Att leva med konsekvenserna av övergrepp

Dissociation är inte alltid ett symptom på en störning. Alla har förmågan att dissociera. Att dagdrömma, försvinna in i egna tankar när man kör bil på en tråkig raksträcka eller när man läser en bok eller ser en film, det är exempel på dissociation. Det är både vanligt och normalt, alla gör det. För att dissociation skall räknas som en störning, måste dissociationerna störa individens vardagliga funktionssätt. Lever man i en instabil miljö och utsätts för övergrepp ger dissociation individen möjlighet att psykiskt stänga av från den traumatiska upplevelsen de utsätts för. Över tid kan dissociation utvecklas till ett sätt att bemöta vilken stressig situation som helst, vilket i sin tur kan leda till ett kroniskt tillstånd som kraftigt påverkar individens vardagliga liv. Så är det för mig. Jag lever med diagnosen PTSD komplex och DID (dissociativ identitets störning). Men jag vet inte om jag ser på mig själv som en störd person längre. I början när allt var nytt för mig, gjorde jag nog det. Men mycket har hänt sedan dess. Idag är jag stolt över att jag har haft förmågan inom mig att överleva närmare trettio år av svek, tortyr och sexuella övergrepp. Jag är stolt över att jag har delidentiteter inom mig som har hjälpt mig hantera allt det hemska som jag utsattes för. Jag är stolt över mitt inre system och över vår förmågan att fungera tillsammans. Jag är stolt över vår vardag flyter på och för att det går att må bra. Jag är stolt över allt som vi åstadkommit. Idag är jag glad över att jag är en DID-människa. Men det är en komplex fråga också. Jag menar, jag är verkligen glad och stolt över vem jag är, med alla mina delar och andra sidan så är ju ett DID-liv ett komplicerat liv att leva. Inget är enkelt och förutsägbart som DID:are. Och jag är inte alltid självklart positiv till att hitta mig själv som liten i den offentliga världen, det kan vara obekvämt många gånger. Samtidigt vill jag att mina små delar skall få så många erfarenheter av den goda världen som det bara är möjligt. Jag är glad över att jag har toleranta och förstående vänner i mitt liv som tillåter att hela jag får finnas, som hittar på saker att göra med mig och som firar oss när vi fyller år. För om bara människor runt omkring inte skulle vara så dömande och titta så snett på allt som avviker från det som samhället anser vara normalt, skulle livet som DID:are inte vara så svårt. Ofta är det nämligen omgivningen som gör livet som DID:are svårt. För om det inre DID systemet är välfungerande, behöver det egentligen inte vara några större problem att leva med diagnosen i vardagen. Det är i relation med andra som de flesta problemen uppstår, då vissa saker bara inte accepteras och delar av mig själv måste förnekas. Men i mitt hem, i den lägenhet som jag bor i, får hela jag finnas och det är okey. Det vardagliga livet där, tror jag är som vilket annat samboende som helst. Konflikter uppstår och kompromisser måste göras, det bråkas och dörrar slängs igen, disken blir stående, men så ser väl de flestas liv ut ibland eller hur? Skillnaden är bara att det är samma kropp som bråkar och som smäller igen dörren, att det är jag själv som låter disken stå och inte någon annan. Men visst är det tufft ibland, särskilt när minnen tornar upp sig och nya delar av mig själv ploppar upp som ett brev på posten. Men jag tror ändå att fördelarna i slutändan väger tyngre än nackdelarna, för jag skulle verkligen sakna förmågan att spela luffarschack med mig själv och bli förvånad över hur svårt det kan vara att vinna. I början av min helande process var jag 100 % inställd på att sträva mot total integration, idag är jag mer tveksam. Visst ser jag fördelar med att vara helt integrerad, men mina olika delidentiteter har ju blivit mina vänner idag. Och när någon väljer att integreras så förlorar jag på sätt och vis en vän och det uppstår en viss saknad. De blir en del av mig och finns kvar inuti, det vet jag, men det är inte på samma sätt. Jag kan verkligen sakna vissa delidentiteter, Sara 15 är en sådan identitet. Hon var bra hela hon, rakt igenom, alltid precis som jag. Henne saknar jag att prata med. När hon integrerades sörjde jag en vän som jag förlorat. Men livet är väl så i största allmenhet för de allra flesta människor skulle jag tro. Man växer, utvecklas, skaffar nya vänner, lär sig nya saker och förändras i takt med att dagarna och åren går. Det är det som är att leva!

Jag har haft tur i livet...

Jag har haft en härlig dag idag, solen skiner och det är varmt ute. Jag gillar verkligen värme. Jag mins en tid då värme var en av mina värsta ångest triggers, nu kan jag njuta av värmen. Det har verkligen hänt mycket i mitt liv, de senaste tre åren.

För de flesta människor är värme en bagatell i livet, lite plågsamt en vindstilla dag, men annars inget som besvärar. För mig var värme något som satte igång en inre biografvisning av det värsta slag. Inre barnförbjudna filmer som rullade oavbrutet i samma takt som värmen steg och jag blev varm. Ångesten bultade hårt i kroppen. Idag är det annorlunda, tack vare min terapeut som har jobbat stenhårt för att jag skall må bättre. Förr orkade jag inte se längre bort än mitten av mardrömsmörkrets inre filmvisningar, men nu ser jag också hur tur jag har haft det i livet som fått en så'n super duper terapeut som hjälpare. Jag kan aldrig återge det hon har gjort i mitt liv med bokstäver, språket är för fattigt. Orden och bokstäverna räcker inte till, även om jag anser mig vara oerhört kreativ rent språkligt sett. Hade jag alla pengar i världen, skulle det inte räcka till för att betala av skulden till henne. Varenda sekund av lycka som jag upplever nu har jag henne att tacka för och jag hoppas hon vet hur tacksam jag verkligen är. Jag tänker att den bästa lönen jag kan ge henne för hennes arbete är att vara just så lycklig som jag bara kan vara. Det är ju inte så att resan är helt avslutad än. Mardrömsfilmerna pluppar upp ibland och rullar på med obarmhärtig intensitet, men idag vet jag att jag inte behöver titta på filmena ensam. Min super duper terapeut finns nämligen där tillsammans med mig och skräckfilmer är inte alls lika läskiga när man har någon att hålla i handen.

Måste bli som ett barn för att blogga...

Har insett att det är mycket svårare att blogga som vuxen, eftersom jag hela tiden tror att man måste ha något särskilt att blogga om för att skriva ett nytt inlägg. En liten vän, Paulina som bara är tio år har nyligen startat en egen blogg och hon har redan skrivit 50 inlägg typ, medan jag har fått ihop 20 inlägg på två år. Bloggande handlar nog mycket om att hitta barnet inom sig och skriva om vardagen så som den kommer...

Det är midsommar

Det är midsommar och året är 2009. Mina tankar är hos Dig, min dotter. Har bundit en krans av fina sommarblommor till Dig och lagt den på din minneslund. Jag hoppas att Du kan se den från Din himmel och känna att jag minns Dig och hur mycket jag älskar Dig. Idag finns Du i mina tankar, som så många andra dagar. Glad midsommar på Dig, älskade Edessa.

Tänka sig, ibland lönar det sig att fråga!

Det var många som sa till mig att det går inte, att det inte är någon idé, men ibland lönar det sig att fråga. Jag har en årligt återkommande odling på min balkong, men eftersom jag bara har morgonsol odlar jag bara i liten skala. Fast begreppet "liten" är förståss relativt. I år har jag 250 liter jord på min balkong, en del skulle tycka att det är mycket, men jag vill ha mer. Så när våren närmade sig slängde jag ut ett mail (med massa härliga argument) till vår nya hyresvärd och frågade om vi hyresgäster kunde få odlingslotter/odlingslådor på vår innergård. Redan samma dag fick jag ett telefonsamtal från "Larsa". "Det skulle inte vara omöjligt, hör av dig längre fram i vår". Och ni vet ju hur det brukar vara med svar som: hör av dig se'n. De löftena brukar rinna ut i sanden. Det var då många sa åt mig att inte hoppas! Att det inte var någon idé! När sen-våren hotade att övergå till sommar, slängde jag på nytt ut ett mail till min hyresvärd och ytterligare ett för att vara på den säkra sidan. Och sedan en dag kom en traktor på besök och tog bort en stor gräsyta. Och efter ett par veckor stod odlingslotterna färdiga att börja användas. Fantastiskt roligt! Och allt det kostade mig var 3 mail och att jag vågade fråga. Jag har lärt mig att om man bara frågar, kan man vinna mycket. Men ofta hejdar man sig själv och börjar tänka som alla andra, att det går nog inte men ibland lönar det sig att fråga. Och nu ser jag fram emot att starta min odling, fast jag har redan tjuvstartat lite och sått rödbetor, morötter och spenat samt planterat ut Paprika, oregano, gräslök, timjan och persilja. Nu längtar jag efter solsken och enligt ordspråket skall det ju komma solsken efter regn. Så jag ser hoppfullt på framtiden, med tanke på allt regnande på sista tiden.

På senaste tiden...

På senaste tiden har jag märkt att jag faktiskt mår bra. Efter att ha mått riktigt dåligt under så lång tid, är det det fascinerande att faktiskt kunna känna att jag mår bra. Det känns härligt att leva. Jag trivs med mig själv. Jag känner mig duktig. Jag klarar av att slutföra projekt jag påbörjar. Jobbet går bra och till hösten skall jag gå upp i tid. Livet flyter liksom på och svackorna som omedelbart brukade följa efter en bra dag kommer mer och mer sällan. Det är så stort. Och mitt i allt det här "braiga" som händer i mitt liv, så har jag skurit mig igen. Kan inte äns komma ihåg när jag hade skärsår senast. Jag förstår ärren på kroppen när det är jobbigt och ångesten slår hårt i kroppen, då är det begripligt. Men nu, när allt är bra och jag mår bra nästan varje dag? Då är det inte begripligt längre, liksom att min tillfälliga ångest så totalt styr mina tankar och vilja. Jag var inte beredd på skära mig, det ligger liksom i det förflutna på något sätt. Det hör inte hemma i mitt liv längre. Jag är nämligen bra, hela jag, rakt igenom. Och plötsligt ser jag hur långt i mitt helande jag har kommit. Det är stort. Skärsåren kan inte sudda ut det, men nu får det vara slut på skärande, för jag vet ju att det hjälper inget alls. Det gör bara ont och ångesten blir större. Det som verkligen hjälper är att prata med någon, att relatera till någon som tycker om en väldigt mycket. Jag har min terapeut Paula i mitt liv, hon är verklig hjälp och alla mina vänner som omger mig kan också hjälpa på ett helt annat sätt än ett sår på benet.

Det är vår i Stockholm= HOPPFULLT!

En film om glädje och människors värde!

Om glädjen inte finns inuti så behöver man söka utanför sig själv och då snubblade jag över denna gobit. Sevärd och tänkvärd film om människors unika värde och kraften i att berätta det för varandra. Spendera 16 minuter och se filmen vet ja...

Att se mitt verkliga värde!

Jag har fått ett "jag-kan-inte" förbud, vilket innebär att jag inte får säga att jag inte kan. Har det hänt dig någon gång? I fall att detta fenomen aldrig har drabbat dig, kan jag berätta att det inte är helt enkelt att undvika meningar som börjar, slutar eller innehåller meningen: "jag-kan-inte". Det händer nämligen ibland att jag säger att jag inte kan saker, fast jag vet att jag kan om jag bara försöker.(O)tur för mig så har jag vissa människor i min omgivning, som letar efter de där sällsynta tillfällena, när jag verkar ha lätt för att nedvärdera mig själv och min egen förmåga. Tja, de behöver inte leta så värst länge, för det där med att se ner på mig själv och fastna i negativa tankemönster har en förmåga att hända av sig självt. Så fort jag konfronteras med någon obekväm sanning, svarar jag nämligen snabbt och bestämt att "jag kan inte"! (Som ett slags desperat försök för att skydda mig från att misslyckas och därigenom även skyddas från att återuppleva mina parentesers psykiska övergrepp av hån och förnedring). Min terapeut påpekar ofta för mig absurditeten i mitt sätt att leva och tänka. Naturligtvis får jag gå omkring och säga saker som "jag kan inte flyga" eller andra saker som jag faktiskt inte kan eller förmår. Det handlar inte om sådana saker. Det handlar mer om hur jag ser på mig själv och min faktiska förmåga, att ge mig själv rättvisa. Jag fastnar nämligen lätt i tanke spiralen "jag kan inte", så till den mildra grad att jag inte äns försöker förändra min situation. Min terapeut vill att jag skall börja tro mer på mig själv och se klarsyntare på mig själv. För tillfället är min blick allt för ofta grumlad av mina parentesers syn på mig och detta hindrar mig från att se mitt riktiga värde och fångar mig i destruktivitetens negativa nät. Jag mister liksom min förmåga att påverka min egen verklighet, vilket är precis vad mina parenteser ville. Så, säg inget till min terapeut, men hon handlar helt rätt då hon ger mig "jag-kan-inte" förbud (hur svårt det än är att erkänna...) Jag behöver den hjälpen för att kunna återta mitt ansvar för mitt liv. Ty, det är bara jag som kan förändra det. Och inte vill jag se på mig själv med mina parentesers ögon hur länge som helst, när mina egna ögon kan se så mycket mer än vad mina parenteser någonsin förmådde.

Martina McBride

Att bli berövad sitt barn. Orden räcker inte till. Alla världens språk tillsammans är för fattiga, för att skriva den smärtsamma berättelsen. Idag får Martina McBrides sång "Where I used to have a heart" skriva en del av min berättelse. Morgondagen kanske medför helt andra ord, men idag får MacBride sätta ord på mina känslor: "I got a hole inside. The doctor just can't stitch". Det är så det känns, där inuti, när jag tänker på Edessa och det korta liv hon fick. Jag låter Martina McBride själv sjunga sina ord och tro mig, hon sjunger dem bättre än jag...

Martina McBride - Where I Used To Have A Heart (Official Music Video) - Free videos are just a click away
Where I used to have a heart by Martina McBride
_____________________________________
Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

There were times when I would hold you
And feel the pounding in my chest
Now I'm just as empty
As a canyon way out west
That's how deep I loved you
And babe, I love you still
To the bottom of this place I'll never fill

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

I guess I'll learn to live with
A different kind of pain
I'm suffering from a sickness
That I cannot give a name
Such a strange sensation
I've never felt before
Missing you has cut me to the core

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart