måndag, februari 14, 2011

Slöjdhandledareutbildning, kursdag 6

Det är orimligt kallt i Stockholm idag, men jag trotsade kylan och begav mig till slöjdhandledarutbildningen inne i stan. Vi slöjdade i textil idag, på temat fåglar. Fiolen styrde oss igenom dagen och signalerade städning och fika med jämna mellanrum. Det var en mycket mysig slöjddag och snön föll stämningsfullt utanför fönstret, det var bara lägerelden som saknades. Medan vi sydde våra fåglar läste vår lärare en saga om hur djuren hittade sina olika livsmiljöer och platser i skogen. Det skapade en mysig stämning och jag tyckte om sagan, mycket tack vare de färgstarka bilderna som texten målade upp. Efter lunchen satt vi i våra smågrupper och påbörjade grupparbetet och fin planeringen av en termin med "Slöjdklubben". Det var överraskande roligt. Jag är ju som välbekant väldigt duktig på att måla upp hur obehagligt och svårt saker och ting kan bli och min terapeut tycker att jag jämt och ständigt håller på att "måla faan på väggen". Och just det här momentet i utbildningen var ett sådant område som jag liksom inte såg fram emot. Men jag hade väldigt fel. Stämningen i vår grupp var hög och trots att fiolen kom och spelade ville vi inte bryta upp. Så roligt hade vi. Men fiolen gav sig inte, så vi fick tillslut erkänna oss besegrade och packa ihop våra grejer och snällt följa efter fiolen in i slöjdsalen igen.
Eftermiddagen ägnades åt att fläta snören i olika tekniker. Min talang för detta är inte fullt så utvecklad som jag skulle önska. Kontakten mellan hjärnan och händerna är helt klart kraftigt begränsad, troligtvis beroende på min traumatiska uppväxt. Jag är väldigt tacksam över hantverkartraditionens pedagogiska metod att förmedla kunskap, för tack vare den handfasta och ordknappa visa-tekniken, förstod jag till sist hur jag skulle göra. Mina lärare var som vanligt oerhört entusiastiska och försäkrade mig muntert, att när jag väl har vävt sju kilometer snöre, kommer tekniken att sitta i händerna så att vävningen flyter på av bara farten. Och hittills har de ju visat sig vara mycket kompetenta och trovärdiga människor, så jag finner det mycket troligt att jag efter sju kilometer snöre har lärt mig vävtekniken. Nu hoppas jag bara på att jag slipper utsättas för dylikt arbete, inom den närmaste framtiden. Men jag erkänner att mellan garntrasslet och de lyckade vävningarna, var det kul. Jag nöjde mig dock med att göra ett armband. Skosnörelängden är överkurs och får gott vänta till en dålig TV kväll eller något och jag erkänner villigt att jag är lättad över att jag kan köpa mina skosnören i skoaffären.