Men hur gör man? Lever livet alltså? Funderar över vad som är viktigt. Vad jag skall uppnå innan jag faller död ner. Livet har valt en livsväg åt mig, att vara singel och veta att min släkt inte kommer leva vidare genom mig. Vet inte om mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade utsatts för övergrepp, från det att jag var liten tills jag blev stor. Nu är min själ alltför trött och sliten för att ha en relation av det slaget med någon. Jag orkar knappt vårda mina vänskapsrelationer, jag har tur de frodas fastän de får väldigt lite näring.
Det är bara ibland som mina tankar jagar mig. Fastän jag vet att det inte är någon idé att grubbla över det förflutna och saker jag inte kan påverka, så sker det emellanåt. Jag kan inte göra något åt det förflutna det som har varit, har varit. Det är framtiden som jag kan påverka.Vad skall jag göra av tiden som ligger framför mig? När vardagen slår mot mig, så känner jag mig inte alltid så himla framgångsrik. Som till exempel när jag förra året valde att lämna en arbetssituation som inte var bra för mig, men tillslut hamnade på ett sämre ställe. Eller att jag, trots att jag mår bättre, har mer ångest och fortfarande dissocierar i tid och otid. Eller att kroppen värker, från topp till tå. Otur eller karma? Ja, ibland undrar jag. Som kristen skall jag förstås inte tro så mycket på karma, det hör ju andra religioner till. Fast det är kämpigt det där, att känna att man ligger efter liksom hela tiden. Att man aldrig når det där framgångsrika, det där som man borde uppnå innan man faller död ner.
Det är bara ibland som mina tankar jagar mig. Fastän jag vet att det inte är någon idé att grubbla över det förflutna och saker jag inte kan påverka, så sker det emellanåt. Jag kan inte göra något åt det förflutna det som har varit, har varit. Det är framtiden som jag kan påverka.Vad skall jag göra av tiden som ligger framför mig? När vardagen slår mot mig, så känner jag mig inte alltid så himla framgångsrik. Som till exempel när jag förra året valde att lämna en arbetssituation som inte var bra för mig, men tillslut hamnade på ett sämre ställe. Eller att jag, trots att jag mår bättre, har mer ångest och fortfarande dissocierar i tid och otid. Eller att kroppen värker, från topp till tå. Otur eller karma? Ja, ibland undrar jag. Som kristen skall jag förstås inte tro så mycket på karma, det hör ju andra religioner till. Fast det är kämpigt det där, att känna att man ligger efter liksom hela tiden. Att man aldrig når det där framgångsrika, det där som man borde uppnå innan man faller död ner.