Slöjdhandledareutbildning, kursdag 6

Det är orimligt kallt i Stockholm idag, men jag trotsade kylan och begav mig till slöjdhandledarutbildningen inne i stan. Vi slöjdade i textil idag, på temat fåglar. Fiolen styrde oss igenom dagen och signalerade städning och fika med jämna mellanrum. Det var en mycket mysig slöjddag och snön föll stämningsfullt utanför fönstret, det var bara lägerelden som saknades. Medan vi sydde våra fåglar läste vår lärare en saga om hur djuren hittade sina olika livsmiljöer och platser i skogen. Det skapade en mysig stämning och jag tyckte om sagan, mycket tack vare de färgstarka bilderna som texten målade upp. Efter lunchen satt vi i våra smågrupper och påbörjade grupparbetet och fin planeringen av en termin med "Slöjdklubben". Det var överraskande roligt. Jag är ju som välbekant väldigt duktig på att måla upp hur obehagligt och svårt saker och ting kan bli och min terapeut tycker att jag jämt och ständigt håller på att "måla faan på väggen". Och just det här momentet i utbildningen var ett sådant område som jag liksom inte såg fram emot. Men jag hade väldigt fel. Stämningen i vår grupp var hög och trots att fiolen kom och spelade ville vi inte bryta upp. Så roligt hade vi. Men fiolen gav sig inte, så vi fick tillslut erkänna oss besegrade och packa ihop våra grejer och snällt följa efter fiolen in i slöjdsalen igen.

Eftermiddagen ägnades åt att fläta snören i olika tekniker. Min talang för detta är inte fullt så utvecklad som jag skulle önska. Kontakten mellan hjärnan och händerna är helt klart kraftigt begränsad, troligtvis beroende på min traumatiska uppväxt. Jag är väldigt tacksam över hantverkartraditionens pedagogiska metod att förmedla kunskap, för tack vare den handfasta och ordknappa visa-tekniken, förstod jag till sist hur jag skulle göra. Mina lärare var som vanligt oerhört entusiastiska och försäkrade mig muntert, att när jag väl har vävt sju kilometer snöre, kommer tekniken att sitta i händerna så att vävningen flyter på av bara farten. Och hittills har de ju visat sig vara mycket kompetenta och trovärdiga människor, så jag finner det mycket troligt att jag efter sju kilometer snöre har lärt mig vävtekniken. Nu hoppas jag bara på att jag slipper utsättas för dylikt arbete, inom den närmaste framtiden. Men jag erkänner att mellan garntrasslet och de lyckade vävningarna, var det kul. Jag nöjde mig dock med att göra ett armband. Skosnörelängden är överkurs och får gott vänta till en dålig TV kväll eller något och jag erkänner villigt att jag är lättad över att jag kan köpa mina skosnören i skoaffären. 

Påverkan

Jag känner en massa olika saker hela tiden. En del känslor kommer från mitt förflutna, andra orsakar jag själv, men en hel del känslor överförs till mig från mina delidentiteter. Det är det som gör mitt liv lite bökigt emellanåt. Det är märkligt att gå omkring och känna saker och samtidigt vara medveten om att de inte är mina känslor. Hjärnan förstår hur det hänger ihop, men jag styrs av känslorna. Det borde inte vara känslorna som styr, så här efter fem år i terapi. Jag kan se att jag borde ha kommit längre. Känslomässigt glider jag lätt in i mina delidentiteters intensiva känslosvängningar, hinner oftast inte värja mig. Det påverkar mig. Även de gångerna som jag lyckas förstå vad som händer och skilja på vem som känner vad. Särskilt de små identiteternas känslor påverkar mig. Kanske beror det på att vi står närmare varandra nu och att väggarna mellan oss är svagare. Det är svårt att känna tillsammans med de små. De drabbas så hårt av sina känslor och då vill jag ju hjälpa till. Men jag lyckas inte alltid hjälpa dem och då blir det tungt. Det gör mig ledsen. Jag är ledsen just nu. Vill be om förlåtelse och göra allt bra, jag vet bara inte hur? Vet att det bara är känslorna som spökar, men det känns svårt i alla fall. That's it!

I förkylningens spår

I förkylningens spår känner jag mig både kreativ och utmattad på samma gång. Längtar efter semlor också, men söndagsmyset får vänta tills efter blogg inlägget. Trots förkylning och feber är kreativiteten på topp. Igår gjorde jag äntligen min pilkorg färdig, som jag har tänkt ha i mitt kök som äggkorg. Sydde dit innerfoder och kantband, dekorerade kantbandet med mitt tvinnade garnsnöre. Min terapeut har en äggkorg i sitt kök och det är så mysigt. Det är från henne jag har fått idén, ifall att ni undrar hur jag har kommit på att ha mina ägg i en korg och inte i kylskåpet som alla andra.

När jag letade efter stuvbitar i min tyglåda till ett annat syprojekt, hittade jag ett tyg som jag uppenbarligen hade tänkt att sy en gardinkappa av, så det gjorde jag idag. (Mellan nysningarna och febertopparna, vill säga). Är fortfarande inte säker på om det är en julgardin eller en sommargardin? Nu känner jag mig dock redo för att övergå till den där semlan, som jag pratade om att jag var sugen på. Har en god vän att tacka för att jag kan äta semla idag. Stort tack till Dig!

Tredje semlan, 2011

Om att sätta barnen i fokus

En läsvärd artikel, som vill stärka barnens skydd vid övergrepp, oavsett om brott går att bevisa eller ej. Klicka på länken och läs.

SvD artikel, Rättsprocess hjälper sällan barnen

Vitaminer i glas

Frukost juicen

90% PJ frukost

Har bakat och fikat semlor idag.

Andra semlan, 2011

I eftermiddags åt jag min första semla för i år, medan den fortfarande var ljummen från ugnen. Det var helt fantastiskt. Det var min goda vän som hade bakat semlor till mig eller rättare sagt vi bakade semlorna tillsammans i eftermiddags. Det var både gott och väldigt trevligt. Jag tycker mycket om att fika och umgås med min vän. Vänskap betyder förövrigt väldigt mycket för mig, det gör mitt liv rikt och meningsfullt. Och när vännerna dessutom kan baka semlor, är det bara ännu mer positivt. Ni kan säkert förstå vilken höjdar dag jag har haft idag. Semla nummer två intog jag framför Stjärnorna på slottet, en mycket bra ide tyckte jag. De fem andra ligger i tryggt förvar i frysen som tur är.

Silverfisken-teater om övergrepp

Igenkänningsfaktorn är hög, mer säger jag inte just nu.

Vinterpromenad

Sol och blå himel

Mitt kök

Jag har jobbat hårt i köket i helgen, inte med matlagning den här gången utan jag har oljat in min köksbänk. Det låter kanske inte så jobbigt, men min olja ska smörjas in med hjälp av en skumdyna med sandpapper på. Det kräver sina arm muskler, något som jag efter ett tag kände att min kropp saknade. Men jag överlevde träningspasset och min köksbänk är väldigt fin nu och välstädad för första gången på tre månader. Vilket nog är det skönaste av allt.

Budgetmat

Förberedelserna inför USA-resan är i fullgång. Idag har jag lagat mat på potatis, mjöl, salt och stekfläsk. Bättre och godare budgetmat finns inte. Det bästa med vintern (förutom snön) är att all färsk potatis försvunnit från hyllorna i butiken, så att man kan koka palt igen. Palt görs på rå, fast vinterpotatis och smakar himmelskt gott, om man inte frågar min blivande USA-reskamrat vill säga. Han tycker att Palt är det värsta som finns och vill kräkas av bara doften. Min kära vän har sina brister och hans förakt för palt är en av dem. 

Det var min ungdomskamrat Östens mamma Marie, som lärde mig koka palt. Hon gör för övrigt den godaste palten i världen, i alla fall enligt mig och Östen. Egentligen finns det inte något riktigt palt recept. Man liksom bara höftar till lite eller hoftar som man säger i norrbotten och anpassar mjölet i förhållandet till hur saftig potatisen är.

Mitt palt recept:

Valfritt antal stora potatisar som man river

Salt

Lite för lite vetemjöl

Fyller på med Kornmjöl tills smeten känns bra i handen

Stekt sidfläsk eller stekfläsk

+ Koka sedan palten tills de flyter upp.
Ät palten med smält smör, lingonsylt eller sirap.