Idag var jag tillsammans med min kära vän, på Fjäderholmarna. Vi skulle ta båten vid Slussen men hittade ingen båt att gå ombord på. Vi sprang vidare i regnet till Nybrokajen i stället. Sommarjackan blev genomvåt och det plaskade av vatten mellan tårna i sommarsandalerna. Vädertjänsterna på nätet spådde sol till klockan två, klockan var bara tolv och regnet vräkte ner. Båtresan tog oss genom det värsta regnandet och väl på ön möttes vi av hotfullt mörka moln, men uppehåll. Vi gick till solklipporna, i hopp om att det var där solen gömde sig. Men icke. Vi satte oss på en klippa, såg ut över havet och åt vår medhavda nygräddade rabarberpaj med vaniljsås och drack rykande hett te till. Jag hade glömt att packa ner mjölken, något som vi båda saknade. Vi letade upp en bergsskreva, där bredde vi ut vår picknickfilt och satte oss ner för att läsa var sin god bok. Själv läste jag "Skynda dig att älska", en bok för alla som gillar relationer och familjesystem. Och då tänker jag särskilt på vissa av mina vänner. Min vän läste del två av en bok som hennes bokklubb följer och som snart skall diskuteras. Tystnaden oss två emellan avbröts emellanåt av att vi båda två, vid olika tillfällen, fnissade högt av en strof ur vår bok. Måsarnas skriande, gässens kacklande, motorljud och människors hojtanden: "här är vi", trängde också igenom vår annars mycket koncentrerade läsning.
Plötsligt, en och en halv timme in i läsningen tilltog vinden, molnen mörknade och samlade ihop sig till regn. Vi packade ihop våra grejer i tid och tog sats mot hantverksbodarna. Vi tog skydd mot ovädret inne i trähantverksboden. Slog oss ner på var sin pall som var placerad runt en urgröpt stubbe, fylld med slipade trä "stenar". Det var harmoniskt och fridfullt att röra runt i de där vackra, mjuka, handslipade, små träbitarna. Färgerna var mångfasetterade och formerna lika så. Vi satt där och tittade, kände och samtalade med hantverkaren om de olika träslagens ursprung och regnet upphörde sakta under tiden. Vi gick vidare, utan att köpa något. Avverkade hantverksbod efter hantverksbod. Jag köpte myspys te, för det kan man alltid behöva. Min vän köpte smidda krokar och ett Iphone fodral med en extra ficka på. Vi åt på Röda villan, sittandes på deras glasveranda med utsikt över havet. Rostbiff i tunna skivor med grillade potatisar, svenska primörer och paprika creamsås. Gott och mättande. Vi betalade och gick för att äta glass på ett annat ställe. Jordgubbssorbé valde min vän, själv kunde jag inte motstå lakritsglassen. Jag kan sällan det.
Vi hittade en bänk i solen, för nu sken solen värmande igen. Vi dukade upp ytterligare en kopp te och tog åter fram våra böcker och läste, till måsarnas skriande och vågornas kluckande. Klockan närmade sig sju på kvällen och vi gick till bryggan med båtkajen. Satte oss på bänken och njöt så mycket av kvälls solens värme, att vi bestämde oss för att ta halv åtta båten hem i stället och så fortsatte vi vår läsning.
Halv åtta båten kom och vi gick ombord. Jag gick på toaletten och båten tuffade iväg. Väl tillbaka vid bordet skulle jag bara ta ett sista kort från utflykten och gjorde den fasansfulla upptäckten att min digitala systemkamera inte var på samma ställe som jag. Den måste ha blivit kvar på ön. Paniken blockerade min förmåga att tänka, till skillnad från min vän (som tur var). Hon fick hela båten att vända mot land igen, kaptenen önskade oss lycka till och vi gick i land. Jag tog tacksamt emot kaptenens lyckönskning, kände att den kommer jag att behöva.
Väl tillbaka på ön försökte min vän förmå mig att tänka efter, när hade jag kameran sist och vad gjorde vi sedan. Vi satt ju på vår läsbänk och där fotade jag ätande svanar och murket trä, men visst hade jag kameran med mig därifrån? Jag kunde känna tyngden runt nacken av kameran när vi gick därifrån. Min vän var också säker på att den inte kunde ha blivit kvar där, för hon hade tänkt att nu syns det inget spår av att det har suttit någon där på bänken och läst, när hon vänt sig om precis när vi lämnade platsen. Sedan gick hon på toaletten, men inte jag. Jag fotade fantastiskt vackra blommor under tiden och vattendroppar på daggkåpans sommargröna blad. Då hade jag också kameran med mig. Sedan gick vi raka vägen till bänken vid kajen, det måste ha varit där av alla ställen som jag glömde kameran. Det sämsta tänkbara stället, med tanke på stöldrisken. Min vän gick och letade vid bänken och frågade människor om de hade sett en kamera där. Jag gick in i butiken intill, med förhoppningen att någon hittat kameran och lämnat in den där. Jag kände hur hoppet steg när butiksinnehavaren bad mig beskriva vilken sorts kamera det var jag letade efter och vilket märke det var på kameran. Panikslagen som jag fortfarande var och med ett hjärta som slog på högvarv, försökte jag få fram rätt ord. Jag försökte samla mina tankar, formulera mina ord rätt. Det blev en mycket omständlig beskrivning av detaljer kring min kamera, tiden stod stilla ett ögonblick. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram min kamera och sa att två norska turister hade lämnat in den. Vilket bekräftades av min vän, som precis kom in i butiken, med samma glada nyheter. Lättnaden som infann sig inom mig strax efter överlämnandet av kameran var stor och vi tackade Gud för den lyckliga utgången och för det norska ärliga paret som lämnat in kameran till butiken. Vi firade det lyckliga slutet med rökta räkor på restaurangen vid kajen och inväntade båten som släppte iland oss. Vi ville nämligen meddela den hjälpsamma kaptenen det lyckliga slutet.
Vi hann hem till andra halvlek på VM-matchen mellan England-Italien, som även den fick ett lyckat slut. Italien vann på straffar. Vi stängde av TV:n, drog för gardinerna, släckte lamporna och sa god natt. En dag med lyckligt slut, var till ända.
