Jag skulle kunna vara väldigt ensam, om det inte vore för min vänner. Det är många år sedan jag gjorde valet att bryta helt med min ursprungsfamilj. Ibland känns det ensamt och tomt. Inte i betydelsen att jag ångrar mitt val och vill ha tillbaka dem i mitt liv. Så är det inte. Det är mer som en sorg över att jag inte fick den uppväxt och barndom jag hade rätt till. Som jag var värd. Idag är min ursprungsfamilj oviktig för mig, jag har byggt upp en ny tillhörighet. För i grunden handlar inte sorgen om ursprung utan om tillhörighet. Stor helger och högtider, sätter tillhörigheten på prov. Det ligger där och skaver i mitt inre, vill gärna trigga fram ångestkänslor och hopplöshetskänslor. Men jag behöver inte falla in i gamla känslor och gamla tankemönster längre. Jag har skapat en ny verklighet åt mig själv, jag behöver inte längre förhålla mig till mitt ursprung. Snart ligger påsken bakom mig, en högtid som brukar locka fram de mest fasansfulla minnen och mina sämsta sidor. I år är det inte så. Jag har omgett mig med vänner, som fyllt alla tomrum i mitt inre. Efter att ha surfat runt på forum som jag är med i och engagerad i, har jag insett hur bra jag har det. Så många får vara ensamma i vardagen, under högtider och födelsedagar. Det är orättvist. Jag har tur, en sådan ensamhet behöver jag aldrig uppleva. Jag har gott om vänner, nära och lagom ytliga, familjära och kära. Jag behöver aldrig fira ensam. Det är jag så tacksam för. Det liv jag har idag och de sammanhang jag tillhör, är så mycket bättre än någonting jag någonsin upplevde, när jag var fast i min ursprungsfamiljs klor. Att jag fick hjälp att ta mig därifrån har räddat mitt liv och nu känner jag verkligen att livet är helt okey. Jag dippar förstås fortfarande ibland, klagar och gnäller högljutt, men då brukar min terapeut och mina vänner, ta ner mig på jorden igen rätt snabbt. Och jag ser att det var förut jag var ensam, ensam med allt hemskt som de gjorde mot mig. Nu är jag aldrig mera ensam. Jag har det bra.
