Idag får livet vara härligt.

Jokkmokk har kommit till Sta'n och livet känns bara så där enkelt härligt. Sitter i min soffa med en varm kopp  kryddoftande te och en nybakad glödkaka med rå Jokkmokkskorv. I frysen ligger två härliga rödingar och i väskan ett par hemstickade tunna yllevantar. Känner att livet inte kan bli bättre än så. Ibland får det vara så enkelt. Livet har lärt mig att leta efter det där goda som gömmer sig överallt och runtomkring mig. Idag ser jag det med lätthet. Så har det inte alltid varit. Vet inte hur många terrapitimmar jag har lagt på att älta kring meningslösheten i tillvaron och känt att jag är den ända förnuftiga personen i rummet. Min terapeut hävdade förstås det motsatta. Så här i efterskott är det ju lätt att erkänna att hon hela tiden hade rätt, men nu kan jag ju se det goda runt omkring mig helt på egen hand och då måste jag ju inte erkänna något, så det är lugnt. Det var trevligt att strosa runt bland alla montrar och överallt höra hemlandstoner i stadsmelodierna runtomkring. Lite hemlängtan till hemlänet får jag allt emellanåt, men den känslan är mycket flyktig. Två veckor om året är idealet. Jag hör hemma i sta'n.

Förlåta och gå vidare.

Idag har det varit en sådan där dag då listan med saker att fylla dagen med, var betydligt längre än vad jag lyckades genomföra. Det gör mig lite "depp-i-deppig". Mest för att jag gav efter i ett läge, då jag hade kunnat prestera bättre. Jag orkar ofta bara göra saker halvklara och fokuserar då på lite onödiga detaljer, som visserligen är viktiga i sig, men kanske inte just nu idag. Men sådant är mitt liv, jag kan bara acceptera att jag funkar som jag funkar. Förlåta mig själv och gå vidare med livet. En konst jag har blivit ganska skicklig på vid det här laget. I morgon är en ny dag som har en alldeles egen lista med saker att fylla dagen med.

Jag kan andas igen.

Idag kom beskedet. Jag fick ett sms från damen som tar emot min post, sekretessen förlängs till september 2013. Jag känner att jag kan andas igen. I ytterligare två år kan jag känna mig trygg med att jag har gjort allt jag har kunnat för att skydda mig från min ursprungsfamilj. Känns väldigt bra om jag får säga det själv.

Att lägga det förflutna bakom sig

Det är en konst, det där självklara. Att lägga saker bakom sig och med säker blick skåda mot framtiden. Det krävs mod att göra det. Vissa saker och en del människor hör inte hemma i framtiden och det måste man våga se. Min ursprungsfamilj hör inte längre hemma i min framtid och verklighet, men har jag lagt dem bakom mig? I bland tror jag det, men så slår sanningen emot mig med skoningslös kraft. Ett minne, en glimt av det som var, krossar allt i sin väg. Skoningslöst rivs såren upp. Jag blöder. Ångesten hugger tag i det mest sårbara, det som är längst inne. Saknaden, ekar i natten. Av någon anledning är det alltid värst på natten.

Det krävs mod att lyfta blicken och skåda det som nu är, utan att ständigt blicka bakåt på det som en gång var. På egen hand irrar jag runt i spiraler från förr. Slits isär av bojor från mitt förflutna. Tankarna, låser sig. Mina otränade ögon, ser inte möjligheterna runt omkring mig. Mitt i den där hopplösheten har jag tur. Jag vet det. Jag har en trogen guide som gång på gång samlar ihop resterna av mig och höjer min blick. Avslöjar samvetets lögner. För det är där, jag är som mest sårbar. Hon ger mig redskap som gör det möjligt att hålla min blick stadig och forma framtiden som jag själv vill. Vad skulle jag göra utan henne?

"Sometimes we need to forget some people from our past, because of one simple reason, they just don't belong in our future".

Det är viktiga ord. Jag har gjort mitt val, jag väljer att glömma och jag är rätt bra på det nu mer. Ibland korsar det förflutna fortfarande min livsväg, men jag äger färdriktningen nu och den kan ingen rubba. Jag bygger min framtid den hårda vägen. Steg för steg. Minne för minne. Jag erövrar mark, återtar mitt liv och tar kliv bort ifrån mitt förflutna. Det som en gång var, bestämmer inte längre hur det kommer att bli. Jag är fri att drömma stort. Jag vet att jag har vunnit. Jag lever. Det är beviset och jag har min guide att tacka för det. Du vet vem du är. Tack!

Min granne fick oväntat besök

Jag fick en impuls för en vecka sedan, det var snarare som ett tilltal, men har fegat ur hela veckan. För att korta ner min historia och bara hålla mig till de intressanta detaljerna, så har jag känt hela veckan att jag ville ge mina nya grannar en blomma och hälsa dem välkomna till sin nya lägenhet. Svensk och feg som jag är har jag dock fegat ur varje dag, men så idag beslöt jag mig för att genomföra det jag inom mig kände att jag borde göra. Så jag tog en blomma från mitt fönster, skrev ett trevligt kort och ringde på dörren.

Det blev verkligen uppskattat av min nya granne som är väldigt trevlig och social. Och eftersom hon inte är född i Sverige bjöd hon genast in mig och visade mig runt i hela lägenheten och presenterade mig stolt till sina barnbarn som hon var barnvakt åt. Hon och hennes man flydde från kriget i Serbien för si så där tjugo år sedan och har bott på de flesta ställen i Sverige innan de slutligen hamnade här i min förort och nu slutligen i min trappuppgång. Det blev ett långt samtal om krig, solidaritet, orättvisor, livsglädje och möjligheter. Vilket privilegium det var att få ta del av hennes livsberättelse. Det berörde mig och jag är glad att jag följde min inre röst och ringde på. Jag fick både fika och lunch innan jag gick hem för att ta itu med städningen inför eftermiddagens besök av goda vänner. Jag tror att mitt oväntade besök gladde henne mycket. Små saker som vi gör för varandra sätter spår i människors liv och kan förändra situationer och verkligheter. Ta tillvara ögonblicken som korsar din väg och gör ett avtryck i människors liv och nästa gång det flyttar in en granne i dörren bredvid gå dit med en blomma!

Jag ska ställa ut på Liljevalchs nästa år

Jag fick idag reda på att jag kommer att få göra ett "löv" till det kollektiva verket ”Ser du löven för alla träd” på Liljevalchs nästa år. Känns väldigt spännande och samtidigt utmanande, hur skall jag få mitt "löv" att sticka ut bland de andra 1999 löven? Vad vill jag att mitt löv skall säga om vem jag är och vilket avtryck vill jag göra i universum? Vad himla kul det kommer att bli. Yes, it made my day. 

"Ser du löven för alla träd" är ett projekt i samband med Hemslöjdens 100-års jubileum. På Liljevalchs kommer hundra träd att växa fram, ett för varje år som Hemslöjden har funnits och är insamlade från norr till söder. Varje träd består av tjugo löv och kommer ha en silhuett som har inspirerats av kurbitsen. Löven kommer efter utställningen att säljas till högstbjudande på en auktion, till förmån för VI-skogen som planterar träd i östra Afrika.

Det privata auktoritativa tillträdet

Härliga dagar med goda vänner, en fin skog och goda svampar.

Ett ständigt återkommande problem.

Städning är så svårt. Tänk vad en människa kan stöka till. Kanske är det inte så konstigt men ändå. Tänk om jag kunde ha kontroll även på städområdet och städa varje vecka?! Så mycket lättare livet skulle vara då. Vetheten finns ju i hjärnan, så det skulle vara kul om den kunde rinna ner i musklerna också.
Jag vet ju bättre...men mönstret liksom upprepar sig...månad efter månad...men man lär så länge man lever och jag lever i allra högsta grad. Vilket i sin tur borde innebära att det finns hopp även för mig.

Gamal vänskap som inte rostar

Två dagar i mitt liv

Mitt i det virrvarv som kallas liv korsas våra vägar av vänner som kommer och går, men vissa kommer för att stanna. Jag har en sådan vän. Hon kom in i mitt liv då jag nyss hade blivit tonåring. Mitt liv var kaos och jag hävdade att det var lugnt. Hon såg, utan att se hur det verkligen var, men det var helt enligt min plan. Hon så såg det jag lät henne se. Hon såg min mask och tuffa attityd, avslöjade den och kände frustrationen och hjälplösheten. Hon såg, min ångest, min rädsla och hon kände med mig. Men jag lät henne inte se och känna hur det verkligen var. Jag utnyttjade vilan som hennes medkänsla och trygghet ingav mig, jag använde henne för att avlasta min ångest. Hon var ventilen som gjorde att jag överlevde mitt kaos. Och jag hade tur, hon var den typen av vän som stod kvar, trots hennes känsla av hjälplöshet och frustration. Idag är hon mer nöjd. Jag har konfronterat mitt förflutna och tagit mig ur kaoset jag växte upp i. Jag möter mina rädslor och tar itu med ångesten, när den slår mot mitt inre. Jag tar emot omsorg och medkänsla utan att slå den ifrån mig och gömma mig bakom en fasad av falsk tuffhet. Vår vänskap är idag jämställd. Hon är en mycket fin människa och jag är glad att vi är vänner. Jag var fjorton år när våra vägar korsades första gången och nu är vi båda äldre, men vänskapen finns där. Djupare än någonsin och jag känner mig tacksam och rik som har en vän som hon. Vi hade nyligen två fina dagar ihop i förorten där jag bor och en härlig promenad på söder, en plats vi båda älskar.

Djupa andetag i tider av kris

KBT-tänker...

Andningen fastnar i en klump i halsen. Känner mig missmodig. Mina erfarenheter av myndigheter är ju inte toppen bäst. Har pratat med skatteverket idag och fick en ångestklump i halsen som inte vill ge med sig, trots att jag vet att jag inte kan påverka situationen mer än vad jag redan gör. Alltså kan jag släppa situationen, jag har gjort vad jag har kunnat, nu är det upp till myndighetspersoner att göra sitt jobb efter det regelverk som finns. Jag försöker förnya mitt sekretess skydd och det brukar alltid gå bra, men efter samtal med skatteverket känner jag mig inte säker på att det skall gå vägen den här gången. Delvis för att min psykiatriker inte skriver sitt intyg som han lovade att skyndsamt göra för tre veckor sedan, men också för att skatteverket egentligen vill ha ett mer "riktigt" intyg som stärker hot bilden, typ polisanmälan, besöksförbud, socialtjänst utlåtande etc. Men jag har ju inga sådana kontakter. Och senast i juli fick jag bekräftat att mina förövare inte släppt taget om mig, då jag fick ett "rart" brev från mamma. "Jag älskar dig, det värsta som kan hända en mor är det som händer nu. Snälla hör av dig. Vi mår inte bra så länge vi inte vet vad som har hänt dig." Det är rart i ordens rätta betydelse, det är bara det att det aldrig är rart på riktigt då det är ord skrivna av mamma. Det ligger alltid hot bakom, oavsett hur trevligt och rart skrivet det är. Jag vet det. Men hur polisanmäler man hot omskrivet i kärleks ord? Polisen skulle bara tro att jag var rubbad om jag kom och visade upp det brevet.

Känner mig så maktlös när min trygghet vilar i andras händer, när det inte räcker med att jag gör allt jag kan för att skydda mig själv. Tänk om jag faller på en fyrkantig myndighets utövande person som bara följer sitt fyrkantiga och stela regelverk? Jag som har kämpat så hårt för att ta mig loss från mina föräldrars sexuella nätverk och kämpat så hårt i terapi för att återerövra mitt liv. Jag tänker slåss för min rätt till frihet och skydd.

Började med att personligen överlämna en skrivelse till min psykiatriker, så att han skriver sitt intyg någon gång. Sedan pratade jag med min terapeut som skulle skriva ett ytterligare utlåtande. Fick uppskov med tiden av skatteverket för att få in intyget. Jag har gjort vad jag har kunnat med andra ord, så varför lossnar inte klumpen i halsen? Försöker andas djupt och gå vidare med livet. Tackar Yoga träningen för det...

Idag  sista september när mitt sekretess skydd egentligen går ut, har jag skickat in de sista intygen och nu har jag verkligen gjort allt jag har kunnat och hoppas på rättvisa, under och mirakler. Intyget från min psykiatriker var verkligen välskrivet och jag är glad för det, men jag medger att jag hade varit gladare om jag hade fått det för tre veckor sedan.

Idag den 19 oktober, 2011 fick jag slutligen det besked jag oroligt har väntat på. Fick förlängd sekretess till september 2013 och jag känner att jag kan andas igen.