undrade lite om allas liv kan bli intressant, bara man staplar upp det i 24 frågor? Jag funderade över hur mitt porträtt skulle ha sett ut? Skulle en sådan som jag platsa i en Metrokolumn och läsas av flera tusen människor? Ni får avgöra, för man kan ju inte med hedern i behåll bedöma sig själv. Här är min variant…

Mitt Idolporträtt av mig själv.

1.Vad är sann lycka?
En räkmacka med färska räkor, majonäs, sallad, tomat, avokado och Paulas chilisås tillsammans med fläder soda eller champis

2.Vilken är din största rädsla?
Att allt ska börja om igen

3.Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?
Min O-tilltro till mig själv och min inneboende förmåga

4.Vilken egenskap föraktar du mest hos andra?
Avsaknaden av empati

5.Vilken levande person beundrar du mest?
Alla människor som ger något av sig själv till andra utöver det ordinära

6.Hur känner du dig just nu?
Trevande levnadsglad

7.När ljuger du?
Jag ljuger för min överlevnad

8.Vad ogillar du mest med ditt utseende?
Att jag är tjockare än jag vill vara

9.Vilka ord och uttryck använder du för ofta?
Jag är typen som verkligen gillar ordet verkligen i alla fall när jag skriver. Det upptäckte jag på jobbet idag. Det jobbiga ordet verkligen återfanns på åtta ställen, i en extremt kortfattad text

10.Vilken talang skulle du vilja ha?
Gå balansgång på lina över ett vattenfall

11.Om du kunde förändra en sak med dig själv, vad skulle det var?
Min kroppsform

12.Vilken är din största bedrift?
Att jag har återerövrat mitt liv

13.Om du skulle dö och fick återvända som en person eller sak, vad skulle du välja?
En blåval

14.Vilka ägodelar värderar du högst?
Min kamera, min dator och min odlingslott

15.Vad är det värsta en människa kan uppleva?
Tortyr, ofredande och våldtäkt

16.Vilken är din favoritsysselsättning?
Det går inte att välja! Att resa står högt upp på min lista tillsammans med fotografering, mitt jobb som förskollärare och odling

17.Vilket är ditt mest utmärkande drag?
Att jag tar mig an livets utmaningar med humor och ironi så ofta och fort jag kan

18.Vilka är dina favoritförfattare?
Alla böcker som Tomas Nordström och Tomas Bolme läser in som talböcker. De kan göra alla böcker spännande och att själv läsa böcker efter att ha hört dem läsa är bara fånigt om du frågar mig. Det finns ingen chans att jag kan läsa en bok med lika bra inlevelse som dem

19.Vilken påhittad person gillar du mest?
Sagan om Ringens Gandalf för att han kämpar mot ondskan och Mumin för han är så mysig…

20.Vilka är de största hjältarna i ditt liv?
Alla människor som har berört mitt liv på ett positivt sätt och gjort mitt liv värt att leva. Rolle och Louise, ”Krippan” och PJ sticker ut i mängden, men det finns många fler...

21.Vad ogillar du mest?
Människohandel/trafficing, incest och inkompetenta människor som borde veta bättre

22.Vad ångrar du djupast?
Att jag tog emot så mycket skit från en person på mitt första jobb

23.Hur skulle du vilja dö?
På språng genom livet, helt oväntat, liksom mitt uppe i något helt fantastiskt (snabbt och smärtfritt givetvis)

24.Vilket är ditt motto?
”Varje dag medför livserfarenhet!”

En hemlighet...

Jag har tänkt på en sak, jag har en hemlighet som ingen vet om och jag undrar om du är bra på att bevara hemligheter? Eller om hemligheten sprider sig med vinden, som hemligheter brukar göra när man berättar för någon?

En dag att minnas på!

Allhelgonahelgen är en tid att minnas kära som har gått bort och som för mina tankar långt bort från godistiggeri och oranga pumpor. Idag minns jag min dotter Edessa. Jag sörjer att hon inte längre finns hos mig. Att hennes liv blev så kort och att hennes död var så våldsam. Jag sörjer att jag aldrig fick se henne växa upp, aldrig fick se henne springa över en sommaräng eller sparka omkring i en fluffig lövhög. Jag sörjer allt som hon hade kunnat bli. Jag sörjer att hon fattas mig. Jag sörjer att mitt liv kantats av så mycket ondska och att ingen räddade mig och min dotter från min ursprungsfamilj, så att Edessa hade fått en framtid och ett liv.

Allhelgonahelgen är inte bara en sorgens högtid, det finns glädje också. Idag gläds jag över att jag fick vara Edessas mamma i två dagar. Jag gläds över att veta att hon har det bra, där hon befinner sig, i kärlekens centrum, i himlen. Jag gläds över att Edessa är trygg nu och långt borta från förövare och annan ondska. Jag gläds över att en dag återse henne.

Sista skörden och Lill Kanin som myser!

Bungyjump från Bloukrans bridge!

Om man bloggar på saknad verkar det inte vara lätt för människor att sätt ord på vad själva ordet saknad betyder. Det finns en uppsjö texter, bloggar, hemsidor om människor som förlorat någon kär och därigenom uttrycker saknad. Men vad är saknad? En del röster ger filosofiska svar och säger att "jag saknar att sakna något, för det jag saknar är att inte sakna något. Och de som säger sig sakna saknaden, saknar nog bara att saknas, när ingenting saknas." Andra uttrycker sig mer sakligt "saknad har en väldigt komplicerad innebörd". Jag tänker att man kan sakna stunder, minnen, personer, saker, platser, djur och tusen saker till som jag inte orkar skriva ner. Saknad kan innebära smärta, lycka, förvirring, glädje, sorg eller allting samtidigt. Förmågan att sakna visar på ett själsligt djup. Jag är glad att jag kan sakna, det är det som gör mig mänsklig tror jag. Förmåga att känna saker är en häftig känsla. I mitt förra liv, då jag var levande död och fast i mina föräldrars övergrepps nätverk, stängde jag av min förmåga att känna saker, för min överlevnads skull. Men nu, när allt är annorlunda och jag lever i frihet igen, hyllar jag livet med att återerövra min undangömda förmåga att känna. Och just saknad är en stark känsla att leva ut i kroppen. Att tillåta sig känna saknad, är som att kasta sig ut i bungyjump från Bloukrans bridge med dess imponerande 216 meter över havet. Skräckinjagande häftigt kan jag tänka mig att det är, men själv skulle jag aldrig göra det, så min bild haltar kan hända en aning. Men endå känner jag att det ligger något i det. Att leva ett liv med hela känsloregistret påslaget på on, är nog som ett bungyjump. Man känner sig läskigt levande. Och trots min motvilja mot att hoppa bungyjump, så väljer jag att leva mitt liv med känslorna påslagna, framför ett liv utan förmåga att känna saker! I veckan som gick, saknade jag en massa saker. Jag saknade Edessa, Gerd och att prata med Paula och Jan som var iväg på en resa. Jag upplevde en intensiv, smärtsam, stark och intrycksfull känsla inuti. Följt av en viss känsla av tomhet. Så kanske kan saknad vara tomhet också och inte bara närvaro av känslor. Trots att det är smärtsamt att sakna, har jag faktiskt börjat gilla den känslan rätt mycket. Saknad signalerar nämligen att man har förmåga att älska och det är en fantastisk bra förmåga att ha. Så lev ditt liv fullt ut, med känslorna påslagna. Det tänker i alla fall jag göra!

Man kan köpa lycka för pengar!

Ibland krävs det storverk för att jag skall känna "japp det är värt att leva" och ibland räcker det med små, små under i vardagen för att det skall vara värt allt slit. Jag skall berätta om ett sådant litet under.

Förra veckan såg jag ett program på UR, ett panelsamtal om huruvida man kan köpa lycka för pengar. Det rådde en enighet bland deltagarna att man kunde det och att man var lyckligare med mycket pengar än utan. Och jag tänkte att oj,vilket fattigt liv de måste ha eftersom de kan värdera sin livskvallité i pengar. Men i veckan insåg jag att de faktiskt hade rätt. Det går att köpa viss lycka för pengar. Jag lovar det är sant.

I måndags var jag på IKEA och investerade i tio dörrmattor till min tvåa på 62 kvm. Du tänker säkert att jag antingen är helknäpp eller bara smågalen. Och kanske ligger det lite i det antagandet, men jag hade faktiskt behov av tio dörrmattor, tro det eller ej. Jag har nämligen tagit in Lill Kanin för hösten även känd som "Elanor". (Eller "kaninskrället" och "terroristen", på grund av hennes bestämda ovilja att vilja bli klappad!) Vid samma tillfälle inhandlade jag också 20 meter byggtejp, med vilken jag fogade samman alla dessa dörrmattor till en stor matta som täcker nästan hela golvet i hallen. Nu har Lill Kanin en egen springmatta i hallen och slipper således leka Bambi på hal is, varje gång hon skuttar ut ur buren. Och i samma ögonblick som hon satte ner sina små tassar på mattan skedde ett under, som förövrigt bekräftar tesen att man kan köpa lycka för pengar. Ni förstår, dörrmattorna kostade mig 390 kronor, men vet ni va? Jag får nu mer klappa Lill Kanin varje dag! Antingen har kanin skrället blivit trygg, tokig, traumatiserad eller så har det skett ett mindre mirakel. Hur det än är med den saken, känner jag mig vuxet (i motsats till barnsligt) lycklig i hela mig, rakt igenom. Så nog är det sant att viss lycka kan köpas för pengar alltid!Och jag kan tillägga att jag har varit Lill Kanins matte i fyra år, utan att ha fått klappa henne mer än 20 mickro sekunder per tillfälle (om äns det). Och nu får jag klappa henne tills jag tröttnar, en mycket omtumlande erfarenhet skall jag säga. Men ingen är lyckligare än jag över detta lilla under som gör livet värt att leva!

En ovanlig, vanlig lördag.