Nu skall jag leva livet.

Men hur gör man? Lever livet alltså? Funderar över vad som är viktigt. Vad jag skall uppnå innan jag faller död ner. Livet har valt en livsväg åt mig, att vara singel och veta att min släkt inte kommer leva vidare genom mig. Vet inte om mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade utsatts för övergrepp, från det att jag var liten tills jag blev stor. Nu är min själ alltför trött och sliten för att ha en relation av det slaget med någon. Jag orkar knappt vårda mina vänskapsrelationer, jag har tur de frodas fastän de får väldigt lite näring.

Det är bara ibland som mina tankar jagar mig. Fastän jag vet att det inte är någon idé att grubbla över det förflutna och saker jag inte kan påverka, så sker det emellanåt. Jag kan inte göra något åt det förflutna det som har varit, har varit. Det är framtiden som jag kan påverka.Vad skall jag göra av tiden som ligger framför mig? När vardagen slår mot mig, så känner jag mig inte alltid så himla framgångsrik. Som till exempel när jag förra året valde att lämna en arbetssituation som inte var bra för mig, men tillslut hamnade på ett sämre ställe. Eller att jag, trots att jag mår bättre, har mer ångest och fortfarande dissocierar i tid och otid. Eller att kroppen värker, från topp till tå. Otur eller karma? Ja, ibland undrar jag. Som kristen skall jag förstås inte tro så mycket på karma, det hör ju andra religioner till. Fast det är kämpigt det där, att känna att man ligger efter liksom hela tiden. Att man aldrig når det där framgångsrika, det där som man borde uppnå innan man faller död ner. 

Valborgsmässoafton

Så var våren hit kallad, valborgs elden betittad för i år i glada vänners sällskap. Traditioner är trevliga inslag i vardagen, speciellt om de följs av en ledig dag dagen efter. I morgon skall jag återigen njuta av livet i soffan och senare på dagen i goda vänners sällskap och filmen Avatar i 3D.

Fick veta att min chef sagt upp sig idag.

Ja, vad säger man? Min chef har sagt upp sig. Det känns som om jag har skrivit det förut, för inte så länge sedan. Men då var det en annan chef på en annan arbetsplats. Men känslan är liknande. Jag valde ju arbetsplats efter chef, så det är ju tråkigt att hon skall sluta. Jag stod henne inte så nära och vi sågs inte så ofta, men vi litade på varandra och tänkte ganska lika om pedagogisk riktning och utvecklingsmål. Nu är det ett glapp, ingen är chef. Vi väntar på besked och i morgon kommer chef-chefen på besök, det kan ju hända att hon har svar på några av våra frågor. Men jag längtar till sommaren, till semestern med bästa sortens kollega från min förra förskola. Det skall bli kul och vilsamt på samma gång. Vem har tid att oroa sig över chefer som säger upp sig, när man har semester att se fram emot...

Våren är här

Krokusen blommar i odlingslotten, blåsipporna är betittade för i år, balkongen röjd och odlingslotten grävd! Ångesten har tagit plats i min själ i vanlig ordning! Det är vår!

Ångest och elände, fast mest handlar det om att städa.

Har haft ganska mycket ångest på senaste tiden och mycket av den har varit kopplad till städning och prylarna i mitt hem som inte har någon bestämd plats (men som naturligtvis kan vara bra att ha någon gång i framtiden). Jag blev inte det minsta tröstad av att min psykiatriker talade om för mig att det är vanligt att städning är ett problem för människor med psykisk funktionsnedsättning och att jag borde överväga att ta emot stöd av soc. och boendestödet. Men jag har redan testat det för länge sedan och bestämde mig då för att aldrig någonsin ta emot hjälp av soc. igen. En känsla som jag tyvärr delar med många människor. Så jag tackade nej så klart och min psykiatriker fick åter igen uppleva sig oförmögen att hjälpa mig. Men han har det gemensamt med min terapeut, att de båda två , hävdar att städning är svårt att klara av när man är traumatiserad och lider av psykisk funktionsnedsättning. Med hjälp av min terapeut har jag hittat en metod för städning som faktiskt hjälpte mig över ångest tröskeln:

• Flytta alla saker till rätt rum.
• Sortera sedan sakerna till rätt plats.

På internet snubblade jag i förmiddags över en annan städmetod: De fem S:en.

• SORTERA
• STRUKTURERA
• STÄDA 
• STANDARDISERA 
• SKAPA VANA

Metoderna har likheter med varandra och det känns lite som om de fem S:en är en fördjupning av min terapeuts metod. Jag känner att de här olika städmetoderna hjälper mig i min vardag och strävan efter att få till ett hem, som det inte ser ut som om det bor en psykiskt sjuk människa i. Allt för ofta ser det eländigt ut och jag får kliva över saker. Intalar mig själv att alla har det så och rör till det lite till. Det är så mitt "stöka ner" ekorrhjul börjar snurra, fortare och fortare tills jag får så mycket ångest, att jag inte kan städa över huvud taget. Men, det är aldrig försent att lära sig nya saker, så nu skall jag börja städa efter ovan nämnda metoder- för hjälp av Soc. tänker jag minsann inte ta! (Boendestöd är en jättebra hjälp som man kan få, missförstå mig rätt, men jag blev så illa behandlad av Soc. så jag tänker aldrig mer utsätta mig för det igen). Förhoppningsvis sköter de andra fall bättre...

Glädjen av att hjälpa andra

Att vara hjälpsam är så himla kul och jag är så glad att jag orkar vara det just nu. Att jag har krafter kvar, utöver jobbet, är inte en självklarhet när det gäller mig. Oftast har jag inte det, vilket märks på dammtussar och bråte som sakta intar yta efter yta i mitt hem. Men ibland glimtar kraften till med sin närvaro och jag får möjligheten att hjälpa någon annan, det är de stunderna som är så himla roliga. I onsdags fick jag bjuda bonus syrran på bio och dessert, det var roligt och trevligt för oss båda. Här om dagen fick jag hjälpa en man som  försökte ta sig fram i en rullstol som bara fastnade i snön hela tiden, min hjälp var välkommen.  I går fick jag hjälpa min kollega att skriva hennes skoluppgift, jag fick lära mig nya saker (spännande) och äta god syriansk mat (gott och trevligt). Min kollega blev nästan klar med sin skoluppgift och kan ta det lugnt i helgen och umgås med familjen, för att jag skriver så snabbt på datorn, jag är glad för att jag kunde bidra till det. När jag klev på tåget idag  fick jag skänka ett pannband till en frusen dam som väntade på ett försenat tåg, som jag fick som bonus när jag köpte en kamera till jobbet. Ofta finns det människor i vår närhet som kan behöva en hjälpande hand om vi bara sänker tempot lite och lyfter blicken.

Om Du vill börja hjälpa andra kan GivingHands vara ett sätt för Dig att förverkliga Din dröm. GivingHands är ett kristet initiativ, som har som syfte att stödja utsatta grupper på Södermalm.  De grupper som de stödjer för tillfället är:

• Ensamstående föräldrar 
• Arbetslösa 
• Långtids sjukskrivna  

GivingHands hjälper dessa grupper med praktiska saker i vardagen och Du kan var med i det projektet/livsgärningen! Besök hemsidan: GivingHands och läs mer om hur Du kan engagera Dig...

Perpektiv

Perspektiv på livet. Hela tiden erbjuds jag möjligheter att välja perspektiv. Hur jag väljer att se på mitt liv, påverkar hur lyckad jag känner mig. Den uppväxt jag har haft, av våld och övergrepp påverkar verkligen den syn jag har av mig själv. Kanske inte längre på en intellektuell nivå, men på den emotionella nivån påverkas jag allt som oftast. Det är inte alltid så att jag upptäcker det, men när jag gör det kan jag välja att se på mig själv utifrån ett annat perspektiv. Jag kan välja att se mina förmågor, istället för mina brister. Jag kan välja att se det jag klarar av att genomföra, istället för allt som jag inte orkar göra. Som idag, till exempel då jag äntligen kastade ut garderoben från vardagsrummet! Men det är lätt hänt att jag bara ser allt som jag inte gjorde idag, städade klart, rensade, möblerade om etc. Ibland kan det vara good enought att ha kastat ur en garderob på en dag. Ibland kommer det nya perspektivet från en vän, som visar mig nya möjligheter och erbjuder mig att göra ett nytt val. Så tacksam för att jag har ett nätverk av goda vänner som stöder mitt helande och växande som människa.

Att känna sitt huvud hela tiden.

Jag vet inte hur det är för någon annan, men jag känner min "hjärnas konturer" inuti mitt huvud hela tiden. Jag vet inte om alla gör det, eller om det har att göra med att jag är dissociativ. Oavsett vilket, tycker jag det är jobbigt. Just nu är det mycket för min hjärna att processa, nya projekt, nya barn och kollegor, hem och husdjur att sköta om, kyrkan och så de sociala relationerna,  planering av en resa till Prag (kul) och så var det det där med sommarsemestern (också kul), intervjuer, handledning och lönesamtal. Inte konstigt att min hjärna blir "tung" i huvudet. Jag vet inte hur jag skall göra riktigt för att få balans i allt det där "görandet". Det går för fort och jag tar på mig för mycket saker, lägger mig på för hög nivå, försöker prestera på hösta nivå hela tiden...Jag tror inte att jag kommer att orka...alltså borde jag göra något åt det nu, innan kraschen kommer...Andas...Andas...Andas...Andas...

Då kan jag lägga till korgmakare på mitt CV

Idag har jag varit på en kurs i pilkorgsflätning. Det var spännande, svårt, pillrigt och ganska roligt. Min vänstra tumme är fortfarande öm efter dagens arbete. Min lärare var mycket tålmodig, men ansåg att jag var mycket långsam. Men hallå, det var många pinnar att hålla reda på och min hjärna är ju lite långsam på grund av PTSD. Jag högpresterade för att vara jag och korgen, ja den blev good enough. Det är ju trots allt min första korg som jag flätat av pil och planterar jag någon hängväxt i den märks det inte ens att den är ganska så skev.

Slöjdverkstad på sportlovslägret