Ångest och elände, fast mest handlar det om att städa.

Har haft ganska mycket ångest på senaste tiden och mycket av den har varit kopplad till städning och prylarna i mitt hem som inte har någon bestämd plats (men som naturligtvis kan vara bra att ha någon gång i framtiden). Jag blev inte det minsta tröstad av att min psykiatriker talade om för mig att det är vanligt att städning är ett problem för människor med psykisk funktionsnedsättning och att jag borde överväga att ta emot stöd av soc. och boendestödet. Men jag har redan testat det för länge sedan och bestämde mig då för att aldrig någonsin ta emot hjälp av soc. igen. En känsla som jag tyvärr delar med många människor. Så jag tackade nej så klart och min psykiatriker fick åter igen uppleva sig oförmögen att hjälpa mig. Men han har det gemensamt med min terapeut, att de båda två , hävdar att städning är svårt att klara av när man är traumatiserad och lider av psykisk funktionsnedsättning. Med hjälp av min terapeut har jag hittat en metod för städning som faktiskt hjälpte mig över ångest tröskeln:

• Flytta alla saker till rätt rum.
• Sortera sedan sakerna till rätt plats.

På internet snubblade jag i förmiddags över en annan städmetod: De fem S:en.

• SORTERA
• STRUKTURERA
• STÄDA 
• STANDARDISERA 
• SKAPA VANA

Metoderna har likheter med varandra och det känns lite som om de fem S:en är en fördjupning av min terapeuts metod. Jag känner att de här olika städmetoderna hjälper mig i min vardag och strävan efter att få till ett hem, som det inte ser ut som om det bor en psykiskt sjuk människa i. Allt för ofta ser det eländigt ut och jag får kliva över saker. Intalar mig själv att alla har det så och rör till det lite till. Det är så mitt "stöka ner" ekorrhjul börjar snurra, fortare och fortare tills jag får så mycket ångest, att jag inte kan städa över huvud taget. Men, det är aldrig försent att lära sig nya saker, så nu skall jag börja städa efter ovan nämnda metoder- för hjälp av Soc. tänker jag minsann inte ta! (Boendestöd är en jättebra hjälp som man kan få, missförstå mig rätt, men jag blev så illa behandlad av Soc. så jag tänker aldrig mer utsätta mig för det igen). Förhoppningsvis sköter de andra fall bättre...

Glädjen av att hjälpa andra

Att vara hjälpsam är så himla kul och jag är så glad att jag orkar vara det just nu. Att jag har krafter kvar, utöver jobbet, är inte en självklarhet när det gäller mig. Oftast har jag inte det, vilket märks på dammtussar och bråte som sakta intar yta efter yta i mitt hem. Men ibland glimtar kraften till med sin närvaro och jag får möjligheten att hjälpa någon annan, det är de stunderna som är så himla roliga. I onsdags fick jag bjuda bonus syrran på bio och dessert, det var roligt och trevligt för oss båda. Här om dagen fick jag hjälpa en man som  försökte ta sig fram i en rullstol som bara fastnade i snön hela tiden, min hjälp var välkommen.  I går fick jag hjälpa min kollega att skriva hennes skoluppgift, jag fick lära mig nya saker (spännande) och äta god syriansk mat (gott och trevligt). Min kollega blev nästan klar med sin skoluppgift och kan ta det lugnt i helgen och umgås med familjen, för att jag skriver så snabbt på datorn, jag är glad för att jag kunde bidra till det. När jag klev på tåget idag  fick jag skänka ett pannband till en frusen dam som väntade på ett försenat tåg, som jag fick som bonus när jag köpte en kamera till jobbet. Ofta finns det människor i vår närhet som kan behöva en hjälpande hand om vi bara sänker tempot lite och lyfter blicken.

Om Du vill börja hjälpa andra kan GivingHands vara ett sätt för Dig att förverkliga Din dröm. GivingHands är ett kristet initiativ, som har som syfte att stödja utsatta grupper på Södermalm.  De grupper som de stödjer för tillfället är:

• Ensamstående föräldrar 
• Arbetslösa 
• Långtids sjukskrivna  

GivingHands hjälper dessa grupper med praktiska saker i vardagen och Du kan var med i det projektet/livsgärningen! Besök hemsidan: GivingHands och läs mer om hur Du kan engagera Dig...

Perpektiv

Perspektiv på livet. Hela tiden erbjuds jag möjligheter att välja perspektiv. Hur jag väljer att se på mitt liv, påverkar hur lyckad jag känner mig. Den uppväxt jag har haft, av våld och övergrepp påverkar verkligen den syn jag har av mig själv. Kanske inte längre på en intellektuell nivå, men på den emotionella nivån påverkas jag allt som oftast. Det är inte alltid så att jag upptäcker det, men när jag gör det kan jag välja att se på mig själv utifrån ett annat perspektiv. Jag kan välja att se mina förmågor, istället för mina brister. Jag kan välja att se det jag klarar av att genomföra, istället för allt som jag inte orkar göra. Som idag, till exempel då jag äntligen kastade ut garderoben från vardagsrummet! Men det är lätt hänt att jag bara ser allt som jag inte gjorde idag, städade klart, rensade, möblerade om etc. Ibland kan det vara good enought att ha kastat ur en garderob på en dag. Ibland kommer det nya perspektivet från en vän, som visar mig nya möjligheter och erbjuder mig att göra ett nytt val. Så tacksam för att jag har ett nätverk av goda vänner som stöder mitt helande och växande som människa.

Att känna sitt huvud hela tiden.

Jag vet inte hur det är för någon annan, men jag känner min "hjärnas konturer" inuti mitt huvud hela tiden. Jag vet inte om alla gör det, eller om det har att göra med att jag är dissociativ. Oavsett vilket, tycker jag det är jobbigt. Just nu är det mycket för min hjärna att processa, nya projekt, nya barn och kollegor, hem och husdjur att sköta om, kyrkan och så de sociala relationerna,  planering av en resa till Prag (kul) och så var det det där med sommarsemestern (också kul), intervjuer, handledning och lönesamtal. Inte konstigt att min hjärna blir "tung" i huvudet. Jag vet inte hur jag skall göra riktigt för att få balans i allt det där "görandet". Det går för fort och jag tar på mig för mycket saker, lägger mig på för hög nivå, försöker prestera på hösta nivå hela tiden...Jag tror inte att jag kommer att orka...alltså borde jag göra något åt det nu, innan kraschen kommer...Andas...Andas...Andas...Andas...

Då kan jag lägga till korgmakare på mitt CV

Idag har jag varit på en kurs i pilkorgsflätning. Det var spännande, svårt, pillrigt och ganska roligt. Min vänstra tumme är fortfarande öm efter dagens arbete. Min lärare var mycket tålmodig, men ansåg att jag var mycket långsam. Men hallå, det var många pinnar att hålla reda på och min hjärna är ju lite långsam på grund av PTSD. Jag högpresterade för att vara jag och korgen, ja den blev good enough. Det är ju trots allt min första korg som jag flätat av pil och planterar jag någon hängväxt i den märks det inte ens att den är ganska så skev.

Slöjdverkstad på sportlovslägret

Sportlovsläger

Planerar för fullt för nytt slöjdäventyr, med sportlovsfirande barn. Vad kan gå fel, ett läger fullt av goda vänner, barn, Gud, slöjd och isvaksbad?! Nä, det är ett säkert kort, det kommer att bli så kul med Vintersmajl! Vilken förmån det är att få vara med om det här, prata om Gud och slöjda med händerna tillsammans med massa kreativa barn. Jag är lyckligt lottad i livet!

Men jag känner mig som vanligt väldigt stressad så klart. Och ser med viss oro på att materialhögen växer sig större och större för varje dag i mitt vardagsrum. Hur skall jag få med mig allt (+ min egen packning för fem dagar i vinter Sverige)? Men det mesta brukar lösa sig! Fick tipset: Taxi idag av min rationella vän... Har haft svårt att planera ihop ett bra program för slöjd verksamheten på lägret, men nu tror jag att jag har ringat in vad vi kommer att göra. Fast säker kan man aldrig vara, mitt material är flexibelt så barnen kommer säkert att hitta på andra saker att göra med det, än vad jag har tänkt mig! Det finns potential i luften för att det kommer att sprudla av kreativitet och fantasi på lägret. Jag gillar att ha massa planerat och vara trygg i det och sedan låta barnen göra vad de vill i alla fall (kaos och kreativitet på samma gång typ). Men eftersom jag har planerat allt så himla väl, tror jag hela tiden att det är lugnt och så blir det till sist himla bra).

Vad har jag lärt mig på nya jobbet

Hittills har jag lärt mig allt om glasögon planeten, där alla hus är gjorda av glas så att man ser vad alla gör och om Vatten planeten där allt är gjort av vatten och man kan bada när man vill och så om den hemska Ap planeten där dom bara krigar och aldrig är sams. Sedan har jag lärt mig allt om Diamantspindlar också, de är en art spindlar som trivs där det är varmt och bara äter blixtmat när det är fest. Det börjar arta sig på nya jobbet...

Varför jag är pedagog i förskolan

När jag var liten växte jag upp i en dysfunktionell familj, där jag for väldigt illa. En del av Er vet om det. Våld och övergrepp präglade min vardag. Jag växte upp i tron att mina föräldrar hade hittat mig i en papperskorg och tagit in mig för att de tyckte synd om mig, för det var vad de sa varje gång jag frågade varifrån jag kom. Min uppväxt lärde mig att jag var värdelös och inte kunde något. Jag trodde att jag var äcklig och ful, för så kände jag mig. Jag lärde mig att vara tystlåten, att nästan inte finnas. Jag lärde mig vara foglig, att vara någon som alla fick göra vad de ville med, för det spelade ingen roll. Min uppväxt skadade mig svårt, jag fick djupa sår i min själ, redan som väldigt liten. I det skicket kom jag till min förskola eller dagis som det hette på min tid. Jag hade långa dagar på mitt dagis, det blev min räddning.

Jag växte upp på 70-talet, i en tid då man inte pratade om våld och övergrepp, jag klandrar inte dem för att de inte såg, för att de inte agerade. Det var inget tvivel om att jag hade problem, jag var ett udda barn. Ett sådant där ”problembarn” som vi på förskolan, ofta skulle prata om på våra planeringar och reflektionstillfällen, samtidigt som vi skulle himla lite med ögonen och sucka. Jag var ett tystlåtet, avskärmat barn som inte ville leka med någon. Under mina tre första år på dagis, pratade jag överhuvudtaget inte alls. Inte ens ett ja eller ett nej fick pedagogerna ur mig. De vuxna runt omkring mig tyckte att jag var ett jobbigt och svårt barn. När jag var tre år och skulle fylla fyra, fick jag byta avdelning. Där jobbade två pedagoger. De är mina hjältar, för de räddade mitt liv.

De såg mig inte som ett problembarn. De såg mig, bakom allt det där avskärmade och tysta. De gav av sitt engagemang, sin kärlek, sin tid och de läste folksagor för mig. Jag älskar folksagor än idag, för det goda är alltigenom gott, det onda är alltigenom ont och det goda vinner alltid över det onda. När de läste de där sagorna, tändes det ett hopp inuti mig, om att jag kunde ta mig igenom allt det svåra som jag växte upp i. De gav mig det jag inte fick hemma, jag blev respekterad och älskad, de blev glada när jag ritade teckningar till dem och de uppmuntrade mig när jag utvecklades och lärde mig nya saker. De fick mig att börja våga lita på vuxna och jag blev så pass trygg att jag började prata och till och med leka med de andra barnen.

Jag hade tur och fick ha kvar dem i mitt liv tills jag var tolv år, eftersom de började jobba på min fritidsavdelning. Inte ens på min tid fick man egentligen gå på fritids längre än till åk.3, men det var aldrig någon som sa något. Jag tror att de förstod att jag behövde få komma och såg mellan fingrarna. Jag brukar säga, som vuxen, att den enda goda gärningen som mina föräldrar gjorde mot mig som barn, var att ge mig den där platsen på dagis det räddade mitt liv.

När jag var liten brukade jag ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att lysa upp den annars djupmörka natthimlen. På samma sätt som en stjärna kan lysa upp det mörkaste mörker, kan en människas kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Var det ljuset, för de barn som Ni möter. Och varje gång Ni tänker att ett barn är ”jobbigt”- tänk på mig då och tänk på vilken skillnad mina pedagoger gjorde i mitt liv och agera efter den insikten.

Det är det där perspektivet som driver mig i mitt arbete som pedagog, jag vill ge vidare det där som mina pedagoger gav mig, när jag som mest behövde det. Vi kan göra skillnad i ett barns liv, förstå vad viktiga vi kan vara! Se potentialen i varje barn, se bortom det synbara!

Nu är det gjort!

Nu är det gjort, sista dagen på gamla jobbet är över. Det blev en sådan fin dag. Barnen och jag redovisade vårt projekt om regnbågen på förmiddagen. De var så duktiga och stolta över sitt projekt. Det är stort när barnen själva kan sätta ord på sitt eget lärande, det är en oerhörd förmån att få vara med om en sådan sak. Det blev ett ögonblick som jag bär jag med mig... På eftermiddagen fikade jag mest och samtalade med den bästa sortens kollegor en sista gång. Eller sista och sista, jag räknar med att våra vägar korsar varandras igen, i olika sammanhang. Tog mig friheten att ta tre timmar rast idag, så jag fick fika med alla kollegor och äta minst tre bitar tårta! Åkerbärstårtan var grymt god! Och så fick jag present och fint brev och en present till av bästa kollegorna (en fotobok från Gotska sandön, ett paradis på jorden. Bestämde med finaste kollegan att vi åker dit tillsammans i sommar- det ser jag fram emot!) Sist lämnade jag efter mig ett kort med fina texter i, till var och en av pedagogerna. Det blev ett sådant fint och bra avslut idag, över min tid på Aspen. I morgon väntar nya jobbet på mig, jag känner vingslagen av förväntan i mitt inre. Ett nytt äventyr kan börja!