Det är aldrig för tidigt att börja drömma

USA i sommar- utopi eller verklighet?

Jag har fått förfrågan om att åka till USA i sommar och trots att snön yr utanför mitt fönster, kastar jag mig in i denna vilda dröm. Min plan är att leva enkelt i sex månader, fasta från nya DVD filmer och samla pengar på hög. Sedan skall jag under fyra veckor spendera väldigt mycket pengar på en bilresa tvärs över USA, från NEW YORK till SEATTLE och tillbaka igen. En grym resa, men läskigt att spendera så mycket pengar på sig själv och flyktiga upplevelser. Budgetmässigt hamnar jag med stor sannolikhet på noll kronor efter hemkomsten och får börja om från början med att bygga på min pengahög. Kommer det att vara värt det? Troligtvis. Hur som helst har jag sagt ja. Nu gäller det bara att hålla hårt i slantarna så att det räcker till resan, helst utan att behöva äta nudlar i ett halvår. Önskar mig själv lycka till, men det ser rätt bra ut. Det borde gå. Självförtroendet är på topp, jag har redan mer än hälften av pengarna som behövs. Jag saknar bara 15.000 kr, behöver således bara spara runt 3000 kr per månad. It's doable, som man säger i Amerika..

Julfirande och dagen efter reflektioner

Julen 2010

Att fira jul tycker jag är rätt mysigt nu för tiden. Det borde alltid ha varit så, men jularna i min barndom var  hemska. Fylla, sadism och övergrepp var vardagsmat, vi barn tog rätt mycket stryk under julhelgerna och det är inget som jag längtar tillbaka till. Nu ser mitt liv helt annorlunda ut, tack och lov. Julen blir mer och mer viktig för mig, för varje år som går. Julen är en sådan där högtid som jag behöver och vill återta från förövarna och göra till min egen. Det är därför julen är så viktig för mig. Det är därför jag tänder adventljusen, kokar knäck, rullar köttbullar, gör julgodis, bakar Paulas saffransbullar, klär granen och slår in julklappar. Tiden innan jul blev lite stressig i år, på grund av jobbet och allt jag hade lovat att göra. Julpynt, julgodis, bullbak och köttbullar tog mycket av min tid och ork. Var för sig var det både roligt och mysigt med allt pysslande, men sammanslaget och ihop med jobbet blev det rätt mycket. Vilket resulterade i att själva paketinslagningen i år inte blev min mest kreativa, men alla fick sin present och det är ju trots allt det viktigaste.

Själva julen firade jag med goda vänner i ett kallt Dalarna. Även där fanns en klädd gran, julpynt och julstämning. Men i år grumlades min julglädje lite av att mina vänner ska flytta efter nyår. Egentligen är det inte hela världen, de byter inte ens telefonnummer, men i en sargad själ som min känns varenda förändring. Vissa säger att det är mänskligt att känna sorg och saknad, jag känner mest att det är fånigt. Mina tårar och smärta i själen skulle kännas mer befogad om mina vänner skulle bli missionärer eller något och flytta tusentals mil bort, nu flyttar de inte ens ut ur riktnummer området. Men så är det inte heller själva flytten jag fruktar, utan förändringen i sig. Vi kommer ju att träffas och hälsa på varandra emellanåt, det är inte det, utan själva förändringen av vår relation. Allt det där jag inte vet någonting om än, eftersom det ännu inte har skett. Min hjärna jobbar på högvarv för att komma på det ena efter det andra helvetesscenariot. Fruktan har den inverkan på mig och till en viss gräns kan jag stå emot den, men sedan dras jag med i bara farten och ryggradsreagerar enligt gamla livsmönster. Till skillnad mot förr, är jag idag lite medveten om hur mitt förflutna försöker styra mina tankar och reaktioner och jag gör mitt bästa för att förhålla mig till det och reagera adekvat. Den stora frågan är då om man får känna sorg, smärta och oro inför goda vänners flytt? Är det ett rationellt och adekvat reaktionsmönster, det finns vissa som hävdar det och jag gör kanske bäst i att lita på dem. Jag kommer att sakna det spontana i vår relation. I och med flytten förändras förutsättningarna för att bara titta förbi. Det spontana mötet byts ut mot väl inplanerade middagar. För mig var det just det där spontana, som gav mig en känsla av samhörighet och familjekänsla. Det är samhörigheten jag fruktar att förlora.

Det jag önskade mig mest av allt i julklapp fick jag aldrig, men livet går vidare. När allt kommer omkring kan jag ju inte göra mycket åt att mina vänner flyttar annat än att överleva det, försöka hålla fast i dem och gå vidare i mitt liv. Men nu finns det julglädje kvar att njuta av, så det jobbiga får jag ta tag i senare.

Julbord 2010

Sista ljuset är tänt, men än är det inte jul

Glad fjärde advent!

Julmys

Eftersom jag kommer att vara bortrest över julhelgen så kände jag ett visst behov av att köpa julgranen redan  idag. Egentligen hade jag velat köpa den redan förra helgen, men tiden räckte inte till för det. Men nu står julgranen stolt och fin i mitt vardagsrum, med ljus, glitter och kulor. Jag börjar känna att jag har kontroll på julen nu, julgardinerna är strukna och uppsatta, disken är diskad, igår rullade jag och stekte jag 111 stycken köttbullar till julbordet, lussekatterna är bakade och knäcken är gjord, de flesta julklapparna är köpta och inslagna och med posten i fredags kom min första julklapp! Nu är det bara lite städning som återstår (okey, mycket städning) och så julkrubban förstås. Tycker att det skall bli roligare att ta fram julkrubban än att städa, fast så är det alltid för mig...

Julhälsning

God Jul och ett Fridfullt Nytt År!

Lussebullar

Knäck- jultradition nr 3

Det är faktiskt så att jag inte ratar alla minnen och traditioner från min barndom, även om jag oftast gör det. Att koka knäck på lucia är en tradition som jag har fört med mig in i mitt nya liv. Jag mins min barndoms knäck kok som något positivt. Min gudfar kom hem till oss och kokade julknäcken på lucia varje år. Ett knäck kok som varade i timmar (som jag mins det). När jag spanar i julgodis böcker inför mitt eget knäck kok, är genomsnitts koktiden för knäck bara femton minuter så jag vet inte riktigt vad det var som tog sådan tid. Kanske var jag bara liten och otålig, tiden har ju en förmåga att gå långsammare när man är liten eller så tog knäck kok helt enkelt längre tid förr i tiden. I år har jag i alla fall kokat vanlig knäck, apelsin knäck och apelsin/choklad knäck. Årets knäck fick en aning för kort koktid så de är lite väl mjuka, men de smakar utmärk och det är ju trots allt det som räknas.

Mitt knäck recept
2 dl sirap
2 dl socker
2 dl grädde
1 msk smör
1 dl skållad och hackad sötmandel

Apelsin knäck- tillsätt rivet skal av apelsin
Choklad knäck- tillsätt kakao

Glad tredje advent.

Fjärde ljuset tänt.

Konsten att njuta av livet

Mistral spinner och tar dagen som den kommer

Då jag studerar katten Mistral lär jag mig att ta dagen som den kommer och njuta av livet. Mistral är en sann livsnjutare och sådana som jag har mycket att lära av henne. Idag har jag kommit en bit på vägen, jag bloggar nämligen på min nya dator för första gången. Det märks ingen skillnad för er, men jag njuter av mitt nya, tystare tangentbord. Och nu när jag dessutom har lyckats installera min dator och fått allt att funka, känner jag mig nöjd med att försäljaren inte lyckades lura på mig deras "starta-upp-hjälp" för 900 kr. Trots att min nya dator saknar det lysande äpplet som min själ hade begär efter, är jag nöjd med mitt köp. Min Acer dator och jag är redan vänner och jag ser fram emot att skriva många nya inlägg på den. Med pengarna som blev över (då jag släppte min själs drömdator) köpte jag en extern CD-rom, en skrivarsladd och en fin symaskin. Jag fick dessutom tvåtusen kronor över, som jag kan köpa sytråd och julklappar för. Efter inköpen drabbades jag av den traditionsenliga shoppingångesten och fick välbehövlig briefingterapi vid köksbordet. Medan jag deppade över att min sparhög hade krympt, såg min terapeut så där mysigt nöjd ut över att jag faktiskt har utvecklats och klarar av att hålla en budget, spara och investera mina sparpengar på ett klokt och bra sätt. Att jag kan köpa saker som jag har längtat efter och behöver, tycker hon är strålande. Allt hon sa till mig är logiskt och sant, så jag hade inget annat val än att acceptera att jag är fantastiskt som har klarat av att spara ihop till en ny dator och en symaskin. Min shoppingångest sitter inte i lika länge nu för tiden, så nu kan jag lugnt ta efter Mistral och slänga mig i närmsta soffa, njuta av dagen, min egen duktighet och ta för mig av livet som ligger framför mig. Dessutom har jag hela livet framför mig att spara pengar på och redan när nästa lön kommer kan jag bygga på min sparhög igen. Så det så, som min vän Paulina brukar säga med bestämd röst.

Tvättkväll.

Jag har ett helt badkar med tvätt och det känns ungefär som med ett diskberg, fast värre för det tar mer plats. Så idag har jag bokat tvätt tid, med förhoppning att snart kunna duscha utan att ösa ur kläder, lakan och handdukar från badkaret.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 4

Från får till tråd till tovat tyg

Vi fick lära oss om olika sorters ull och vad man använder den till, utifrån "Bä, bä vita lamm-sången". Det tyckte jag var en rolig start på dagen. Till rocken används den finaste ullen som man tar från ryggen på fåret, kjolen görs av den näst finaste ullen och strumporna görs av den sämsta ullen som man tar från buken på fåret. Det finns två sorters får. Köttfår och Pälsfår, jag gillar båda sorterna. Men idag skulle vi jobba med Pälsfåret, vi fick se och prova olika ullsorter från Lantrasfår. Vi började med att karda ullen, för att sedan spinna den till tråd. Jag var betydligt bättre på att karda ullen än att spinna ullen. Jag är genuint glad att jag inte är ansvarig för att tillverka mina egna kläder, för då skulle jag nog frysa ihjäl eftersom jag varken kan få till en jämn tråd eller sticka. Men ju längre fibrer ullen hade, desto bättre spinnerska blev jag. Så när man genmodifierar fram ett får med en meter lång ullpäls kan jag nog bli en mästerspinnerska, eventuellt. Eller så får jag helt enkelt öva, öva, öva. Alternativt fortsätta köpa mina kläder i affären.

På eftermiddagen började vi att tova. Först gjorde vi bollar. Då tesade man isär ullen och rullade ihop den till en boll. Nästa steg var att blöta händerna i varmt vatten. Ta lite grön såpa på händerna och sedan rulla bollen försiktigt, i väl kupade händer. Sedan la man på mer torr ull och så blev bollen större och större och större. Om man ville fick man sedan skära upp bollen till en blomma. Jag gjorde en av varje, det vill säga en boll och en blomma.

Vi tovade ett platt stycke med händerna. Då la man tre lager ull i olika fiberriktningar. Ett lager på längden, sedan ett lager på tvären och tillslut ett på längden. Stänkte på en varm såpblandning och började med att trycka ner ullen försiktigt med händerna. Fortsatte så tills ullen filtade ihop sig och blev tät. Avslutningsvis valkade man tovningen mot en tvättbräda, för att styva till den lite till.

Vi rulltovade också. Då la vi ut ullen på samma sätt i tre lager på en trägrej som man använder när man gör sushi. Sprejade sedan på den varma såpblandningen och rullade ihop den så hårt man kunde. Sedan var det bara att rulla och rulla och rulla. Tillslut så var ullen fint tovad och väldigt tät. Det var svårare att få tygstycket jämt med bara händerna, då man rulltovade fick tygstycket automatiskt jämna kanter. Det var roligt och lätt att rulltova.

Jag gjorde också en orm. Då började man med att klippa till en ståltråd som man lindade in i skummtvättlappar, detta för att ullen skulle fästa bättre. Sedan var det bara att rulla och rulla och sätta på mer ull. Sedan skulle man rulla och rulla och sätta på mer ull och rulla och rulla. Ni fattar nog nu. Sedan böjer man till den som man vill och dekorerar den med garn, paljetter och pärlor, hur man nu vill göra.

Det är väldigt viktigt att skölja ur all såpa ur det färdig tovade alstret, för annars härsknar såpan och förstör ullfibrerna. Det är värmen och friktionen som får ullen att tova ihop sig och bli tät och slitstark. Ull är ett bra marierial, för ull värmer även om den blir blöt och isolerar såväl mot kyla som värme.Vi avslutade dagen med att tända berättarlyktan och prata om dagen baklänges.

Andra ljuset är tänt, eller i mitt fall första!

Glad andra advent.

Pepparkaksbak- jultradition 2

Adventmys, pepparkaksbak &  julgodis

Idag var det dags för det stora traditionstyngda pepparkaksbaket. Ute gnistrade snön i det bleka solljuset och inne i vårt kök ångade värmen från ugnen. Degen doftade och smakade kryddigt och gott. Årets version av deg var lite svår att kavla ut, vilket satte en del barns- och vuxnas tålamod på prov. Det sägs att Gud inte prövar människan över dess förmåga, men jag tror att vi var ganska nära den gränsen ett par gånger idag. (I alla fall en del av oss). Själv tyckte jag att det var riktigt trevligt och kavel tekniken satt som gjuten i handen, som man brukar säga. Det gällde att kavla lätt och länge, för då blev degen tunn och fin. Detta krävde som sagt sitt mått av tålamod och en del av oss hade mer av den varan än andra. I det stora hela gick dock pepparkaksbaket väldigt bra, trots diverse utbrott och en bränd plåt. Familjens yngsta barn bakade sin första pepparkaka idag med stor framgång, även om formarnas rasslande fångade hennes uppmärksamhet mer än själva pepparkaksbaket. Dessutom förstod hon helt av sig själv, att hon skulle äta mer deg än vad hon bakade, så hon ligger helt rätt i utvecklingskurvan när det gäller pepparkaksbak.

Vi gjorde ett litet experiment i år och kombinerade pepparkaksbaket med julgodis tillverkning. Trots att vår gedigna erfarenhet talar emot att kombinera pepparkaksbak med något mer. Allt tar ju alltid längre tid än vad man tror, vilket i sin tur brukar medföra viss trötthet och utmattning, vilket i sin tur ofta skapar en viss irritation i luften. Det gick dock skapligt får jag lov att erkänna, det var inte fullt så illa som det året när vi kombinerade lussebullsbak, pepparkaksbak och soffomklädnad. Fast det är klart att lite trött i huvudet kände jag mig allt, när vi väl skulle börja att koka kardemummatryffeln och vaniljfudgen. Men det gick och blev tillslut ett ganska lyckat experiment trots allt.

Vinterdag

Med tanke på all snö, så är det kanse dags att ställa in cykeln?

Jag har fuskat

Pepparkakor 2010

Det är 2 december och jag har fuskat för första gången på länge. Jag har tjuvstartat pepparkaksbaket. Jag var hemma från jobbet med en envis förkylning, skafferiet var tomt på fikabröd och kylskåpet var fullt med hemmagjord pepparkaksdeg, jag hade inget val. Två plåtar med väldoftande kaniner, hjärtan, fladdermöss och Mumintroll blev det. Att baka pepparkakor är en av mina fem traditioner så här i jultider. De andra är att: tända tredje ljuset i adventstaken först, att koka knäck på lucia, att ha levande gran med röda- och guldfärgade kulor och att äta palt på julafton (i nödfall på annandagen). Det är trevligt med traditioner tycker jag. I min helande process har det varit viktigt för mig att skapa egna traditioner kring jul och andra högtider, som ett led för att återta högtiderna och göra dem till mina, för att sudda ut de dåliga minnena och ersätta dem med nya, glada och fridfulla minnen istället. Kanske ligger själva välbehaget och tillfredsställelsen i att jag nu för tiden, har just egna traditioner och att jag genom dem revolterar mot mina föräldrars förtryck. Nu gör jag roliga saker inför julen, istället för att vara fast i den ångest jag hade som barn. Det är en stor bedrift och något som jag är väldigt stolt över att jag klarar av. Jag har brutit mig fri.

Att baka pepparkakor klassades i mitt fall, som tradition redan efter första året. Vilket ju egentligen är helt emot reglerna eftersom en händelse/aktivitet per definition måste upprepas åtminstone två gånger, med viss tid emellan, för att räknas som en tradition. Men vi var nya i Stockholm och vilsna i världen, så pepparkaksbaket fick bli en tradition att hålla sig fast i. Allt sedan vi flyttade tillsammans från landet in till huvudstaden, har vi således träffats för att baka pepparkakor tillsammans varje år, någon gång under december månad. I början trevade vi oss fram och blandade köpesdeg, lussebullsbak och ibland till och med soffomklädnad. Tro mig, det var mindre lyckat. Nu mer är vi äldre, visare och mer realistiska med vad tiden räcker till och håller oss till att bara baka pepparkakor. Efter att vi floppat så många år med den köpta degen, (värst var det året som vi tillsatte hel kryddnejlika i degen för att förbättra smaken, prova inte det hemma) har jag tagit över ansvaret för att göra degen. Tack vare Skansen klarar jag uppgiften galant varje år, men jag tillsätter mer kryddor och mindre bikarbonat än Skansen. Gruppen som bakar tillsammans växer och varierar lite från år till år, i takt med att barn föds och nya vänner tillkommer. På lördag, den 4 december 2010, kommer det traditionstyngda årliga pepparkaksbaket att äga rum, i en förort till Stockholm. Det ska bli så roligt och mysigt.

1 December- min födelsedag.

En skuggbild av den jag är.

Idag firar jag min födelsedag. Egentligen har jag redan varit ett år äldre i 21 dagar, om man sneglar på pass och ID-kort. Jag vill fira mig själv på en neutral dag, en dag utan trauma minnen. Så när skattemyndigheten beviljade mig mitt nya namn, passade jag på att byta dag för att fira min födelsedag på. Och så länge jag håller mig till att bara ha födelsedag en gång per år, så reagerar inte omgivningen nämnvärt då dagen skiftar en aning. (Jag har bestämt mig för att hålla mig inom den gränsen). Jag är nu 37 år ung (för jag känner mig inte gammal), singel, barnlös och sjukskriven på 50%. Beroende på hur man har vuxit  upp och vilken kultur man tillhör, kan man utifrån ovan nämnda uppgifter, känna sig både lyckad och misslyckad som människa. Vilken kategori av människa tillhör jag? 

Jag tror alla människor vill vara lyckade. Det vill jag också. Utifrån min ursprungsfamiljs perspektiv på mig är jag dock tämligen misslyckad som person och människa. Jag bröt mig loss från deras destruktivitet och förtyck, jag blev inte en förövare och jag involverade mig inte i deras människohandel- och trafficingnätverk. Jag blev en vanlig, normal människa som helt har brutit med hela släkten och som inte finner mig i att bli utnyttjad längre. Det liv som jag har idag har jag kämpat för att få, det var inget som min ursprungsfamilj ville eller gav mig gratis. Så det är egentligen en enorm bedrift att jag idag lever och fyller 37 år, trots att jag är singel, barnlös och sjukskriven på 50%.

Utifrån min kulturella tillhörighet som frikyrkomedlem så ligger jag nog i en gråzoon. Att vara 37 år, singel, barnlös och sjukskriven pga. psykiatriskproblematik hör inte till det normala och anses nog inte som det mest optimala livsmönstret. Men och andra sidan, vem säger att man måste gifta sig vid 25 och få tre barn innan man har fyllt 40 och dessutom le och stråla av himmelskglädje? Det är faktiskt ingen som har sagt det till mig, men då man vistas i en miljö där det normala är att man gifter sig, får barn och ser allmänt lycklig ut är det svårt att inte känna sig lite misslyckad då ens eget liv är så långt ifrån det livet. Men man kan också se det som att jag är en stark, lyckad person som vågar stå för den jag är. Jag står verkligen för att jag vill vara singel och för att jag inte har några barn (förutom Edessa som de flesta inte vet om och som dog två dagar ung). Jag skäms heller inte för att jag är sjukskriven längre, men jag skryter inte om orsaken till det i kyrkan. Upplever trots allt att psykisk problematik/sjukdom är tabu i kyrkan, precis som i samhället i övrigt. Och det är nog det som drar ner mig i gråzoonen.

Vem är jag då i mina egna ögon? Egentligen är det bara mitt perspektiv, som i längden ska betyda något. Hur ser jag på mig själv? Vem är det som bestämmer hur jag ska se på mig själv? Jag bär med mig en massa olika känslor och tankar i min ryggsäck, som påverkar min syn på mig själv. Min terapeut och hennes familj har hjälpt mig att se det. Så hur förhåller jag mig till det? Allt går inte att skaka av sig så enkelt, en del grejer liksom hänger kvar i känslorna. Det är då man behöver hålla fast i "vetheten", det man vet är sant oavsett hur det känns. För är det något som jag har lärt mig i terapin, så är det att känslor oftast ljuger. Känslor är ofta alltför djupt involverade i trauma minnen och förövarna, för att kunna återspegla den sanna bilden.  Så vad är det jag vet om mig själv som jag kan hålla fast i? I det stora hela vet jag att jag är en otroligt stark person, en överlevare, en streetsmart kvinna. Jag är kreativ och lycklig alla dagar, utom då jag är deppig. Jag är normal med andra ord. Det faktum att jag inte nöjde mig med att vara ett offer och bli en förövare själv, gör mig till en otroligt lyckad person. Det är precis så jag tänker välja att se på mig själv.