Sökte bekräftelse idag

Som sagt, jag sökte bekräftelse idag på något jag redan visste och fick det väntade svaret. Det gjorde mig hoppfull och glad.

Jag har sett mig om i världen med hjälp av Google

Idag har det varit en helt vanlig dag i mitt liv, ganska händelselös med andra ord. Mycket som jag borde ha gjort har fått stå tillbaka för saker jag inte nödvändigtvis borde ha ägnat min tid åt. Men gjort är gjort och dagen närmar sig sitt slut. Jag har i alla fall sett mig om i världen med hjälp av Google.

Jag vill åka till Cook Island, men det kostar just nu för mycket pengar. Så jag beställde en resa till Helsingfors istället, billig resa och boende, mycket stort kulturutbud, tjärtabletter, Muminte, Marimekko, fantastiska konstmuseer och vackra kyrkor. Om man får allt det för 660 kr, vem vill då till en tropisk ö en grå november helg? Okey, mitt hjärta suktar efter det där korallgröna havet, de vita stränderna och palmerna. Det hade suttit fint med ett fett bankkonto, men verkligheten ser lite annorlunda ut och jag drömmer ju om Sardinien när jag fyller 40. Så i det perspektivet så duger Helsingfors bra som resmål den här gången. Jag ser faktiskt fram emot min fredag till måndag resa till Helsingfors. Jag har velat åka dit ända sedan Rysslandsresan 2005, då Friidrotts-VM stoppade resplanerna. Den gången var allt boende fullbokat och vi tvingades resa hem via Åbo. Fast nu skall jag alltså få åka dit, spännande! Jag kommer att bo på vandrarhem i hamnen, därifrån kan man åka spårvagn eller promenera 15 minuter in till centrum (det tar nog en halvtimme för mig för jag brukar alltid gå vilse lite innan jag kommer fram. Och det går alltid bättre från stället in till centrum än tvärt om).

Misstänker dock att väderleken inte är tropisk som på Cook Island, det är nog troligtvis lite kallare än i staden där jag bor. Men det skall nog gå bra, ty jag köpte både täckbyxor och vinterjacka förra året, så jag är väldigt bra utrustad för att tackla nordiskt väder. Men det vore ju trevligt om det inte regnar varje dag, som november månad har en tendens att göra hemma i Sverige. 

Världen är full av orättvisor

Världen är full av orättvisor. Unicef jobbar med att bekämpa några av dem. Rädda Barnen bekämpar andra. ECPAT försöker bekämpa barnsexhandel och trafficing i världen. Min kyrka gör en liten del. Enskilda individer bekämpar de orättvisor som korsar deras vardag och världen blir lite vackrare.

Unicef skriver på sin hemsida att: "Många familjer tycker inte att det är värt att investera i sina flickor eftersom de ska gifta in sig i en annan familj. Efter att de gift sig kommer de inte att kunna bidra med något till sin “barndomsfamilj”, vilket gör att det anses onödigt att spendera pengar, tid och kraft på döttrarna. I många utvecklingsländer vaccineras pojkar i större utsträckning än flickor. Eftersom pojkar anses mer värda än flickor får döttrarna inte heller samma tillgång till mat, sjukvård och omvårdnad, som sönerna. Risken att dö är alltså större för flickorna än för pojkarna." I veckan har jag kämpat med en orättvisa, som riktades mot mig som person. Jag utsattes för skitsnack och direkta lögner från en person, som fick konsekvenser i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle behöva vara med om en sådan situation, det var orättvist! Men i jämförelse till den regelmässiga diskriminering som drabbar flickor runt om i världen, på grund av kulturella värderingar och traditioner, är orättvisan som drabbade mig ingenting.

Rädda Barnen arbetar med Barnkonventionen som grund och inriktar sig på att förändra situationen för de barn som har svårast att få sina rättigheter tillgodosedda. Deras huvudarbetsområden handlar om att barn ska skyddas från våld och sexuella övergrepp och att de ska få gå i skola. Rädda Barnen vill vända världen rätt. Hur ser världen ut om man tittar med Rädda Barnens ögon? "Sverige är ett bra land att växa upp i för många barn, men inte för alla. Trots att Sverige som första land i världen fick ett förbud mot aga 1979, är det fortfarande många barn som utsätts för våld och övergrepp. Och trots att Sverige har undertecknat Barnkonventionen så får inte alla barn sina rättigheter tillgodosedda." Vidare belyser de bland annat flyktingbarnens situation i Sverige: "att vara på flykt gör både barn och vuxna sårbara. De barn som kommer till Sverige har oftast varit med om en mödosam och farlig resa. Skola, lek och fritid kan ge trygghet och skapa framtidstro för ett barn som flytt. Vi arbetar också för att barn utan uppehållstillstånd ska få gå i skolan och ha samma tillgång till sjukvård som andra barn. Barn har också rätt till en prövning av sina egna skäl för uppehållstillstånd. Barnen ses som en del av familjen snarare än som egna individer. Många barn som söker asyl får inte berätta om varför de lämnat sitt hemland för dem som fattar beslut om uppehållstillstånd. I stället är det ofta föräldrarnas skäl som avgör om familjen får stanna eller inte. Rädda Barnen arbetar för att barn ska få sina egna skäl prövade i asylprocessen." Och i jämförelse med alla dem som Rädda Barnen arbetar med och för, är min orättvisa här om dagen plötsligt väldigt obetydlig. Vad gör det att en person snackade skit om mig? Jag vet ju vem jag är och vad jag står för och vad jag har gjort och inte gjort. Jag har det bra när jag tänker efter, jag har haft tur (i alla fall på senare tid, kanske inte i barndomen precis, men nu).

 ECPAT är en barnrättsorganisation vars vision är: Barnets rätt till en värld utan sexhandel med barn. Organisationens ändamål är att genom informations-, opinions- och påverkansarbete samt samverkan med andra parter, bidra till att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel, dvs barnsexturism, barnpornografi och människohandel med minderåriga för sexuella syften. På sin hemsida skriver ECPAT att: "Barnsexhandel är ett omfattande globalt och nationellt problem som finns i praktiskt taget alla länder inkl Sverige, och som utgör ett hinder för individers, familjers och samhälles utveckling. ECPAT fokuserar på efterfrågan som den viktigaste drivkraften: utan barnsexköpare inga offer - även om det finns barn i fattigdom eller annan utsatthet." Jag har varit i den branschen som ECPAT så tappert försöker stoppa, under hela min uppväxt och nästan hela mitt vuxenliv, den världen är smutsig och ond. Och i jämförelse med de övergrepp jag utsatts för under mitt liv och barnens situation som lever i sexhandels spår, är den här veckans förorättelse mot mig som en droppe i havet. När jag får perspektiv på orättvisorna i världen, så blir perspektivet annorlunda än när jag lever i min egen bubbla, styrd av känslan att vara kränkt och orättvist behandlad.

Var mot andra, som du själv vill bli behandlad. Vilken vishet de orden rymmer, vilken vacker värld det skulle kunna vara om alla levde efter de ordens innebörd.

Hur man vänder det jobbiga

När jag har obalans i livet är min strategi att göra massa roliga saker, för då brukar det vända och jag slipper bli deprimerad. Det funkar faktiskt, men kräver otroligt mycket. Det är motigt att göra saker som brukar vara roliga, men nu bara känns jobbiga. Minsta hinder gör det jobbigt att försöka ha roligt. Men om jag kliver över den känslan, struntar i hur jobbigt det känns innan och bara gör det, då upptäcker jag att det faktiskt går att ha kul och göra saker jag tycker om. Som att åka in på hårdslöjdskväll på Slöjdhuset i går, trots att det tog en timme att åka och trots att det var sent på kvällen 18.00-21.00 så genomförde jag det. För innerst inne tycker jag träslöjd är bland det roligaste jag vet och det blev kul också. En ro för själen, precis vad jag behövde mitt i allt jobbigt som är just nu. Själva täljandet av kroken var sekundärt men med lite linoljefärg kommer den bli fin i sin enkelhet. Jag längtar tills jag investerar i en egen täljhäst, det önskar jag mig verkligen.

Till sist exploderade jag

Det har visat sig vara så att jag tolererar saker till en viss gräns, sedan exploderar jag. Kanske har jag en släng av Borderline trots allt. Jag har idag haft min första stora konflikt på jobbet med resultatet att jag exploderade av ilska. Skadade dock inte mig själv eller någon annan, vilket jag hade gjort om jag hade haft Borderline på riktigt så jag känner mig inte orolig. Personen som jag hade konflikten med har byggt upp irritation inom mig sedan jag började min nya tjänst, men detta eskalerade under de två planeringsdagarna som vi har haft i veckan. Kanske berodde det på att vi var tvungna att jobba nära varandra under så pass lång tid. Eller så hade explosionen kommit i alla fall så småningom. Som i alla konflikter hävdar vi båda två att vi har rätt och den andre har fel, med resultatet att jag blev rasande och den andre personen känner sig kränkt. Personen har dock rätt i en sak och det är att jag inte behandlar personen på samma sätt som de andra i arbetslaget, men det beror på att de andra i arbetslaget slutför det de påbörjar, har ett mjukt och fint förhållningssätt till barnen och tar hand om materialet på ett bra och ansvarsfullt sätt. Och om personen i konflikten hade lyssnat på mig när jag försökte tala om hur trä reagerar på vatten och fukt och följt instruktionen, hade jag inte behövt explodera på eftermiddagen. Men istället upprepar personen sitt misstag från dagen innan och gör lika dant och tänkte lämna det så till på måndag. Då blev jag arg. Det hävdar jag var bra. Sedan blev det dåligt eftersom personen jag blev osams med inte stannade kvar och redde ut situationen utan stormade ut med orden jag tänker inte lyssna på ett ord till från dig. Min chef vill förstås lösa konflikten, så klart, så det blir konfliktslösning på onsdag kl.8.00. Yeah! Kul, jag tänker inte ge mig. Känner mig som en obstinat tonåring! Men faktum är att alla är så rädda för att ha en konflikt med denna människa att de alltid viker sig och mesar med, för att det är enklare om personen får göra som hon vill. Men jag är inte sådan, förhållningssättet till material och barn är områden jag inte tänker kompromissa med! Sedan hade jag kanske inte behövt explodera, med det är mänskligt att explodera ibland och vuxna människor skall stanna kvar och reda ut situationer som uppstår- det är små ungar som springer i väg.

Hur det känns att vara jag!

På Facebook idag var det en vän till mig som skrev den välkända raden: "Du vet väl om att Du är värdefull"! Och någonstans i bakhuvudet klingar det välbekant, det finns stunder i mitt liv som jag faktiskt klarar av att känna mig värdefull på. Just nu känner jag mig dock mest uppgiven. Eller totalt misslyckad som människa. Det jag inbillar mig att vanliga normala 40 åringar klarar av, är jag inte i närheten av. Det är svårt att känna sig värdefull, när ens hjärna tolkar det begreppet i kontexten klara av att göra saker, att lyckas. Egentligen har ju ordet värdefull inget med vad man klarar av att göra. Och när det gäller andra så ser jag dem som värdefulla, bara av att de finns till, de behöver inte prestera något för att vara värdefulla. Men jag kan själv inte identifiera mig som värdefull om jag inte motpresterar något. Och det är där skon klämmer för tillfället. Jag har en lägenhet som jag bor i, som är bra på alla sätt och vis, förutom att jag inte kan hålla ordning i den. Det gör mig så uppgiven och ledsen. Jag är en vuxen människa på 39 år och jag klarar inte det enkla. Jag klarar inte av att städa den och hålla den fin. Jag vill, men jag har inte förmågan. Det finns orsaker till att jag inte orkar, det kallas psykisk ohälsa. I mitt fall dissociativt syndrom och PTSD, orsakade av min uppväxt och år av grova övergrepp och tortyrliknande misshandel. Men jag vill vara en av alla de där normala 40 åringarna, som jag inbillar mig klarar av alla vuxensaker hur lätt som helst. Det suger att vara jag. Jävla skit liv! Fast så får man kanske inte känna, när man är kristen och har fått livet som en gåva av Gud? Men nu är i alla fall köket någolunda i ordning eftersom städhjälpen jag hade idag hann med det innan han hade andra uppdrag och på onsdag kväll kommer min cellgrupp och hjälper mig städa lite till. Det är tur, mitt i allt, att jag har kärleksfulla människor runt omkring mig som kan hjälpa mig när jag har gett upp och bara går runt och är arg på mig själv och allmänt uppgiven.

Barns rättigheter-Vuxenvärldens skyldigheter!

Jag har varit på en föreläsningsdag om barnsrättigheter. För mig blev det en riktig tankeställare. Jag tycker jag har hyfsat okey förhållningssätt, men om jag skall vara ärlig så är det rätt många artiklar jag inte förmår uppfylla. Det har jag gemensamt med Svenska staten, som nyligen kritiserats av FN för en rad brister i hur de följer barnkonventionen och barns rättigheter. Något som Unicef bland annat skriver om i en artikel på nätet, gällande avvisningshotet av en övergiven tvåårig flicka Haddile. Hon har vuxit upp hos en fosterfamilj i Sverige sedan hon övergivits av sin mamma och misshandlas av en pappa figur. Haddile känner inte till något annat, än att hon är en del av fosterfamiljen nu, så svensk som en tvååring kan vara, men nu skall hon utvisas, till frankrike, till ett språk och en kultur som hon inte förstår för så ser reglerna ut. Men är det för barnets bästa? Knappast! Strider det mot barnkonventionen, självklart! Kan det vara tramuatiserande för flickan? Ja, naturligtvis är det ett trauma att tas från sin familj och sättas på ett barnhem i Frankrike, där alla talar ett språk du inte känner till, som serverar mat du aldrig har ätit. Hur kan det vara flickans bästa?! Läs gärna mer på länken: Unicef om barnkonventionen. Unicef vill att Barnkonventionen blir lag i Sverige, så att barnsrättigheter prövas över de andra lagarna i Sveriges Lag. Hejja Unicef säger jag! Anmärkningsvärt att Sverige, som av många länder hyllas som förgångare och förebild, inte gjort barnkonventionen till lag för länge sedan samt skriver under tredje tillägget som ger barn rätt att klaga om deras rättigheter kränks.

Vidare på föreläsningensdagen var jag på ett föredrag av BRIS som berättade om barn i Sverige som ringer eller mailar om att de far illa i skolan, hemma, bland kompisar, på fritidsaktiviter etc. Barn vars rättigheter kränks, i en vuxenvärld som väljer att blunda. Som slår ifrån sig barnens signaler, som tar deras berättelser med en nypa salt, som blundar och gör sig döva. Ser det ut så? Jag tror att det gör det i ganska stor utsträckning, beroende på många faktorer så klart. Okunskap, eget bagage, illvilja, att det är jobbigt, att det blir konsekvenser etc. Ett färskt exempel på detta fick jag i matkön, på väg ut från föreläsningen: "Jag överhörde i matkön ett samtal mellan två damer 45+, på konferensen om barns rättigheter i förskola och skola, efter seminariet av BRIS som pratade om att lyssna på barn som berättar om övergrepp, att de tyckte att rapporten om att barn far illa i Sverige är överdriven. Alla barn har det ju bra här! Och det där med att barn berättar om övergrepp skall man ju ta med en nypa salt". Detta fick mig att fundera på om de verkligen hade suttit med på samma föreläsning som jag. Den BRIS rapport som jag hörde gjorde mig oroad, det är så många barn som far illa idag som omges av en vuxenvärld som blundar. Jag vill vara en vuxen som ser! Som ställer mig på barnets sida! Som vågar agera när jag ser och hör att ett barn far illa. Ta ställning Du med! Och tanterna undrar Du, sa jag inget? Klart jag gjorde! Jag har ju en hel barndom att ösa exempel ur och tanterna ja de tystnade och sa inte ett ord till under matköandet som tog 30 minuter. Kanske fick de en tankeställare, men jag undrar om de har förmågan inom sig att förändras? Jag hoppas det.

Dagens bedrift

Jag har släpat hem en ny skrivare på min dramatenvagn idag. Prutat ner priset ytterligare 160 kr, vilket jag i och för sig förlorade snabbt eftersom jag köpte en betydligt dyrare skrivare. Men att klara av att pruta känns bra!  Den sammanlagda prutnings summan stannade på 559 kr. Så jag är nöjd med affären. 6 stycken färgpatroner i stället för en, uppdraget slutfört. Jag skall ha kollibrin på färgpatronerna sa försäljaren, du behöver inte lära dig siffrorna. Känns skönt, för det är ett fullständigt hopplöst projekt.

Fotoutställning på Kallax flygplats, Luleå.

Så har man haft sin första fotoutställning, på Kallax flygplats, Luleå. Blev rutinmässigt visiterad på flygplatsen, vid bagage incheckningen. De hittade dock inget misstänkt på mig, förrän de insåg att tvättbrädan med kartongen fasttejpad på också var min. Då fick jag glatt packa upp innehållet, som var fotografierna från fotokursen. Visade upp alla bilderna eftersom hon så gärna ville se dem. De andra resenärerna stannade också upp och tittade på bilderna och jag fick statusen mästerfotograf, vilket är ganska långt från sanningen. Men lite småkul trots allt. Men nu skall jag snart borda mitt plan och sedan är jag snart hemma igen. Resan till norr har varit bra, men nu längtar jag hem. Och om ett mirakel har hänt medan jag varit borta är lägenheten städad och fin. Troligtvis blir jag besviken.

Fotokursens sista fotodag.

 

Vi var i Norge och fotade idag. Vädret var växlande liksom mitt humör, dimma, regn, snö och uppehåll erbjöd fotoutflykten innan vi till sist åkte tillbaka till Hemavan. Plurrade i första bästa kärr och var i stort sett blöt hela dagen. I ett försök att undvika sankmarken gick jag och Gerd stora omvägar och hittade mogna hjortron i ett buskage och då var ju omvägen värd sin möda. Det var trots väderleken, en härlig dag med mycket fjällvandring. Känner att fotograferandet går bättre och bättre, men emellanåt tar Auto-läget bättre bilder. Nu är jag helt slut efter en lång kväll vid Photoshop, fortfarande osäker på om resultatet verkligen blir bättre än innan.