För en tid sedan delade jag en del av min livshistoria, för en grupp blivande präster och pastorer, igår fick jag ett mail i min e-postlåda. Det var från en av dem som jag fick ett mail, mycket uppmuntrade. Jag hade berört en annan människa, jag och mitt liv, känns otroligt stort. Oavsett hur våra liv ser ut kan de beröra någon annan. Det finns en mening med att dela livshistorier med andra, vi behöver bli berörda av varandra.
Jag kommer ihåg en gammal man som jag träffade på Saltsjöbanan en gång när jag just hade flyttat till Stockholm. Han hoppade på vagnen och satte sig bredvid mig. Det var bara vi två i vagnen och han berättade för mig om sitt liv och hur besvärlig hans fruga var. Det var roligt, genuint och trevligt. När tåget vände igen klev hans fru ombord också. Hon var utom sig av oro, för han skulle ju ha väntat vid stationen. Han svarade att det var helt enkelt var för tråkigt och att han hade pratat med en mycket trevlig flicka istället. (Ja, det var på den tiden då jag fortfarande var ganska ung). Sedan fick jag sällskap av dem båda, in till stan och hon berättade sin livshistoria och om hur besvärlig hennes make var. Det var ett möte som sitter kvar i mitt minne. De berörde mig. Dels för att i Stockholm pratar man inte med folk man inte redan känner, märkligt men sant, men också för att de berättade om sig själva om en tid, innan min egen. Det var spännande helt enkelt.
Ett annat möte som jag redan har bloggat om här för länge sedan, var ett möte med en gammal tant som var på väg till sina barnbarn. Vi träffades på tunnelbanan och jag sa hej för hon såg ensam ut. Hon sken upp och berättade för mig om sitt liv, sina barn och att hon var på väg hem till yngsta barnbarnet för att vara barnvakt. Hon visste inte hur hon skulle klara av det, för den lille hade så mycket spring i benen och hon var ju inte ung längre. Det lyste verkligen om henne då hon fick möjlighet att berätta för någon om sina fina barn och barnbarn. Det var trevligt, spännande och jag blev berörd. Dessutom var det nog till stor glädje för henne, att jag fanns där och lyssnade på hennes livsberättelse. Ibland måste man dela med sig av sin egen livsberättelse för att beröra människor och ibland behöver man bara lyssna, för att beröra någon annan. Vi behöver människor som berör oss, vi behöver beröra andra. Vår historia kan förändra verkligheten för andra.
Jag kommer ihåg en gammal man som jag träffade på Saltsjöbanan en gång när jag just hade flyttat till Stockholm. Han hoppade på vagnen och satte sig bredvid mig. Det var bara vi två i vagnen och han berättade för mig om sitt liv och hur besvärlig hans fruga var. Det var roligt, genuint och trevligt. När tåget vände igen klev hans fru ombord också. Hon var utom sig av oro, för han skulle ju ha väntat vid stationen. Han svarade att det var helt enkelt var för tråkigt och att han hade pratat med en mycket trevlig flicka istället. (Ja, det var på den tiden då jag fortfarande var ganska ung). Sedan fick jag sällskap av dem båda, in till stan och hon berättade sin livshistoria och om hur besvärlig hennes make var. Det var ett möte som sitter kvar i mitt minne. De berörde mig. Dels för att i Stockholm pratar man inte med folk man inte redan känner, märkligt men sant, men också för att de berättade om sig själva om en tid, innan min egen. Det var spännande helt enkelt.
Ett annat möte som jag redan har bloggat om här för länge sedan, var ett möte med en gammal tant som var på väg till sina barnbarn. Vi träffades på tunnelbanan och jag sa hej för hon såg ensam ut. Hon sken upp och berättade för mig om sitt liv, sina barn och att hon var på väg hem till yngsta barnbarnet för att vara barnvakt. Hon visste inte hur hon skulle klara av det, för den lille hade så mycket spring i benen och hon var ju inte ung längre. Det lyste verkligen om henne då hon fick möjlighet att berätta för någon om sina fina barn och barnbarn. Det var trevligt, spännande och jag blev berörd. Dessutom var det nog till stor glädje för henne, att jag fanns där och lyssnade på hennes livsberättelse. Ibland måste man dela med sig av sin egen livsberättelse för att beröra människor och ibland behöver man bara lyssna, för att beröra någon annan. Vi behöver människor som berör oss, vi behöver beröra andra. Vår historia kan förändra verkligheten för andra.