En liten unge

 

Var och hälsade på en ny liten människa igår, min kompis dotter, 

1 vecka ung.

Vilken dag "sejer" jag bara, som Paulina brukar säga!

Hatar Sverige. Inte så att jag vill fly landet eller emigrera till Norge eller så. Men det är så fyrkantigt och byråkratiskt i detta land. Sådana här psykiskt störda människor som mig, blir alldeles matta av allt krångel. Och de där förnekade Borderline symptomen påckar på och vill utagera mot diverse fyrkantiga byråkrater och bankfolk. Varför denna upprördhet undrar säkert de flesta (om de återstår några ovetande individer fortfarande, jag har ju varit rätt bra på att muntligt sprida min upprördhet omkring mig). Jo, jag tappade bort min plånbok och var super duktig och gjorde polisanmälan och ringde bank för att spärra bank kort efter konstens alla regler. Och spärrservice frågade om jag ville ha ett ersättningskort och jag sa ja såklart! Och sedan frågade jag vart de kommer att skicka kortet eftersom jag har skyddade personuppgifter. Och då sa tjejen att jamen då kan hon inte utfärda ett nytt kort och tog bort beställningen och så kopplade hon mig till banken. Väl framme på banken och efter mycket om och men sa bank killen att jag kan ju inte få ett internationellt bank kort eftersom de inte kan göra en kreditupplysning på mig eftersom jag har skyddade personuppgifter. Men ett bankomat kort kunde jag få. Men ärligt, vem över 18 år vill ha ett sådant? Jag blev jätte arg och försökte behärskat tala om för honom att min kredit trovärdighet knappast hunnit förändrats på fem minuter och att jag minsann har haft ett internationellt Visa kort hos dem i 8 år. Men det hjälpte inte så jag sa hej då och nej tack till bankkortet. Sedan ringde jag min privata ekonom ansvariga hjälpare, Jan, för han är så bra på att vara arg på inkompetenta människor och system och det brukar sluta med att han får som han vill. Vilket i detta fallet skulle vara gynnsamt för min sak. Under tiden som Jan försöker komma fram till banken, ringer jag skatteverket för att fråga dem hur man gör när man har skyddade personuppgifter och behöver få ett bankkort. Han jag fick prata med hänvisade bara helt oförstående mig tillbaka till banken, de måste veta sa han. Och jag visste ju att det vet dem ju inte alls. Men sedan ringde jag kundtjänst igen och lossades vara en ny kund och då gick det lite bättre, de var mycket vänliga men tog stopp vid kreditkollen igen. Så då frågade jag om han kunde ta reda på vilket kreditföretag de anlitar så att jag kunde ringa dem och fråga hur man kan få ut de rätta papperna som krävdes. För jag tycker ju att det måste gå att få ut sin egen kredit upplysningsuppgift på något sätt. Och medan han kopplar och håller på så tappar han bort mig och efter en lång stunds tystnad i telefonen så blir jag tillbaka kopplad till kundtjänst och en ny handläggare. Hon är väldigt hjälpsam och frågar runt och jag sitter åter med en mycket tyst telefonlur i flera minuter. Sedan hör jag hennes röst igen och hon ber mig vänta hon ska bra kolla en sak till, ny väntan, ursäkta att det dröjer jag ska bara ringa några samtal så återkommer jag, ny väntan som den här gången varar i 10 minuter. Hinner under tiden smsa en kompis, starta det här blogg inlägget, skicka två till sms och sedan var min väntan över. Hon hade ringt någon som i sin tur hade beviljat mig ett internationellt Visa kort. Allt var som det skulle igen. Men det kostade massa dyrbar tid, 3,5 timme allt som allt tog det. Sedan skulle det visa sig att allt var helt i onödan, för min vän hade hittat min plånbok på precis det ställe där jag sa att hon skulle leta. Men då var ju all skada redan gjord och kaoset återställt till det normala igen. Slutet gott allting gott som man brukar säga. Men nästa gång jag tappar plånboken tänker jag bara spärra kortet som obrukbart på bankens egen hemsida. Det är en lärdom jag har fått av den här situationen. Paula och Jan tycker förstås att jag borde ha lärt mig att vara försiktigare med mina saker och mer ordningsam. Men det är nog överkurs...

Nostalgi

Jag ber inte om förståelse, men det här är nostalgi för mig. Om man inte delade min samtid med mig när jag var si så där 15 år, kan man inte begripa det här inlägget. Och de människor som delade min samtid då läser inte bloggen, så jag gör det här inlägget och vet att ingen kommer att förstå. Men det gör ingenting, det är det fina med bloggandet. Det är min plats i cyber rymden, jag bestämmer, ni läsare är maktlösa. Texten i sången (om man nu kan kalla något som KSMB har gjort för sång) är inte ens rumsren och passar inte in i mitt fromma liv som jag lossas leva. Så jag varnar känsliga läsare och alla fromma med för den delen, tryck inte på play knappen. För er som väljer att inte ta del av min meningslösa nostalgi tripp, kan jag lugnt och sanningsenligt trösta er med att ni inte missar något.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 2

Nu kan jag allt om livräddning! Kanske var jag lite väl modig i mitt uttalande nu, men jag har i alla fall tränat på att livrädda barn och vuxna idag. Allt från sår skador till kvävning och livlöshet. Det var svårt att prata och livrädda samtidigt, så jag hoppas att jag har en arbetskamrat som kan larma SOS medan jag livräddar. Men en färdig ifylld adress lapp är en väldigt bra idé tycker jag, för det var väldigt svårt att komma på adress och telefon nummer medan man räknade till trettio på hjärträddningen.

Sedan hade vi luffarslöjd och gjorde en fin ljuslykta. Och tränar man lite på det, så blir den inte sned och vind. Men snett är charmigt inbillar jag mig. Roligt var det i alla fall och fort gick det. Den var klar på en timme. Och luffarslöjd tror jag mina små förskolebarn klarar av och ståltråd är billigt att köpa in.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 1

Idag har jag börjat på min slöjdhandledarutbildning. Det var roligt nästan hela tiden. Jag hatar namnlekar i alla former, men den värsta är att rabbla upp varandras namn när man sitter i ringa och skall minnas allas namn. Ångesten kryper innan för skinnet på mig bara jag hör talas om sådana lekar. Så det första jag lärde mig idag var att jag aldrig skall utsätta några barn för det. När jag väl överlevt namnlekarna gick ledarna igenom kursplanen och idéerna bakom slöjdcirkus och slöjdklubben. Mycket prat blev det. Hemslöjdskonsulenterna är duktiga på fika och det fanns både bullar och svenska frukter: plommon, äpplen och päron. Mums. Lunchen hade jag med mig, jag bjöd mig själv på pizza och en mandarin till efterrätt. Efter lunch fick vi äntligen slöjda. Vi slöjdade i näver och textil. En ordskatt kista skulle det bli, fast i formen av en näverask. Det var jätteroligt och inte alls svårt. Det var bara mysigt.

Chef mötet

Hade laddat gärnet på att diskutera och argumentera med min chef om Slöjdhandledarutbildningen, men vaknade trött och lite förkyld. Morgonen på förskolan kändes rörig och stressig. Tiden tickade iväg. När jag äntligen kunde gå ifrån barngruppen, hade jag bara ett par minuter på mig innan vi skulle gå iväg till skogen. Så jag drog igenom mina argument i ultrarapid inför min chef som nickade och sa: "Vilken bra kurs för dig, den passar dig perfekt. Och klart att du får gå den på arbetstid". Slutet gott allting gott. Nu gäller det bara att hitta dit, för kursen börjar redan på måndag. Läskigt och pirrigt känns det, för jag gillar ju egentligen inte nya saker. Fast sedan, när dom är gamla, då gillar jag dom! Har köpt på mig grapefrukt för att kurera min förkylning som tydligen har bestämt sig för att ta min kropp i besittning.

Slöjdhandledarutbildning

Jag har anmält mig till en slöjhandledarutbildning. Hur gick det till undrar du säkert och lite gör jag det med. Men så här gick det till. Den 20 september, då min sk. mamma fyllde år och jag kände mig som världens elakaste och värdelösaste människa, Googlade jag runt på nätet för att fördriva ångesten. Då korsade mina sökvägar Länshemslöjdskonsulenternas hemsida . Hittade slöjdkursen där och sista anmälningsdag var just den 20 september och klockan var ungefär 23.00 när jag besökte sidan. Eftersom jag klickade med kursbeskrivningen på en gång, anmälde jag mig på stört. Utan att tänka efter.

Jag har ju alltid hävdat att psykiatrin missat när de placerade in mig i Borderline facket för ett par år sedan, men enligt kriterierna är ju impulsivitet ett av kriterierna så kan hända har jag trots allt en sväng Borderline i blodådrorna. För på morgonen därpå kom jag på att jag var sjukskriven och får inte gå kursen, om jag inte övertygar min chef om att få gå den inom ramarna för min arbetstid, som fortbildning. (Vilket jag har för avsikt att göra i morgon klockan 9.00). Slipar på argumenten och känner mig självsäker. Till mitt försvar är kursen helt i linje med vad vi arbetar med på jobbet och mitt i prick på vad jag är intresserad av. Jag får vara kreativ, jag får prova på och lära mig mer om den hårda slöjden, jag får redskap för att kunna skapa och slöjda tillsammans med barnen och kursen är dessutom förlagd på min lediga dag. Alla kriterier finns liksom och jag måste bara få gå kursen. Så jag håller tummarna och väntar spänt på morgondagens möte med chefen.

Att bära varandra

I kyrkan talar vi ofta om att dela varandras bördor. Men hur gör man? Hur går man från ord-babbleri till handling? Jag funderar mycket på det just nu, eftersom en av mina kolleger blivit måltavla för en förälder som inte mår bra och agerar ut. Det påverkar inte bara min kollega, utan hela arbetslaget far illa av dessa falska och fula anklagelser. På ett sätt kan man säga att vi delar hennes börda genom att bära en del av obehaget inom oss. Men, det hjälper ju inte på riktigt. Hur kan man visa att man står upp för sin kollega, att man finns där, på riktigt liksom? Hur fördriver man orättvisor och krossar lögner? Jag känner mig arg och uppskakad å´ min kollegas vägnar, för jag vet att anklagelserna är falska. Jag är arg för att lögnens makt är så stark, så övertygande. Jag är arg för att en oskyldig har drabbats av orättvisa. Mitt i hela den här situationen känner jag ändå att jag äger en slags tillit, att sanningen är starkare i slutstriden. Jag hoppas i alla fall det. Under tiden skall jag försöka vara ett bra stöd för min kollega, mitt arbetslag och barnen på min avdelning. Jag tänker börja med att utnyttja en av mina starkaste talanger, bildskapande och kreativ kommunikation. Jag vill göra ett uppmuntran kort till min kollega. I det kortet kommer sanningen att härska och då måste lögnen fly, om än för ett ögonblick. Jag tänker vila i det.

Måndag.

Upp och hoppa det är måndag! Så pigg kände jag mig inte i morse, när väckarklockan hm. mobilen ringde kl.06.45. Väl framme på mitt underbara jobb, blev gruppen som jag åkte dit särskilt för att vara med på, inställd. Så jag jobbade inne i ateljén istället, jag tror det är tredje gången jag tömmer det rummet på grejer, ställer allt snyggt och sedan går det tre veckor (max), så är det ett lagerutrymme igen. Men skam den som ger sig. Fast det var nära att jag gav upp idag, när skruvdragaren slant och gjorde ett djupt hack i min vänstra tumme. Det är väldigt synd om den tummen, den blir ofta skadad. Har också påbörjat ett mailprojekt i veckan, till konstnärer runt om i Sverige/Stockholm/Botkyrka. Jag ber om att få konstbilder till ett bildarkiv till ateljén och jag har redan fått massa svar.

Jag blev så glad idag.

Jag har i flera veckor tänkt rätt mycket på hur livet har varit och hur min framtid skall bli. Och under tiden har jag jobbat rätt mycket med småsaker här på bloggen, som krävde att jag läste gamla inlägg. Då slog det mig plötsligt hur långt jag har kommit i mitt helande och på väldigt kort tid! Och så kom jag att tänka på Per, min fd. psykolog på MBT-teamet, som gjorde utredningen och alla tester. Tänkte att jag borde skriva och berätta för honom hur bra det faktiskt går för mig, trots allt jobbigt som pluppar upp emellanåt. När jag precis hade skrivit ett handskrivet brev till honom och lagt ner energi och tid på att beskriva hur bra mitt liv är, hur ljust på framtiden jag ser (oftast), så har han slutat på MBT-teamet. Jag började googla runt på nätet och det tog mig ett par timmar, men till sist hittade jag honom faktiskt. Han skall undervisa en kurs i psykologi om Mentaliseringsterapi på KI. Men det fanns en mail-adress och med en mail-adress kan man komma långt. Jag skickade iväg ett mycket välskrivet och kreativt mail, bad om en adress för mitt snigelbrev och avslutade med mitt namn. Idag när jag kom hem från mitt jobb, hade han redan svarat. När jag slog på datorn, så fanns det ett mail från honom där. Och kan ni tänka er, han minns mig! Jag och mitt liv lämnar spår hos andra och det är en härlig känsla! I morgonbitti skall jag posta mitt snigelbrev, för han ville väldigt gärna få ett hedligt snigelbrev, med en roliga serieruta och glada tillrop i. Han är så bra! Jag med och säkert Du med.

Det är roligt att skicka snigelbrev, de tar lite längre att skriva, de kostar 6,00 kr och man måste posta dem i en brevlåda. Dessutom tar ett snigelbrev en till två dagar innan de når mottagaren. Men det är roligt att komma hem och finna ett riktigt brev bland alla räkningarna. Så ta penna, papper och skriv ett snigelbrev till någon du med.