Det är vår i Stockholm= HOPPFULLT!

En film om glädje och människors värde!

Om glädjen inte finns inuti så behöver man söka utanför sig själv och då snubblade jag över denna gobit. Sevärd och tänkvärd film om människors unika värde och kraften i att berätta det för varandra. Spendera 16 minuter och se filmen vet ja...

Att se mitt verkliga värde!

Jag har fått ett "jag-kan-inte" förbud, vilket innebär att jag inte får säga att jag inte kan. Har det hänt dig någon gång? I fall att detta fenomen aldrig har drabbat dig, kan jag berätta att det inte är helt enkelt att undvika meningar som börjar, slutar eller innehåller meningen: "jag-kan-inte". Det händer nämligen ibland att jag säger att jag inte kan saker, fast jag vet att jag kan om jag bara försöker.(O)tur för mig så har jag vissa människor i min omgivning, som letar efter de där sällsynta tillfällena, när jag verkar ha lätt för att nedvärdera mig själv och min egen förmåga. Tja, de behöver inte leta så värst länge, för det där med att se ner på mig själv och fastna i negativa tankemönster har en förmåga att hända av sig självt. Så fort jag konfronteras med någon obekväm sanning, svarar jag nämligen snabbt och bestämt att "jag kan inte"! (Som ett slags desperat försök för att skydda mig från att misslyckas och därigenom även skyddas från att återuppleva mina parentesers psykiska övergrepp av hån och förnedring). Min terapeut påpekar ofta för mig absurditeten i mitt sätt att leva och tänka. Naturligtvis får jag gå omkring och säga saker som "jag kan inte flyga" eller andra saker som jag faktiskt inte kan eller förmår. Det handlar inte om sådana saker. Det handlar mer om hur jag ser på mig själv och min faktiska förmåga, att ge mig själv rättvisa. Jag fastnar nämligen lätt i tanke spiralen "jag kan inte", så till den mildra grad att jag inte äns försöker förändra min situation. Min terapeut vill att jag skall börja tro mer på mig själv och se klarsyntare på mig själv. För tillfället är min blick allt för ofta grumlad av mina parentesers syn på mig och detta hindrar mig från att se mitt riktiga värde och fångar mig i destruktivitetens negativa nät. Jag mister liksom min förmåga att påverka min egen verklighet, vilket är precis vad mina parenteser ville. Så, säg inget till min terapeut, men hon handlar helt rätt då hon ger mig "jag-kan-inte" förbud (hur svårt det än är att erkänna...) Jag behöver den hjälpen för att kunna återta mitt ansvar för mitt liv. Ty, det är bara jag som kan förändra det. Och inte vill jag se på mig själv med mina parentesers ögon hur länge som helst, när mina egna ögon kan se så mycket mer än vad mina parenteser någonsin förmådde.

Martina McBride

Att bli berövad sitt barn. Orden räcker inte till. Alla världens språk tillsammans är för fattiga, för att skriva den smärtsamma berättelsen. Idag får Martina McBrides sång "Where I used to have a heart" skriva en del av min berättelse. Morgondagen kanske medför helt andra ord, men idag får MacBride sätta ord på mina känslor: "I got a hole inside. The doctor just can't stitch". Det är så det känns, där inuti, när jag tänker på Edessa och det korta liv hon fick. Jag låter Martina McBride själv sjunga sina ord och tro mig, hon sjunger dem bättre än jag...

Martina McBride - Where I Used To Have A Heart (Official Music Video) - Free videos are just a click away
Where I used to have a heart by Martina McBride
_____________________________________
Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

There were times when I would hold you
And feel the pounding in my chest
Now I'm just as empty
As a canyon way out west
That's how deep I loved you
And babe, I love you still
To the bottom of this place I'll never fill

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

I guess I'll learn to live with
A different kind of pain
I'm suffering from a sickness
That I cannot give a name
Such a strange sensation
I've never felt before
Missing you has cut me to the core

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

Karaktärsbrist eller bara lättja?

Jag är en människa som nästan helt saknar karaktär, på gott och ont. Jag är fenomenal på att göra upp storartade planer i mitt huvud. Jag har en hel lista på saker som jag vill förändra och allt låter så bra inne i huvudet, men när det kommer till händerna så händer ingenting. Vissa skulle väl inte klassificera det som en brist på karaktär, utan snarare som allvarlig lättja. Men jag tycker det låter bättre att sakna karaktär än att vara lat, så jag håller fast vid min ursprungliga självdiagnos.

Jag har blivit tjatad på, man skulle också kunna säga utmanad, under ett helt års tid att börja träna Yoga. Yoga ska vara väldigt bra för mig, har man sagt. Mitt problem är att jag också tror att Yoga skulle vara väldigt bra för mig och detta borde ju då leda till att jag faktiskt måste börja på Yoga. Men som tur är kräver detta karaktär, vilket jag ju redan har fastslagit att jag saknar, så jag hade hittat mitt kryphål för att slippa. Allt var bra igen och jag levde på i min naiva föreställning om att jag också hade fastslagit detta faktum för alla i min bekantskapskrets, men i julklapp fick jag en underbart rosa Yogamatta. Då man äger en egen Yogamatta ställer det helt andra krav på en själv, man måste helt enkelt börja på Yoga. För om jag inte hade börjat Yogaträna, så hade den där Yogamattan stirrat på mig och gett mig en daglig gnagande dos av dåligtsamvete. Som du förstår hade jag helt enkelt inget annat val än att börja på Yoga.

En fredags förmiddag tog jag alltså steget och gick till min livs första Yoga träning. På mitt badhus där jag tränar, har vi drop-in regel eller först-till-kvarn regel, så jag var ute tidigt för att säker få mitt efterlängtade Yoga kort till passet. Jag var naturligtvis först av alla deltagarna och hade gott om tid för att oroa mig för saker och ting. Fem minuter i tolv var jag således tämligen orolig över att det inte skulle komma några fler deltagare och jag ville inget hellre än att bara gå därifrån, eller så var det bara ett tecken på lättja?! Det är mycket möjligt. Två minuter i tolv dök den ena efter den andra deltagaren upp och till sist också Yogaläraren. Alla andra på Yoga passet hade trendiga svarta sportkläder på sig och var vältränade, trådsmala, vegetariska människor och använde badhusets svarta Yogamattor.(Ja, nu är det ju inte så att jag vet att de var vegetarianer, men fördomsfull som jag är så tror jag det). Jag hade rosa osportiga träningskläder, en väldigt i ögonfallande rosa Yogamatta och låt oss säga att man ser lite mer av mig än de andra deltagarna. Har jag glömt att nämna att jag är helt otränad?! Alla andra deltagarna hade tränat Yoga i flera år tillsammans med Yogaläraren och jag har aldrig någonsin gjort något som ens kan liknas vid Yoga. Och till råga på allt skall man utföra de fysiskt krävande kroppsövningarna, samtidigt som man skall djupandas och dessutom hålla balansen...

Alla hade talat om för mig hur bra Yoga skulle vara för mig, men ingen hade talat om för mig att det skulle vara helt omöjligt att utföra Yoga! Jag upptäckte ganska snabbt att jag i grunden inte var skapt för Yoga ty; armar, ben, rygg, ja hela kroppen var för kort. (Vilket en del hävdar beror på att jag är så otränad och ovig, men jag vet bättre! För det kan ju inte vara fel på mig, då måste det vara fel på Yogan). Förutom att det är helt omöjligt för mig att göra olika Yogapositioner (på grund av ovan nämnda förkorta kropps konstruktion), kan jag inte andas och hålla balansen samtidigt!(Vilket jag givetvis skyller på min PTSD diagnos. Det är ju alldeles för komplicerat att göra flera saker samtidigt, när man är så traumatiserad som mig).

Om detta inte vore nog så var tre väggar av fyra, klädda med speglar! Du inser säkert vid detta laget, att jag anser att det inte är helt enkelt att ytöva Yoga i ovan nämnd miljö, iklädd rosa träningskläder på en ytterst rosa Yogamatta, bland alla dessa vältränade, välbalanserade, svartklädda smalisar. Men om jag helt bortser från att jag stod ut i mängden, med mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, att jag var tredubbelt så stor som alla andra, helt saknade styrka i kroppen, var helt nybörjare på Yoga, var totalt obalanserad i kroppen, att jag inte gillade speglarna så hade jag jätte roligt! Jag gillade verkligen Yoga och jag fick träningsvärk i varenda liten muskel i kroppen (till och med i musklerna som jag inte äns visste om att jag hade). Så om jag står ut med att vara rosa och ut stickande, så kanske jag tillsist lär mig att hitta balansen, andningen och positionerna.

Nu har det gått flera veckor sedan mitt första möte med Yoga. Jag är fortfarande ut stickande i mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, men jag känner mig inte ut stickande längre. Jag är fullt upptagen med att följa instruktionerna, hålla kroppslåsen, andas, byta positioner, försöka hålla balansen och uthärda den fysiska anspänngningen. Jag anser dock fortfarande att jag inte är helt skapt för Yoga, men jag har roligt. Och när man har roligt behövs det mindre karaktär, så kanske är jag trots allt skapad för yogaträning när allt kommer omkring. Men en ordentlig utmaning är det trots allt.

A secret to you...

Inser plötsligt att det verkar bli mycket film på den här bloggen och det kan ju bero på flera olika saker. Antingen är jag inte den där värsting bloggaren som jag (ibland) tror mig vara. Eller så påverkar min brist på kabel Tv mig, så till den milda grad, att jag desperat kastar mig ut i cyberrymden och låter mig hänföras av första bästa rörliga bild. Eller så är det bara så enkelt att vissa saker bara måste sägas och då gör YouTube det så mycket bättre, än vad jag någonsin skulle klara av att pränta ner på egen hand. Nåja, vad filmtätheten än beror på hittade jag filmen "The sectet to you" på www.andrumforum.se, ett stödforum för överlevare av sexuella övergrepp, som hade den filmen länkad i en av sina trådar. Och trots att det ligger en hel del dolda filosofier bakom orden i den här filmen, (som jag vid en närmare granskning vet att jag inte skulle hålla med om), så fick filmen mig endå att tänka till om livet. Den fick mig att tänka på hur jag ser på livet och vad jag värdesätter. Jag tar så mycket förgivet hela tiden, vill ha så mycket, strävar efter så mycket... Man kan ju lätt tro att någon som varit utsatt för övergrepp som mig och tagit sig ur det, har en djupare syn på livet och vad som är viktigt. Och kanske är det så till en viss del. Men endå, jag tar så mycket för givet och ser gärna bara mina tillkorta kommanden och det jag tycker mig sakna, istället för att se vad jag har och vad som är viktigt. Idag fick jag tillexempel veta att en vän till mig, som också är en överlevare, har drabbats av en kronisk sjukdom av det allvarliga slaget. Och det förändrar också perspektivet, livet är så flyktigt ibland, så oförutsägbart, så obegripligt och så orättvist. Jag tycker ibland att det ligger så mycket i uttrycket "att leva i nuet" och att ta vara på tiden, men lever jag så i allmänhet? Jag tror inte att jag gör det, i alla fall inte fullt ut. När man lever med sviterna efter ett liv med övergrepp, måste man till viss del leva en dag i taget på grund av minnen, back flash, ångest och dåligt mående, men tar jag vara på allt det vackra runt omkring? Ser jag alltid glädjen? Hör jag alltid fågelsången? Jag tror nämligen att det ofta är i det lilla och obetydliga, som man finner den största livskraften. Så frågan är: Tar jag mig tid att stanna upp och se mig omkring? Gör du det? För jag tror att om vi gör det, infinner sig livskraften på ett helt annat sätt och våra gråa dagar blir mindre gråa. Filmen ger, trots sin filosofi, perspektiv på livet tycker jag. Kanske kan det vara värt att stanna upp i 2 minuter och 35 sekunder för att se filmen...Kanske förändras vårt perspektiv...Kanske förändras vår syn på livet...Kanske går filmen bara obemärkt förbi, men då slösade vi bara 2 minuter och 35 sekunder av vårt liv och det är ju inte hela världen, när allt kommer omkring...

Good Touch!

Under hela hösten sprang diverse upprörda representanter från hyresgästföreningen runt i mitt bostadsområde. De viftade med den ena efter den andra protestlistan, delade ut röda tygbanderoller att hänga ut genom fönstren, anordnade protestmöten och protestmarscher till stadshuset, allt för att försöka få regeringen att stoppa Familjebostäders ut-försäljning av just vårt bostadsområde. Under hela hösten gjorde jag nästan inget annat än att reta mig på dessa representanter. De hade nämligen en viss irriterande benägenhet att alltid ringa på, under bästa kabel Tv sändning (som ekonomiskt nog ingick i hyran, sedan det analoga nätet släcktes ner.) Jag vägrade naturligtvis att skriva på alla dessa fåniga protestlistor de sprang runt med. Det spelade ingen roll hur många olika argument hyresgäst-förenings-representanterna pressade fram, jag sa blankt nej varje gång! Jag ansåg nämligen att det inte spelar någon som helst roll vem som äger mitt hyreshus, så länge jag kan ringa vaktmästaren så fort min kran droppar och elementen tjärvar. Det var i alla fall vad jag trodde då. Nu i efterhand ångrar jag bittert att jag inte skrev under varenda protestlapp, för kanske hade just min namnunderskrift tvingat Familjebostäder att behålla sina hyreshus, i just mitt bostadsområde.

Mitt nya bostadsbolag, blåste mig nämligen på mitt gratis-kabel-Tv-utbud här om dagen! Det är ju omöjligt att tillfredsställa sitt flipp-behov mellan enbart kanal 1, 2 och 4. Det förstår ju vem som helst, utom mitt nya bostadsbolag förstås! Det är upprörande! Man borde inte få göra så mot sina hyresgäster, när man är ett stort och starkt bostadsbolag! Ja, ja, jag vet att man kan betala för att få tillbaka kanalerna, men att betala för något som förrut var gratis bär ju emot, eller hur? I brist på Kabelkanaler att flippa runt på, tvingades jag ta mig an YouTubes utbud. Och då när jag flippade runt som bäst, stötte jag på "Good Touch!" En otroligt söt film med engelsk text, som lär barn vad en bra beröring är för något och vad de kan göra för att skydda sig mot övergrepp. Så kanske var det tur ändå att jag inte skrev under några fåniga protestlistor, för då hade jag kanske aldrig hittat den här filmen?! Offra gärna 10 minuter av Ditt liv för att se filmen, Du kanske lär Dig något nytt som Du kan lära ut till något barn som Du känner. Vilket i sin tur kan leda till att ett barn räddas från att utsättas för övergrepp. Du förstår väl att det är välinvesterade 10 minuter av ditt liv,va?!

Till minne av Edessa...

Concrete Angle a song by Martina Mcbride

She walks to school with the lunch she packed
Nobody knows what she's holdin' back
Wearin the same dress she wore yesterday
She hides the bruises with linen and lace
The teacher wonders but she doesn't ask
It's hard to see the pain behind the mask
Bearing the burden of a secret storm
Sometimes she wishes she was never born

Through the wind and the rain
She stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings
And she flies to a place where she's loved
Concrete Angel

Somebody cries in the middle of the night
The neighbors hear, but they turn out the lights
A fragile soul caught in the hands of fate
When morning comes it'll be too late

Through the wind and the rain
She stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings
And she flies to a place where she's loved
Concrete Angel

A statue stands in a shaded place
An angel girl with an upturned face
A name is written on a polished rock
A broken heart that the world forgot

Through the wind and the rain
She stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings
And she flies to a place where she's loved
Concrete Angel

När jag vaknade var det mörkt ute!

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute. Jag satte mig upp och tittade ut genom fönstret. De många stjärnorna var utspridda över himlen i fantastiska stjärnbildsmönster och lyste upp den annars djupmörka natthimlen. När jag var liten brukade ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att undantränga mörkret. Redan innan jag hade hunnit fylla fyra år, hade jag stor erfarenhet av mörker. Jag föddes nämligen in i en disfunktionell familj som var oförmögen att älska. Jag kände aldrig riktigt att jag hörde hemma där och var ofta rädd. Jag var en tyst och lite udda flicka när jag var liten. Jag kände mig udda i alla fall. Jag stack ut på mitt tysta vis, inget konkret men ändå avvikande. De vuxna på förskolan pratade och diskuterade med varandra, om vad det var som gjorde mig så tyst och avskärmad. Jag hade ju allt man kunde önska sig: välutbildade föräldrar, bodde i villa och var ledig alla somrar och lov. Ingen tänkte på att fråga mig, en fyraåring. Jag visste mycket väl vad det var som gjorde mig så tyst och avskärmad. Men vem vill egentligen lyssna till rösten av en rädd liten flicka? I brist på andra lösningar, placerades jag på en annan avdelning med färre barn. Där arbetade Louise och Roland eller "Rolle" som han kallades av oss ungar. De hakade inte upp sig på att jag inte ville leka i dockvrån, som de andra vuxna på förskolan hade gjort. Eller att jag bara lekte med killar, ville klättra i träd, snickra och bygga trädkojor. Det var plötsligt helt okey. Rolle och Louise gjorde allt det där med oss ungar. Det kändes att Rolle och Louise såg oss och var intresserade.

Under en av Rolles och mina sagostunder ihop, lyfte han försiktigt upp mig i sitt knä. Jag började streta emot det värsta jag kunde, jag skrek och slog för att komma loss. Rolle släppte inte taget om mig och jag kunde för första gången i mitt liv slappna av och ta emot. Det var då jag förstod. Jag hade, utan att märka det själv, släpp in någon i min tysta avskärmade värld. Jag visste i den stunden, att Rolle hade genomskådat min tystnad. Rolle och senare också Louise såg, det de andra vuxna på förskolan aldrig förmådde att ta in, att min tystnad egentligen var ett högljutt rop efter kärlek. På förskolan, hos Louise och Rolle, fick jag det jag aldrig fann där hemma: den villkorslösa kärleken, människovärdet, uppmuntran och den starka framtidstron. Efter den dagen satt jag ofta i deras knä och lyssnade på sagor. Sagor, där det goda alltid besegrade det onda och jag fick hopp för framtiden igen. Mitt mörker blev aldrig lika mörkt igen efter den dagen. Louise och Rolle, lyste upp mitt liv och blev de första "stjärnorna" i mitt mörker. Senare i livet skulle jag få en hel stjärnhimmel, men det visste jag inte då, när jag bara var fyra år.

Ty, med samma kraft som enda stjärna lyser upp och förändrar det mörkaste mörker, kan en människas villkorslösa kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Jag vill vara ett ljus i någons annans mörker, vill du?