Dagen som jag har väntat på kom till sist. Han är äntligen död och borta, han som var min sista genetiska arvsmassa. Han har aldrig varit en pappa för mig och jag har aldrig varit en dotter för honom. Han dog som han levde. Utan samvete och ånger, det visar till och med testamentet. Men mitt liv fortsätter oberoende av hans död, för mig har han varit död länge. När den kvinnliga genetiska arvsmassan dog först, så tänkte jag att han nog skulle se till att jag fick ärva så lite som möjligt, som straff för att jag valde ett annat liv. Jag känner mig lite besviken på att jag fick rätt på den punkten. Någonstans djupt i mitt hjärta önskade jag att han på dödsbädden skulle känna ånger och skuld för all smärta han åsamkat min kropp och själ, men istället gav han bort nästan alla pengar fyra dagar innan han dog som en sista ondsint gärning. Men det säger mer om honom än om mig.
Jag har skapat mig en ny identitet, byggt upp ett nytt liv och jag är så långt ifrån den person han önskade att jag skulle vara. Jag känner mig stolt över vad jag har åstadkommit med mitt liv, med hjälp av hundratals timmar terapi och goda vänners osvikliga stöd. Jag är jag och jag tänker: Fy i helvete vilken jävla tur att jag inte är min ursprungsfamilj!