Jag har haft tur i livet...

Jag har haft en härlig dag idag, solen skiner och det är varmt ute. Jag gillar verkligen värme. Jag mins en tid då värme var en av mina värsta ångest triggers, nu kan jag njuta av värmen. Det har verkligen hänt mycket i mitt liv, de senaste tre åren.

För de flesta människor är värme en bagatell i livet, lite plågsamt en vindstilla dag, men annars inget som besvärar. För mig var värme något som satte igång en inre biografvisning av det värsta slag. Inre barnförbjudna filmer som rullade oavbrutet i samma takt som värmen steg och jag blev varm. Ångesten bultade hårt i kroppen. Idag är det annorlunda, tack vare min terapeut som har jobbat stenhårt för att jag skall må bättre. Förr orkade jag inte se längre bort än mitten av mardrömsmörkrets inre filmvisningar, men nu ser jag också hur tur jag har haft det i livet som fått en så'n super duper terapeut som hjälpare. Jag kan aldrig återge det hon har gjort i mitt liv med bokstäver, språket är för fattigt. Orden och bokstäverna räcker inte till, även om jag anser mig vara oerhört kreativ rent språkligt sett. Hade jag alla pengar i världen, skulle det inte räcka till för att betala av skulden till henne. Varenda sekund av lycka som jag upplever nu har jag henne att tacka för och jag hoppas hon vet hur tacksam jag verkligen är. Jag tänker att den bästa lönen jag kan ge henne för hennes arbete är att vara just så lycklig som jag bara kan vara. Det är ju inte så att resan är helt avslutad än. Mardrömsfilmerna pluppar upp ibland och rullar på med obarmhärtig intensitet, men idag vet jag att jag inte behöver titta på filmena ensam. Min super duper terapeut finns nämligen där tillsammans med mig och skräckfilmer är inte alls lika läskiga när man har någon att hålla i handen.

Måste bli som ett barn för att blogga...

Har insett att det är mycket svårare att blogga som vuxen, eftersom jag hela tiden tror att man måste ha något särskilt att blogga om för att skriva ett nytt inlägg. En liten vän, Paulina som bara är tio år har nyligen startat en egen blogg och hon har redan skrivit 50 inlägg typ, medan jag har fått ihop 20 inlägg på två år. Bloggande handlar nog mycket om att hitta barnet inom sig och skriva om vardagen så som den kommer...

Det är midsommar

Det är midsommar och året är 2009. Mina tankar är hos Dig, min dotter. Har bundit en krans av fina sommarblommor till Dig och lagt den på din minneslund. Jag hoppas att Du kan se den från Din himmel och känna att jag minns Dig och hur mycket jag älskar Dig. Idag finns Du i mina tankar, som så många andra dagar. Glad midsommar på Dig, älskade Edessa.

Tänka sig, ibland lönar det sig att fråga!

Det var många som sa till mig att det går inte, att det inte är någon idé, men ibland lönar det sig att fråga. Jag har en årligt återkommande odling på min balkong, men eftersom jag bara har morgonsol odlar jag bara i liten skala. Fast begreppet "liten" är förståss relativt. I år har jag 250 liter jord på min balkong, en del skulle tycka att det är mycket, men jag vill ha mer. Så när våren närmade sig slängde jag ut ett mail (med massa härliga argument) till vår nya hyresvärd och frågade om vi hyresgäster kunde få odlingslotter/odlingslådor på vår innergård. Redan samma dag fick jag ett telefonsamtal från "Larsa". "Det skulle inte vara omöjligt, hör av dig längre fram i vår". Och ni vet ju hur det brukar vara med svar som: hör av dig se'n. De löftena brukar rinna ut i sanden. Det var då många sa åt mig att inte hoppas! Att det inte var någon idé! När sen-våren hotade att övergå till sommar, slängde jag på nytt ut ett mail till min hyresvärd och ytterligare ett för att vara på den säkra sidan. Och sedan en dag kom en traktor på besök och tog bort en stor gräsyta. Och efter ett par veckor stod odlingslotterna färdiga att börja användas. Fantastiskt roligt! Och allt det kostade mig var 3 mail och att jag vågade fråga. Jag har lärt mig att om man bara frågar, kan man vinna mycket. Men ofta hejdar man sig själv och börjar tänka som alla andra, att det går nog inte men ibland lönar det sig att fråga. Och nu ser jag fram emot att starta min odling, fast jag har redan tjuvstartat lite och sått rödbetor, morötter och spenat samt planterat ut Paprika, oregano, gräslök, timjan och persilja. Nu längtar jag efter solsken och enligt ordspråket skall det ju komma solsken efter regn. Så jag ser hoppfullt på framtiden, med tanke på allt regnande på sista tiden.

På senaste tiden...

På senaste tiden har jag märkt att jag faktiskt mår bra. Efter att ha mått riktigt dåligt under så lång tid, är det det fascinerande att faktiskt kunna känna att jag mår bra. Det känns härligt att leva. Jag trivs med mig själv. Jag känner mig duktig. Jag klarar av att slutföra projekt jag påbörjar. Jobbet går bra och till hösten skall jag gå upp i tid. Livet flyter liksom på och svackorna som omedelbart brukade följa efter en bra dag kommer mer och mer sällan. Det är så stort. Och mitt i allt det här "braiga" som händer i mitt liv, så har jag skurit mig igen. Kan inte äns komma ihåg när jag hade skärsår senast. Jag förstår ärren på kroppen när det är jobbigt och ångesten slår hårt i kroppen, då är det begripligt. Men nu, när allt är bra och jag mår bra nästan varje dag? Då är det inte begripligt längre, liksom att min tillfälliga ångest så totalt styr mina tankar och vilja. Jag var inte beredd på skära mig, det ligger liksom i det förflutna på något sätt. Det hör inte hemma i mitt liv längre. Jag är nämligen bra, hela jag, rakt igenom. Och plötsligt ser jag hur långt i mitt helande jag har kommit. Det är stort. Skärsåren kan inte sudda ut det, men nu får det vara slut på skärande, för jag vet ju att det hjälper inget alls. Det gör bara ont och ångesten blir större. Det som verkligen hjälper är att prata med någon, att relatera till någon som tycker om en väldigt mycket. Jag har min terapeut Paula i mitt liv, hon är verklig hjälp och alla mina vänner som omger mig kan också hjälpa på ett helt annat sätt än ett sår på benet.

Det är vår i Stockholm= HOPPFULLT!

En film om glädje och människors värde!

Om glädjen inte finns inuti så behöver man söka utanför sig själv och då snubblade jag över denna gobit. Sevärd och tänkvärd film om människors unika värde och kraften i att berätta det för varandra. Spendera 16 minuter och se filmen vet ja...

Att se mitt verkliga värde!

Jag har fått ett "jag-kan-inte" förbud, vilket innebär att jag inte får säga att jag inte kan. Har det hänt dig någon gång? I fall att detta fenomen aldrig har drabbat dig, kan jag berätta att det inte är helt enkelt att undvika meningar som börjar, slutar eller innehåller meningen: "jag-kan-inte". Det händer nämligen ibland att jag säger att jag inte kan saker, fast jag vet att jag kan om jag bara försöker.(O)tur för mig så har jag vissa människor i min omgivning, som letar efter de där sällsynta tillfällena, när jag verkar ha lätt för att nedvärdera mig själv och min egen förmåga. Tja, de behöver inte leta så värst länge, för det där med att se ner på mig själv och fastna i negativa tankemönster har en förmåga att hända av sig självt. Så fort jag konfronteras med någon obekväm sanning, svarar jag nämligen snabbt och bestämt att "jag kan inte"! (Som ett slags desperat försök för att skydda mig från att misslyckas och därigenom även skyddas från att återuppleva mina parentesers psykiska övergrepp av hån och förnedring). Min terapeut påpekar ofta för mig absurditeten i mitt sätt att leva och tänka. Naturligtvis får jag gå omkring och säga saker som "jag kan inte flyga" eller andra saker som jag faktiskt inte kan eller förmår. Det handlar inte om sådana saker. Det handlar mer om hur jag ser på mig själv och min faktiska förmåga, att ge mig själv rättvisa. Jag fastnar nämligen lätt i tanke spiralen "jag kan inte", så till den mildra grad att jag inte äns försöker förändra min situation. Min terapeut vill att jag skall börja tro mer på mig själv och se klarsyntare på mig själv. För tillfället är min blick allt för ofta grumlad av mina parentesers syn på mig och detta hindrar mig från att se mitt riktiga värde och fångar mig i destruktivitetens negativa nät. Jag mister liksom min förmåga att påverka min egen verklighet, vilket är precis vad mina parenteser ville. Så, säg inget till min terapeut, men hon handlar helt rätt då hon ger mig "jag-kan-inte" förbud (hur svårt det än är att erkänna...) Jag behöver den hjälpen för att kunna återta mitt ansvar för mitt liv. Ty, det är bara jag som kan förändra det. Och inte vill jag se på mig själv med mina parentesers ögon hur länge som helst, när mina egna ögon kan se så mycket mer än vad mina parenteser någonsin förmådde.

Martina McBride

Att bli berövad sitt barn. Orden räcker inte till. Alla världens språk tillsammans är för fattiga, för att skriva den smärtsamma berättelsen. Idag får Martina McBrides sång "Where I used to have a heart" skriva en del av min berättelse. Morgondagen kanske medför helt andra ord, men idag får MacBride sätta ord på mina känslor: "I got a hole inside. The doctor just can't stitch". Det är så det känns, där inuti, när jag tänker på Edessa och det korta liv hon fick. Jag låter Martina McBride själv sjunga sina ord och tro mig, hon sjunger dem bättre än jag...

Martina McBride - Where I Used To Have A Heart (Official Music Video) - Free videos are just a click away
Where I used to have a heart by Martina McBride
_____________________________________
Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

There were times when I would hold you
And feel the pounding in my chest
Now I'm just as empty
As a canyon way out west
That's how deep I loved you
And babe, I love you still
To the bottom of this place I'll never fill

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

I guess I'll learn to live with
A different kind of pain
I'm suffering from a sickness
That I cannot give a name
Such a strange sensation
I've never felt before
Missing you has cut me to the core

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

Karaktärsbrist eller bara lättja?

Jag är en människa som nästan helt saknar karaktär, på gott och ont. Jag är fenomenal på att göra upp storartade planer i mitt huvud. Jag har en hel lista på saker som jag vill förändra och allt låter så bra inne i huvudet, men när det kommer till händerna så händer ingenting. Vissa skulle väl inte klassificera det som en brist på karaktär, utan snarare som allvarlig lättja. Men jag tycker det låter bättre att sakna karaktär än att vara lat, så jag håller fast vid min ursprungliga självdiagnos.

Jag har blivit tjatad på, man skulle också kunna säga utmanad, under ett helt års tid att börja träna Yoga. Yoga ska vara väldigt bra för mig, har man sagt. Mitt problem är att jag också tror att Yoga skulle vara väldigt bra för mig och detta borde ju då leda till att jag faktiskt måste börja på Yoga. Men som tur är kräver detta karaktär, vilket jag ju redan har fastslagit att jag saknar, så jag hade hittat mitt kryphål för att slippa. Allt var bra igen och jag levde på i min naiva föreställning om att jag också hade fastslagit detta faktum för alla i min bekantskapskrets, men i julklapp fick jag en underbart rosa Yogamatta. Då man äger en egen Yogamatta ställer det helt andra krav på en själv, man måste helt enkelt börja på Yoga. För om jag inte hade börjat Yogaträna, så hade den där Yogamattan stirrat på mig och gett mig en daglig gnagande dos av dåligtsamvete. Som du förstår hade jag helt enkelt inget annat val än att börja på Yoga.

En fredags förmiddag tog jag alltså steget och gick till min livs första Yoga träning. På mitt badhus där jag tränar, har vi drop-in regel eller först-till-kvarn regel, så jag var ute tidigt för att säker få mitt efterlängtade Yoga kort till passet. Jag var naturligtvis först av alla deltagarna och hade gott om tid för att oroa mig för saker och ting. Fem minuter i tolv var jag således tämligen orolig över att det inte skulle komma några fler deltagare och jag ville inget hellre än att bara gå därifrån, eller så var det bara ett tecken på lättja?! Det är mycket möjligt. Två minuter i tolv dök den ena efter den andra deltagaren upp och till sist också Yogaläraren. Alla andra på Yoga passet hade trendiga svarta sportkläder på sig och var vältränade, trådsmala, vegetariska människor och använde badhusets svarta Yogamattor.(Ja, nu är det ju inte så att jag vet att de var vegetarianer, men fördomsfull som jag är så tror jag det). Jag hade rosa osportiga träningskläder, en väldigt i ögonfallande rosa Yogamatta och låt oss säga att man ser lite mer av mig än de andra deltagarna. Har jag glömt att nämna att jag är helt otränad?! Alla andra deltagarna hade tränat Yoga i flera år tillsammans med Yogaläraren och jag har aldrig någonsin gjort något som ens kan liknas vid Yoga. Och till råga på allt skall man utföra de fysiskt krävande kroppsövningarna, samtidigt som man skall djupandas och dessutom hålla balansen...

Alla hade talat om för mig hur bra Yoga skulle vara för mig, men ingen hade talat om för mig att det skulle vara helt omöjligt att utföra Yoga! Jag upptäckte ganska snabbt att jag i grunden inte var skapt för Yoga ty; armar, ben, rygg, ja hela kroppen var för kort. (Vilket en del hävdar beror på att jag är så otränad och ovig, men jag vet bättre! För det kan ju inte vara fel på mig, då måste det vara fel på Yogan). Förutom att det är helt omöjligt för mig att göra olika Yogapositioner (på grund av ovan nämnda förkorta kropps konstruktion), kan jag inte andas och hålla balansen samtidigt!(Vilket jag givetvis skyller på min PTSD diagnos. Det är ju alldeles för komplicerat att göra flera saker samtidigt, när man är så traumatiserad som mig).

Om detta inte vore nog så var tre väggar av fyra, klädda med speglar! Du inser säkert vid detta laget, att jag anser att det inte är helt enkelt att ytöva Yoga i ovan nämnd miljö, iklädd rosa träningskläder på en ytterst rosa Yogamatta, bland alla dessa vältränade, välbalanserade, svartklädda smalisar. Men om jag helt bortser från att jag stod ut i mängden, med mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, att jag var tredubbelt så stor som alla andra, helt saknade styrka i kroppen, var helt nybörjare på Yoga, var totalt obalanserad i kroppen, att jag inte gillade speglarna så hade jag jätte roligt! Jag gillade verkligen Yoga och jag fick träningsvärk i varenda liten muskel i kroppen (till och med i musklerna som jag inte äns visste om att jag hade). Så om jag står ut med att vara rosa och ut stickande, så kanske jag tillsist lär mig att hitta balansen, andningen och positionerna.

Nu har det gått flera veckor sedan mitt första möte med Yoga. Jag är fortfarande ut stickande i mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, men jag känner mig inte ut stickande längre. Jag är fullt upptagen med att följa instruktionerna, hålla kroppslåsen, andas, byta positioner, försöka hålla balansen och uthärda den fysiska anspänngningen. Jag anser dock fortfarande att jag inte är helt skapt för Yoga, men jag har roligt. Och när man har roligt behövs det mindre karaktär, så kanske är jag trots allt skapad för yogaträning när allt kommer omkring. Men en ordentlig utmaning är det trots allt.