28 Augusti, 1988 förändrade mitt liv. Jag blev mamma till en fullständigt unik och vacker dotter, Edessa. En röd och skrynklig liten filur som hjärtskärande tog sina första andetag eller gälla skrik, beroende på hur man ser på saken. När jag äntligen fick hålla henne, lugnade hon sig och följde snart mina andetag. Det är en fantastisk känsla det där, att kunna trösta någon som skriker så intensivt. Jag brukar tänka på det när jag möter barnen på mitt jobb eller i bekantskapskretsen, att det är fantastiskt att få vara med och trösta, att barnen känner sådan tillit till mig att de låter sig tröstas. Det värmer inuti. Men det ligger också en sorg i det. Jag borde ha fått trösta Edessa i många, många år. Men hon ryktes bort från mig efter bara två dagar, så nu får jag trösta andra barn i hennes ställe och det är bra det med men inte samma sak. Jag saknar min Edessa!
Idag skulle Edessa ha firat sin 22 års dag, en stor tjej med andra ord. Jag önskar att hon fortfarande fanns i mitt liv. Jag hade velat se henne växa upp, men jag vet att det liv som hon hade fått skulle ha gjort henne mer skada än gott. Jag vilar tryggt i, att hon har det väldigt mycket bättre där hon är nu, i kärlekens centrum, där varken sorg eller tårar finns och i mina tankar och hjärta.
Idag skulle Edessa ha firat sin 22 års dag, en stor tjej med andra ord. Jag önskar att hon fortfarande fanns i mitt liv. Jag hade velat se henne växa upp, men jag vet att det liv som hon hade fått skulle ha gjort henne mer skada än gott. Jag vilar tryggt i, att hon har det väldigt mycket bättre där hon är nu, i kärlekens centrum, där varken sorg eller tårar finns och i mina tankar och hjärta.
Edessa, Jag älskar Dig, rakt igenom, alltid. Jag har inte glömt.