Stockholm-Tunisien, dag 1

Spenderade min kväll med att vänta på flyget på Arlanda. 21.30 lyfte vi äntligen, bara en halvtimme sena. Landade i Tunisien klockan 01.30 och transfer bussen avgick klockan 03.00. Klockan är 04.30 och jag har varit på hotellrummet i 30 minuter. Omger mig med en massa teknikprylar, både mobilen, datorn, Ipoden, digitalkameran är med och Internet uppkopplingen är gratis, så jag skall nog klara av att ha semester. Tänker att jag skall hålla alla uppdaterade, men nu skall jag sova för just nu känns det ganska utmattande att ha semester.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 3

Hårdslöjd- från stubbe till färdig korgpinne.

Efter diverse irriterande förseningar och utmattningssymptom tog jag mig till slöjdcirkusutbildningen. Blev en halvtimme sen och missade inledningsfikat, en stor förlust men jag knep ett päron i farten. Idag skulle vi jobba med hårdslöjd och börja göra pinnarna till korgen som är central  inom slöjdcirkuspedagogiken. Korgen är det första man gör tillsammans med barnen när man startar en grupp. Vi fick lära oss hur man hugger ut pinnar  av en färsk björkstam, hur man täljer till dem till fyrkantiga bitar och hur man täljer fram detaljer. Vi rundade till dem nertill så att de passade i en förborrad mall. När det färska träet torkar, krymper träet och bottenplattan kommer därför att ha mindre hål. Själva korgen kommer vi att göra först i januari.

Det blev ingen tråkig tvättdag idag

Idag bestämde jag mig för att inte tvätta utan åka på utflykt istället, egentligen kände jag mig låg och trött och orkade inte det heller. Men ibland måste man bara bestämma att man faktiskt visst orkar, fast man inte gör det. Hur som helst åkte jag till Haga Norra för att strosa runt i Haga parken och se fjärillshuset. Men eftersom istiden har dragit in över mitt Stockholm bestämde jag mig snabbt för att gå in i det tropiska klimatet i fjärillshuset istället. På något sätt känns +25 grader betydligt bättre än -6. Jag acklimatiserade mig väldigt snabbt till det välbehagliga och fuktiga tropiska klimatet som rådde i växthusen. Kameran hade betydligt svårare att hänga med i temperaturskiftningarna och linsen befann sig länge i dimmchock. Men tillslut klickade jag mig fram genom växthusen, 157 kort blev det. Och varje gång jag ställs inför sådana hisnande fakta, så förstår jag inte hur man kunde leva på tiden innan digitalkamerans tid. Hur gjorde man? Hur klarade man sig? Hur kunde man vänta en vecka innan man fick se korten? Hur hade man råd att betala för alla suddiga och skakiga kort? Tack och lov att IT-tiden drabbade världen under min livstid. Hoppas bara att den håller i sig.

Det var en trevlig utflykt och hela jag hade roligt och trivdes bland fiskarna, fjärillarna och små fåglarna. Det var dock inte lika behagligt att kliva ut ur tropikvärlden och in it den bittra verkligheten igen, ute var det fortfarande minus grader och frostbiten mark. Men om två veckor åker jag till Tunisien och då hoppas jag på äkta sol och värme.

Lillkanin tar del av sista skörden.

Att leva i våldets närhet.

Jag har levt i våldets närhet, nästan hela mitt liv. När jag var liten kunde jag känna i luften när jag kom in i ett rum, om det skulle bli en dag av våld och övergrepp eller inte. Jag är fortfarande ganska känslig för sådan där luft, det liksom känns i kroppen och ångesten smyger sig på. Nu lever jag ju ett stilla liv och lämnar sällan soffan, om jag inte jobbar, men i lördags smög sig våldet på mig igen. Inte på mig personligen, men våldet kröp in i mitt rum och min själ, ett kort ögonblick bara. Men tillräckligt för att sabba nattsömnen. Ett fjantigt tonårsgäng på tio stycken tretton, fjorton åringar, gav sig på en kamrat på tunnelbaneperongen utanför mitt fönster. De sparkade honom och försökte kasta ner honom på spåret framför tåget. Killen slet sig och sprang, men blev nersparkad vid trappan igen. Grabben flydde ännu en gång, skrikande kutade han upp och ut  igenom spärren. Blev på nytt ikapp sprungen och nersparkad, uppe vid restaurangen. Tunnelbanevagnen släppte av rusningstrafikens myller av stressade människor. Det bildades en stor ring av människor, som ställde sig och tittade på, medan tio grabbar sparkade på en som låg ner på backen. Bara en späd liten tonårstjej vågade skrika att de skulle ge fan i honom, han ligger ju ner. Hon vågade ta ställning, medan de vuxna runtomkring vara tysta betraktare. Jag stod vid mitt fönster, i min lägenhet. Jag var en betraktare jag också och jag kände att tonårstjejen och jag var ganska lika. Jag ville också skrika va fan håller ni på med. Jag tog den ensamme grabbens parti och ringde polisen, som faktiskt kom till platsen innan misshandeln var över. Det tio tuffa grabbarna, var inte längre så tuffa och sprang för sitt liv. Barnens hjälte Bamse brukar säga att det är fegt att slåss och jag håller faktiskt med, särskillt om man är tio och grabben man sparkar ligger ner. Jag är glad att min uppväxt inte trubbat av mig helt, utan faktiskt hjälper mig ta ställning. Att ha levt i våldets närhet har präglat mitt liv och den jag idag har blivit, på gott och ont. Men jag kommer aldrig att bli en tyst betraktare, jag kommer alltid att ta den slagnes parti.

En undran

Jag undrar varför det alltid är sol och blå himmel ute när man är sjuk? Och grått/blåsigt/regnigt/kallt när man är frisk och kan vara ute? Idag är det soligt, varmt och fint ute och jag ligger hemma, utan röst och med feber. Livet är hårt brukar en 6-årig vän till mig säga och idag känns det hårt och orättvist. Fast jag har ju varit med om större orättvisor i mitt liv, så denna förkylning är ju en bagatell när jag tänker efter. Dessutom har ju ICA börjat med DVD uthyrning till halva priset jämfört med videobutiken, som nu för tiden är mer en snacksbutik än videobutik. Idag skall jag se den nya Robin Hood filmen, som liksom slutar där alla de andra brukar börja. Så den är inte en Robin Hood film i mängden av Robin Hood filmer, men känslan är den samma. Lite mysigt hemtamt liksom. Jag skall nog överleva denna dag också, trots att solen skiner och höstfåglarna tappert kvittrar och jag inte orkar vara ute.

Lillkanin

Jag kan lugnande meddela att Lillkanin inte tog permanent skada av det andliga angreppet hon utsattes för här om dagen. Idag fick jag klappa henne igen. Jag hoppas att jag förvaltar tiden väl och att jag hinner visa henne att det är mysigt att bli klappad, innan päls ömsningstiden är över. Ja, jag misstänker henne fortfarande för att utnyttja mig som pälsborste...

Trenden har vänt

Idag vände trenden. Lillkanin krafsade mig blodig. Men hon stod under andlig påverkan, så det var inte helt och hållet hennes fel. Jehovas vittnen ringde helt idiotiskt länge på dörren och knackade dessutom, eftersom de hörde att jag var hemma. Men jag var bara klädd i morgonrock och så tänker jag inte visa upp mig ens för att köra iväg kvackare. Resultatet blev att min lilla ulliga kanin sprätte till och började riva mig och efter det ville hon inte alls bli klappad. Dumma Jehovas vittnen, säger jag bara. Vi som hade det så trevligt, jag och min lillkanin!

En trevlig dag

Idag har det varit en trevlig och mysig dag, bortsett från att min bank har flyttat utan att säga till. Fick mitt nya bankomatkort idag till Skandia banken och kände mig självsäker när jag gav mig iväg, för Skandia banken är en av få adresser jag hittar till utan problem. Men väl framme så var allt tillbommat och gömt bakom byggställningar och träplank. Och då fick jag plötsligt en vag minnesbild från samtalet med kundtjänst, det var någonting med Sveavägen 44. Tog tunnelbanan och retade mig över förlorad tid och att det skulle komma att krävas en ny stämpel på remsan. Men denna tillfälliga förbittring, byttes snabbt till ett lugn när jag väl fick hålla mitt nya kort i min hand. Jag kände att livet återvände till mig. Insåg hur beroende jag har blivit av en plastbit och kanske borde det ha bekymrat mig, men jag bara njöt av min återfunna frihet.

Träffade PJ idag och det är ju alltid trevligt, även om det idag var en blixtvisit av det snabbare slaget. På eftermiddagen bakade jag rågbullar, för jag har tröttnat på ICAs torftiga brödutbud. Nu doftar hela lägenheten härligt nybakt, skall äta broccoli- och champinjonsoppa till middag och äta mina nybakade rågbullar till. Ja, inte alla 21 förstås, men en eller två lär slinka ner. Hinner dock inte till träningen idag, men det är ingen katastrof. Jag är bra i alla fall.

Lillkanin njuter av sin frihet

Varför gå in i buren för att äta och riskera att bli instängd, det går ju lika bra att äta utanför buren. Min kanin är verkligen egensinnig. Och nu är vår relation mycket spännande. Ni förstår, sedan i slutet av maj har min kanin varit på sommarvistelse på en grön fin gräs- och mossmatta, hon har njutit av livets goda dagar, men i måndags tog jag hem henne till lägenheten igen. Vädret skulle slå om till snö och då är det ju dags att flytta in igen, om man är en liten kanin. Tänkte att hon skulle bli deppig när hon tvingades byta gräsmattan mot Ikea- dörrmattorna, men hon trivs. Slänger sig på rygg och dåsar, skuttar och äter massor av mat och så gör hon en oväntad sak. Hon skuttar fram till mig och vill bli klappad. Det har aldrig hänt förut, men jag säger inte nej. Det är urmysigt. Jag får klappa henne tills jag tröttnar, pälsen yr och jag blir alldeles nerhårad, men det är det värt. Hon myser och gnisslar tänderna och enligt en kaninbok från 1976 så är det kaninens sätt att tala om att den trivs och njuter och som tack står det att kaninen skall slicka mig. Detta gör dock inte min kanin, vilket får mig att misstänka att hon bara utnyttjar mig i sin process att byta päls och ser mig som en gigantisk pälsborste.