Bara lite roligt i sammanhanget...

Saxat från SVT Text;
Polsk återfallsförbrytare "fångad"
Irländsk polis trodde sig ha att göra
med en polsk återfallsförbrytare som
gjort sig skyldig till ett 50-tal
trafikförseelser.
Det konstiga var att den notoriske
Prawo Jazdy aldrig kunde ställas till
svars för sina försyndelser. Nu är
mysteriet löst. En vaken polis
klurade ut att Prawo Jazdy betyder
körkort på polska och inte är
innehavarens namn.

"Det är ganska pinsamt att upptäcka
att systemet har skapat Prawo Jazdy
som en person med över 50 identi-
teter", heter det i ett internt pm.

Ett inlägg av min kompis Brian

Okey det är Brian. Jag tänker skriva om murar. Jag vet mycke om murar. Murar är hårda och starka. Murar skiljer människor åt. Murar är starka försvar. En del murar är taggtrådsbeklädda. Andra murar har sönderslagna uppstickande vassa tomflaske glasbitar uppe på. En del murar är svåra att se. Murar byggs för att göra oss trygga. Murar byggs för att skydda människor. Ibland vet man inte vad man ska skyddas ifrån. Andra gånger är syftet tydligare. Murar byggs ofta av rädsla. Det finns skyddsmurar och fängelsemurar. Ibland är det svårt att skilja dom åt. Jag vet att murar kan rivas också. Berlinmuren revs och blev symbol för frihet istället för förtryck. Att riva murar är härligt. Att riva murar är att göra uppror. Att riva murar är festivalkänsla och folkjubel. Att riva murar är att skjuta skott i luften och vifta med flaggor. Att riva murar är frihet. Att riva murar kan ibland vara skräckinjagande. Ibland farligt. Det gäller särskilt dom där murarna som är svåra att se. Dom där murarna man bygger inuti för att skydda sej. Murarna som gör att man inte ser eller känner nåt längre. Murarna som stänger ute människor som vill hjälpa och bry sej. Att riva murar kan göra ont. Det är kanske därför det finns så många murar kvar i världen. Min mur var stark. Min mur var gjord av rädsla och ilska mot alla och hela världen. Jag byggde min mur för att skydda mej. Ibland visste jag inte mot vad men ofta var syftet tydligt. Jag byggde min mur för att stänga ute det onda och mörka. Men istället för att skydda mej mot det onda och mörka stängde muren ute mej från godhet och ljus. Det dumma med murar är att man stänger ute alla och inte bara dom dumma. Jag trodde min mur var stark och skulle stå för alltid. Jag hade fel. Jag konfronterades av tre såna där festglada mur-rivare. Dom sköt inte vilt omkring sej. Dom viftade inte med flaggor. Dom hade bara stark integritet och många ord. Dom slog sönder och plockade ner min mur bit för bit i min takt. Jag trodde hela tiden att jag var stark och modig bakom min mur. Det var först när muren var riven som jag förstod hur svag och rädd jag var. Men det var okey för dom som rev min mur var starkare än jag. Idag är jag stark och fri och lever utan murar för jag vet att det finns människor som skyddar mej om det behövs! Men för det mesta klarar jag mej fint på egen hand. För när murar rivs försvinner rädslan. När rädslan försvinner blir man stark och modig. När man är stark och modig kan man själv sätta gränser och skrika nej. När man kan skrika nej behövs inga murar mer. Man är fri.

Av: Brian

Terapi, minusgrader och ljuslykta

Det var en kall helg, det pendlade mellan -19 till -11 perfekt för inomhus terapi och ett utmärkt väder för snölek och ljuslyktor. Gjorde en ljuslykta av is och mindes barndomens snöfort på förskolan med ljuslyktor på toppen. Det var Rolle som byggde den med oss ungar och snöfortet hade allt man kunde önska sig: rutschkana, krypgångar, torn, mysiga rum och ljuslyktor på toppen som lyste i mörkret. Det var inte bättre förr, men en del grejer var inte så dumma. Nu i helgen blev det inget snöfort, men jag åkte lite snökana i alla fall. Ljuslyktan lämnade jag kvar ute, för att glimma i mörkret, som en liten påminnelse om att ljus alltid besegrar mörker. Det är en viktig påminnelse. Min terapeut och hennes man är ett verkligt ljus i mitt mörker och mitt liv är aldrig så ljust som när jag är hos dem.

Till mina läsare av det mognare slaget.

Det har kommit till min kännedom att mina läsare av det mognare slaget har svårt att läsa min blogg på grund av dess mörka bakgrund. För att tillmötesgå dessa mogna människors behov, har jag förändrat bloggens utseende och undrar således om bloggen är bättre så här eller är det så att ålderdomens mognad kräver större förändringar?

Livskunskap är att ha roligt varje dag!

Möten sker oftast mellan människor, men möten sker också mellan en böcker och dess läsare. Perspektiven förändras, själen blir berörd och själva livet får en ny innebörd.

Den 13 december 2009 satt jag på ett tåg mellan Eskilstuna och Flemingsberg och läste i tågtidning, för att få tiden att gå. Journalisten recenserade två nya pocketböcker, den ena boken skriven av en döende professor och jag tänkte att den skulle man läsa. Redan samma dag köpte jag mitt exemplar av boken på Pressbyrån vid stationen. Den boken, "Den sista föreläsningen" av Randy Pausch, var ett perspektivförändrande möte för mig. Det finns vissa typer av böcker som man bara måste sträckläsa och "Den sista föreläsningen" är en sådan typ av bok. Boken berörde mig mer än något annat jag tidigare hade läst och jag kände ett omedelbart tvång att genast köpa boken till alla mina vänner. Förra årets julklapps inköp gick på 5 minuter och Åhléns blev av med samtliga exemplar av boken. (Vilket jag vänligen påpekade för kassörskan och bad henne ta in fler, så att andra också kunde ta del av boken. Var på hon svarade: "Nej, det finns fler i hyllan vi har precis fått in boken". -"Ja", svarade jag, "men jag vill köpa allihopa"! Hon gjorde genast en liten anteckning i sin beställningslista och sa: "men är den verkligen så bra?" Jag svarade tveklöst: "Ja!")

I videon nedan, hämtad från Youtube- håller professor Randy Pausch sin sista föreläsning på Garnegie Mellon Univeristy i Pittsburgh, USA. Föreläsningen heter "Really Achieving Your Childhood Dreams" och är inte det minsta sentimental, bara alldeles underbar. Jag kan lugnt konstatera att den inte heller har särskilt mycket gemensamt med någon annan föreläsning jag har varit med om.



Randy Pausch dog den 25 juli 2008 men hans livsglädje kommer att fortsätta inspirera andra långt, långt in i framtiden. Hoppas Du också blir berörd och får ett förändrat perspektiv på livet...

Mälaren i vinterskrud

Israel 2009-12-23 till 2010-01-10

The Bucket list

För en tid sedan köpte jag "The Bucket List", filmen handlar om två cancersjuka mäns sista månader i livet. Alla behandlingsalternativ är prövade och de skall dö. En pessimistisk film tänker du, men det är en fascinerande film om livsglädje. Den ena mannen (Morgan Freeman) började skriva en lista över saker han ville göra innan han dog. Den andra mannen (Jack Nicholson) hakade på och skrev dit hisnande saker, eftersom han tyckte den andres livsdrömmar var mesiga. Sedan gav de sig iväg på en resa för att uppfylla sina sista önskningar och leva livet fullt ut. Jag har funderat lite på vad som skulle stå på min lista. Jag har en hel del saker jag skulle vilja göra/se innan jag dör och för mig är det hoppfullt. Det betyder nämligen att jag inte kan dö än på ett tag. Jag har ofta tänkt att innan jag dör skulle jag vilja se Israel, landet där allt startade en gång. I alla fall om man är religiöst lagd, som jag är, så är resemålet intressant utifrån den synvinkeln. Fast Israel är mer än så. Det var en häftig resa och jag är glad att jag har gjort den.

Jag planerade att flänga runt och göra spännande strapatser i trånga gränder, bland nya dofter, påträngande försäljare, bibliska platser, ruiner, berg, öken och sjöar. Det skulle bli en behaglig resa utan några större problem, en riktig drömsemester. Det var den bilden jag hade. Men veckan innan vi skulle åka anade jag att det inte riktigt skulle bli så. Jag kände nämligen i hela kroppen att jag hade jobbat för mycket, under för lång tid. Och jag vet att när jag gör det, blir jag sjuk när jag sedan får ledigt. Och så blev det. Jag avverkade förkylning, öroninflammation och ögoninflammation de första två veckorna och under den sista veckan avrundade jag med bihåleinflammation. Stackars mig tänker du och det var synd om mig och dessutom stal någon min ena kamera. (Givetvis täckte inte min försäkring stöld utomhus, men det är en läxa som jag har lärt mig nu, tilläggsförsäkring är planerad.) Jag valde mellan att bädda ner mig och missa min drömresa eller att vara lite oförståndig och knapra maxdos av Panodil och kämpa mig fram. Jag valde det senare och så upplevde jag mina drömmars resmål. Även om det inte blev fullt så njutbart som jag hade önskat och drömt om, så var det en otrolig upplevelse att resa runt i Israel. Jag är glad över att jag fick följa med min vän dit och se saker som jag inte hade fått se, om jag hade åkt dit på en organiserad bussresa. Det var en ansträngande resa, men ett minne för livet. Det var häftigt att få se att alla Bibliska platser fanns på riktigt, även om människor har förstört det mesta med att smälla upp kyrkor på alla viktiga platser, istället för att bevara ursprungs känslan. Jag gillade inte trappstegen i Jerusalem och inte minaret utropen 04.45 heller, men utsikten var mäktig och sevärda platser fanns det vart man än vände sig (och Internet cafét Alibaba var billigt).

Pilgrimsvandringen mellan Jerusalem och Betlehem på julafton var sannerligen en upplevelse. Nunnorna som ledde vandringen, tappade jämt och ständigt medlemmar ur gruppen längs vägen och hade noll koll på hur många vi var. Det var lite lustigt, men väl framme vid gränskontrollen vid den nya muren, var jag ändå tacksam för vi blev igenomsläppta som "nunnegrupp" och slapp den omständliga passkontrollen. Mitt resesällskap tvingade mig att hänga i Betlehem över tolvslaget, för att uppleva julnattens under som hände för si så där 2000 år sedan. Jag var lite för sjuk för att uppskatta detta tilltag just då, men i efterhand är det väl lite häftigt att ha varit där på julnatten.

Annars uppskattade jag nog Galileiska sjön och områdena runt omkring den mest. Många häftiga Bibliska berättelser ägde rum där. Men hur jag än försökte så hade jag inte tillräckligt med tro för att gå på vattnet, men badade i sjön gjorde jag i alla fall precis som Jesus (Även om ingen lärjunge brydde sig om att skriva ner något om det i Bibeln, är jag övertygad om att Jesus badade i Galileiska sjön så fort Han fick en chans.)

Jordanien var också häftigt. Sämre luft än i Israel, betydligt mer avgaser och trafik. Vi besökte bara ruiner i Jordanien, Jerash och Petra. Den ena staden innehöll ruiner efter romarna och den andra ruiner efter nabatéerna. Båda storslagna på sitt sätt.












Jerash har de bäst bevarade exemplen på romersk arkitektur i världen, utanför Europa/Italien. Jerash var ett härligt friluftsområde, där man i stort sätt fick ströva runt vart man ville och hur man ville. Man blev kastad tillbaka i tiden och man försökte föreställa sig hur det såg ut i Jerash under dess glansdagar.
Petra var ett fantastiskt häftigt ställe, men krävande. Branta berg och slingriga trappor skulle besegras innan man fick en glimt av underverken, som placerat Petra på UNESCO listan över de sju nya underverken. Under klättringens gång undrade man lite smått om det var värt allt slit, men väl uppe på bergstopparna fick man sin lön. Utsikten var magisk och lite avundsjuk på beduinbarnen blev man allt, för tänk att ha Petra som lekplats. Vi besteg berg och tittade på flera fantastiska kungagravar, en offerplats och en tempelriddar borg. Efter att ha besegrat si så där 8000 trappsteg och tre bergstoppar, var jag glad över att vi gjorde denna resa på vintern då det bara var +31 grader i solen och inte +45 grader i skuggan eller vad det nu kan vara på sommaren.

Återvände sedan till lugnet i Israel efter en tidskrävande passkontrolls ritual, både på den Jordanska sidan och på Israels sida. Tre nätter på fint hotell vid Röda havet, korallrev och fiskar avslutade vår resa om man bortser från den sista korta natten i Tel Aviv och fem timmar i Prag.

Efter 20 dagar i Israel och Jordanien kan jag stryka en punkt på min Bucket List! Nu lever jag för nya äventyr...

Ibland känns det som om det finns hopp...

Har egentligen inte så stort förtroende för samhällets resurser att stödja mitt helande. Men ibland blir jag överraskad. Jag hänger som ni vet hos en psykiatriker, mest för att jag behöver sjukintyg till min arbetsgivare. Men ändå. Han har ingen hjälp att erbjuda mig. Det finns inga resurser och inget botemedel säger han. Jag vet att det finns behandling att få, för jag får den hela tiden. Jag har tur. Men man ska inte behöva ha tur för att läka sår från år av övergrepp. Så rätt frustrerande är det ändå. Men just idag blev jag överraskad. Jag fick hjälp, inte med bearbetning, eller fick jag det? Bearbetning av ett annat slag, var kanske precis vad jag fick? Under läkarbesöket ringde min handläggare på försäkringskassan. Hon hade en massa idéer och för att göra ett väldigt frustrerande samtal kort, så ville hon planera för att jag skulle börja arbetsträna efter jul och arbeta 100 % till sommaren. Det kan inte jag. Varför? För att jag känner mig själv och vet hur mycket jag klarar av, för att jag precis med nöd och näppe klarar av mina 50 % som jag jobbar nu. Det kallas självinsikt och är resultat av åratals terapi. Men hur jag har det och mår, det vet försäkringskassan bättre. Jag upplevde det oerhört frustrerande att handläggaren inte lyssnade på vad jag berättade, på hur jag hade det och hur jag mår. Men jag hade tur. Jag räddades av att min handläggare inte kunde läsa min läkares otydliga handstil. (Är mycket tacksam för att min psykiatriker skriver som en kratta). Så när min handläggare frågade vad min psykiatriker hette, tog jag tillfället i akt och tvingade på honom luren. Och i samma ögonblick som han övertog luren, avtog min frustration och jag överraskades och förundrades av hans förmåga att besvara alla frågor från handläggaren. Min bild av min psykiatriker är att han är en försiktig typ och jag har känt mig orolig över hans förmåga att skriva sjukintyg, men idag överraskades jag av hans tydlighet och rakt på sak attityd. Och tydligen sa han rätt saker för samtalet svängde från arbetsträning på 100 % till rekommenderad treårig sjukersättning. Min psykiatriker har visserligen fortfarande ingen hjälp att erbjuda mig, men tackvare hans förmåga att pratade omkull försäkringskassans handläggare återupprättades min skadade tilltro till samhällets stöd.

Sedan kom beskedet med posten. Jag är sjuk och oduglig för arbetsmarkanden på 50 % från och med 1 januari 2010 till 31 december 2012. Jag har fått tid av samhället att läka på. Inte så att tid i sig läker sår, men tid i kombination med terapi känns HOPPfullt!