Gotska Sandön, dag 2

Dag två, var en ljuvlig dag som jag och Inger spenderade på samma strand, men vi gick åt var sitt håll. Jag utnyttjade min frihet till att gå så lite som möjligt, njuta av sol och bad, en god bok och mina egna tankar på en folktom strand. På kvällen lagade vi en god tonfisksås och kokade pasta till. Det blev en väldigt god måltid.
Recept:
1 burk tonfisk i olja
3 tomater, hackas i fina små bitar
1 rödlök, finhackas
Kapris efter smak och tycke, (fast det skall vara ganska mycket...)
Salt
Peppar
Citronsaft

Gotska Sandön, dag 1

Resan till Gotska Sandön gick hur fint som helst, det var nästan inga vågor alls. Vi kunde prata med varandra Inger och jag, skratta och äta en god toast innan vi var framme på Sandön som de säger i de där trakterna. Väl framme fick vi promenera från Las Palmas, ner till Lägerplatsen. Vi gick längs strandkanten, det var fantastiskt vackert. Det är rofyllt att vandra till vågors brus, men vad jobbigt det är att gå i sand! Puh! På lägerplatsen satt vi upp våra tält och sedan visade Inger runt mig på lägerplatsen, innan vi lagade maten.

Det fanns också ett kökshus, där man lagade maten och förvarade torrvaror i. På uteplatsen fanns det gott om bord att sitta vid, när man skulle äta sin mat. På gården bodde också Glupska Truten, som alltid gjorde svep över lägerplatsen vid mattiderna, för att se om han kunde få sig en godbit eller två. Det fick han ju alltid, så charmig som han var. Bofinkarna kom också flitigt på besök, speciellt vid kvällsfikat då kaksmulorna låg spridda över matbordet. Det finns också sittplatser under ett soltak för större sällskap, eller när det är för varmt/när regnet passar på att ösa ner när man skall äta. När det stormar och är för kallt ute kan man också äta i en matsal. Toaletthus är också bra att ha och det fanns längst ner på lägerplatsen, tillika längst bort från stället där vårt tält stod. Vilket var jobbigast på natten, då jag precis hade lagt mig i sovsäcken och så kände jag att jag var kissnödig. Typiskt...På lägerplatsen fanns det et hus för matlagning, och många bord att sitta vid ute på en öppen gräsplats. Det fanns även ett långbord under soltak, för större sällskap eller att sitta vid när det regnar. När det är sämre väder finns det också en matsal man kan äta sin mat i, eller se film i  som jag gjorde. En liten vandringssväng hann vi ju också med, efter att vi hade lagat till en delikat lunch som vi tog med oss på vår första upptäcktsfärd tillsammans. Vi gick till "sälnästet", men såg inga sälar den gången och sedan vidare till havet och solen.

På kvällen gick vi på kvällsandakt i kapellet, temat var pilgrimsvandring vilket kan passa bra på en vandrings ö som Sandön.

Förbereder mig för sista arbetsdagen före semestern...

Bara en sista arbetsdag kvar innan semestern börjar. Jag låter inte semestern gå till spillo det minsta, inleder starkt med att åka till Gotska Sandön redan dagen efter sista arbetsdagen. Blir upphämtad av min fd. kollega klockan 07.15 på fredag morgon. Det skall bli kul att spendera tid med min vän, för henne är Gotska Sandön hennes paradis på jorden. Jag ser fram emot att bli visad runt på ön, se allt det vackra, känna värmen från solen, vandra, sova i tält, laga mat, skratta, spela spel, bada i det iskalla havet, läsa alla de där böckerna jag aldrig har hunnit med, se film, se solnedgångar och höra havet brusa och fiskmåsar skria. Längtar...

Min Helena

När jag vaknat upp från sorgen efter min goda vän, kan jag se hur mycket hon har betytt för mig genom åren vi känt varandra. Vilken tomhet hon lämnade efter sig. Hennes och min livstråd korsade varandras, för att hon skulle rädda mitt liv. Det är så det känns för mig. Det är sorg och glädje bakom de orden. Helena älskade mig mycket, alltid och rakt igenom, vi var bästa sortens vänner! Det sägs att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för en vän. Hon gav inte "sitt liv" bokstavligt för att rädda mig, men hon räddade mig. Hennes mod gjorde att jag idag kan ha ett rikt liv, fritt från övergrepp. Vi gjorde det tillsammans, Helena och jag. Nu är hon borta, jag får aldrig höra hennes röst igen annat än som en viskning i mitt hjärta. Det är där hon bor nu. Det var rätt att lämna det verkliga livet nu, sa hon. Vi grät båda två! Det gör ont att ta farväl av vänner man tycker om, även då det är rätt på alla sätt och vis!

Jag kommer alltid (om jag inte blir alltför dement) att minnas min Helena, den bästa vän jag haft! Jag har kvar alla minnen, skrivna uppmuntrande ord, hennes och mina favorit filmer och saker som påminner om allt som var Helena. En dag så gör det inte ont längre, jag vet det för jag har varit med förut. Det kommer bli bra det här. "Det jag vet" som Helena skulle ha sagt! Men just nu är det mest gråt jag känner, sorg efter en vän som gått vidare och lever kvar i mitt inre. Tack Helena för åren vi fick ihop, för all hjälp Du gav mig och för Ditt mod som gav mig styrkan att leva!

Fjärdlång, dag 3

Eftersom min fot gjorde väldigt ont redan på morgonen när jag vaknade, bestämde jag mig för att ta den tidiga båten hem. Packade ihop när solen hade torkat tältet från nattens regn, solade lite och haltade iväg till båtkajen. Lite för ivrig att komma hem, skulle det visa sig. Av bara farten bordade jag en betydligt tidigare båt än vad jag hade tänkt och slutdestinationen var också helt fel, under rådande buss strejk. Men Waxholmsbolaget var schyssta nog att släppa av mig på Örnö, där min rätta båt skulle passera 1,5 timme senare. Fick alltså två öar till priset av 1, inte illa av ett misstag. Men utan stukad fot och slaget ben hade vistelsen på Örnö varit mer njutbar förstås. Klockan 18.00 var jag hemma i betongförorten igen. Borta bäst, men hemma good enough!

Fjärdlång, dag 2

Dag två började bra med sol och blå himmel. Efter att ha kört ut myrorna och flyttat tältet, packade jag min ryggsäck och begav mig ut på vandring. Jag valde den blå naturstigen, som ledde till badklipporna. Inte så mycket för att jag hade tänkt bada i det iskalla havet, utan för att jag gillar hav och vågor.

Mitt i skogen, mitt emellan tältet och havet, ramlade jag och stukade foten och slog i det andra benet i klipp-stenarna. (Dessutom bet myror mig, medan jag försökte sköta om mina oplanerade skador). Haltade mig fram mot det svalkande havet för att kyla ned svullnaden av ledbandet som jag stukade i fallet. Det verkade framgångsrikt och svullnade blev inte så farlig. Tyvärr dödade kylan i havet inte riktigt smärtan i foten. Men efter en stunds picknick och bokläsning på klippan, i takt med att det blev hotfullt mulet på himlen bestämde jag mig för att bege mig tillbaka, ifall att det skulle bli regn. Det var en smärtsam vandring, men jag tog mig ner till tältet igen. Lagade lunch av nyplockade kantareller och pasta carbonara.

Till kvällen slog vädret om och det blev en fin solnedgång som jag kunde njuta av utan att behöva gå så långt på foten.

Fjärdlång, dag 1

Det var lite motigt att stiga upp klockan 07.00 på en ledig dag, men går båten mot Fjärdlång klockan 08.45 från Strömkajen måste jag ta tunnelbanan 07.51. Men det är det värt för att ta sig ut i skärgården! Vem kan motstå en skärgårdstripp när himlen är blå och solen skiner?

Väl framme på Fjärdlång efter en närmare tre timmars lång och lika fantastisk båttur, gällde det att hitta en tältplats. Det var så glest med tältare att det var riktigt svårt att hitta vart campingplatsen låg, när jag väl hade hittat den kunde jag välja och vraka.. Men som en god vän skrev på tidslinjen på Facebook, så var det en campingplats som "inger ett visst mått av rekreation i avskildhet" och kan man egentligen ha det bättre: jag, mitt tält, fågelskri och havet nästan helt för mig själv? (Fast på morgonen när jag vaknade hade jag fått ovälkommet besök i mitt tält, en koloni svartmyror hade vaknat till liv och invaderat golvmattan i absiden. De kördes omedelbart ut och tältet flyttades hundra meter bort, ihop om att dessa kryp inte skulle hitta tillbaka).

Och så var det ju midsommar också, med traditionellt firande runt stången och tillsammns med små grodor och enerisnår.

Sista Gudstjänsten i Elim

Pampig lovsång, kyrkan full med folk precis som det skall vara. Nu är sista gudstjänsten i Elimkyrkan firad, sorgligt och roligt på samma gång. Tråkigt att lämna byggnaden där så mycker roligt har skett , men roligt att snart få flytta in i Folkkungakyrkan där nya äventyr skall komma till.

Lillkanin på sommarbete.

Efter mycket om och men, har Lillkanin fått flytta ut på sommarbete en månad senare än vanligt. Hon brukar få flytta ut i början av maj, men våren har ju varit så kall i år så hon fick vänta lite på det goda. Sedan skulle ju klona klippas också och det kan man bara göra mellan 10-15.30 måndag till lördag. Eftersom jag jobbar till fyra varje dag så har det blivit svårt att få till detta med kloklippning och på helgerna har jag varit bortrest. Men skam den som ger sig, den 8 juni fick jag en lucka i mitt gedigna schema. Bokade in en tid klockan 10.00, men när jag kom med mitt vilddjur till kanin, så klippte de inte klor förrän klockan 13.00. Suck, de kunde ju ha kläckt ur sig det när jag ringde och gjorde upp tiden. Men efter några timmar i reseburen återvände jag med kaninen till zoo och fick klorna klippta. Lillkanin skuttade motvilligt ut ur reseburen och skuttade rakt in i buren och där stannade hon kvar. Kortet på Lillkanin togs en vecka senare.

Odlingslotten blommar sommarfint