Det är aldrig för tidigt att börja drömma

USA i sommar- utopi eller verklighet?

Jag har fått förfrågan om att åka till USA i sommar och trots att snön yr utanför mitt fönster, kastar jag mig in i denna vilda dröm. Min plan är att leva enkelt i sex månader, fasta från nya DVD filmer och samla pengar på hög. Sedan skall jag under fyra veckor spendera väldigt mycket pengar på en bilresa tvärs över USA, från NEW YORK till SEATTLE och tillbaka igen. En grym resa, men läskigt att spendera så mycket pengar på sig själv och flyktiga upplevelser. Budgetmässigt hamnar jag med stor sannolikhet på noll kronor efter hemkomsten och får börja om från början med att bygga på min pengahög. Kommer det att vara värt det? Troligtvis. Hur som helst har jag sagt ja. Nu gäller det bara att hålla hårt i slantarna så att det räcker till resan, helst utan att behöva äta nudlar i ett halvår. Önskar mig själv lycka till, men det ser rätt bra ut. Det borde gå. Självförtroendet är på topp, jag har redan mer än hälften av pengarna som behövs. Jag saknar bara 15.000 kr, behöver således bara spara runt 3000 kr per månad. It's doable, som man säger i Amerika..

Julfirande och dagen efter reflektioner

Julen 2010

Att fira jul tycker jag är rätt mysigt nu för tiden. Det borde alltid ha varit så, men jularna i min barndom var  hemska. Fylla, sadism och övergrepp var vardagsmat, vi barn tog rätt mycket stryk under julhelgerna och det är inget som jag längtar tillbaka till. Nu ser mitt liv helt annorlunda ut, tack och lov. Julen blir mer och mer viktig för mig, för varje år som går. Julen är en sådan där högtid som jag behöver och vill återta från förövarna och göra till min egen. Det är därför julen är så viktig för mig. Det är därför jag tänder adventljusen, kokar knäck, rullar köttbullar, gör julgodis, bakar Paulas saffransbullar, klär granen och slår in julklappar. Tiden innan jul blev lite stressig i år, på grund av jobbet och allt jag hade lovat att göra. Julpynt, julgodis, bullbak och köttbullar tog mycket av min tid och ork. Var för sig var det både roligt och mysigt med allt pysslande, men sammanslaget och ihop med jobbet blev det rätt mycket. Vilket resulterade i att själva paketinslagningen i år inte blev min mest kreativa, men alla fick sin present och det är ju trots allt det viktigaste.

Själva julen firade jag med goda vänner i ett kallt Dalarna. Även där fanns en klädd gran, julpynt och julstämning. Men i år grumlades min julglädje lite av att mina vänner ska flytta efter nyår. Egentligen är det inte hela världen, de byter inte ens telefonnummer, men i en sargad själ som min känns varenda förändring. Vissa säger att det är mänskligt att känna sorg och saknad, jag känner mest att det är fånigt. Mina tårar och smärta i själen skulle kännas mer befogad om mina vänner skulle bli missionärer eller något och flytta tusentals mil bort, nu flyttar de inte ens ut ur riktnummer området. Men så är det inte heller själva flytten jag fruktar, utan förändringen i sig. Vi kommer ju att träffas och hälsa på varandra emellanåt, det är inte det, utan själva förändringen av vår relation. Allt det där jag inte vet någonting om än, eftersom det ännu inte har skett. Min hjärna jobbar på högvarv för att komma på det ena efter det andra helvetesscenariot. Fruktan har den inverkan på mig och till en viss gräns kan jag stå emot den, men sedan dras jag med i bara farten och ryggradsreagerar enligt gamla livsmönster. Till skillnad mot förr, är jag idag lite medveten om hur mitt förflutna försöker styra mina tankar och reaktioner och jag gör mitt bästa för att förhålla mig till det och reagera adekvat. Den stora frågan är då om man får känna sorg, smärta och oro inför goda vänners flytt? Är det ett rationellt och adekvat reaktionsmönster, det finns vissa som hävdar det och jag gör kanske bäst i att lita på dem. Jag kommer att sakna det spontana i vår relation. I och med flytten förändras förutsättningarna för att bara titta förbi. Det spontana mötet byts ut mot väl inplanerade middagar. För mig var det just det där spontana, som gav mig en känsla av samhörighet och familjekänsla. Det är samhörigheten jag fruktar att förlora.

Det jag önskade mig mest av allt i julklapp fick jag aldrig, men livet går vidare. När allt kommer omkring kan jag ju inte göra mycket åt att mina vänner flyttar annat än att överleva det, försöka hålla fast i dem och gå vidare i mitt liv. Men nu finns det julglädje kvar att njuta av, så det jobbiga får jag ta tag i senare.

Julbord 2010

Sista ljuset är tänt, men än är det inte jul

Glad fjärde advent!

Julmys

Eftersom jag kommer att vara bortrest över julhelgen så kände jag ett visst behov av att köpa julgranen redan  idag. Egentligen hade jag velat köpa den redan förra helgen, men tiden räckte inte till för det. Men nu står julgranen stolt och fin i mitt vardagsrum, med ljus, glitter och kulor. Jag börjar känna att jag har kontroll på julen nu, julgardinerna är strukna och uppsatta, disken är diskad, igår rullade jag och stekte jag 111 stycken köttbullar till julbordet, lussekatterna är bakade och knäcken är gjord, de flesta julklapparna är köpta och inslagna och med posten i fredags kom min första julklapp! Nu är det bara lite städning som återstår (okey, mycket städning) och så julkrubban förstås. Tycker att det skall bli roligare att ta fram julkrubban än att städa, fast så är det alltid för mig...

Julhälsning

God Jul och ett Fridfullt Nytt År!

Lussebullar

Knäck- jultradition nr 3

Det är faktiskt så att jag inte ratar alla minnen och traditioner från min barndom, även om jag oftast gör det. Att koka knäck på lucia är en tradition som jag har fört med mig in i mitt nya liv. Jag mins min barndoms knäck kok som något positivt. Min gudfar kom hem till oss och kokade julknäcken på lucia varje år. Ett knäck kok som varade i timmar (som jag mins det). När jag spanar i julgodis böcker inför mitt eget knäck kok, är genomsnitts koktiden för knäck bara femton minuter så jag vet inte riktigt vad det var som tog sådan tid. Kanske var jag bara liten och otålig, tiden har ju en förmåga att gå långsammare när man är liten eller så tog knäck kok helt enkelt längre tid förr i tiden. I år har jag i alla fall kokat vanlig knäck, apelsin knäck och apelsin/choklad knäck. Årets knäck fick en aning för kort koktid så de är lite väl mjuka, men de smakar utmärk och det är ju trots allt det som räknas.

Mitt knäck recept
2 dl sirap
2 dl socker
2 dl grädde
1 msk smör
1 dl skållad och hackad sötmandel

Apelsin knäck- tillsätt rivet skal av apelsin
Choklad knäck- tillsätt kakao

Glad tredje advent.

Fjärde ljuset tänt.

Konsten att njuta av livet

Mistral spinner och tar dagen som den kommer

Då jag studerar katten Mistral lär jag mig att ta dagen som den kommer och njuta av livet. Mistral är en sann livsnjutare och sådana som jag har mycket att lära av henne. Idag har jag kommit en bit på vägen, jag bloggar nämligen på min nya dator för första gången. Det märks ingen skillnad för er, men jag njuter av mitt nya, tystare tangentbord. Och nu när jag dessutom har lyckats installera min dator och fått allt att funka, känner jag mig nöjd med att försäljaren inte lyckades lura på mig deras "starta-upp-hjälp" för 900 kr. Trots att min nya dator saknar det lysande äpplet som min själ hade begär efter, är jag nöjd med mitt köp. Min Acer dator och jag är redan vänner och jag ser fram emot att skriva många nya inlägg på den. Med pengarna som blev över (då jag släppte min själs drömdator) köpte jag en extern CD-rom, en skrivarsladd och en fin symaskin. Jag fick dessutom tvåtusen kronor över, som jag kan köpa sytråd och julklappar för. Efter inköpen drabbades jag av den traditionsenliga shoppingångesten och fick välbehövlig briefingterapi vid köksbordet. Medan jag deppade över att min sparhög hade krympt, såg min terapeut så där mysigt nöjd ut över att jag faktiskt har utvecklats och klarar av att hålla en budget, spara och investera mina sparpengar på ett klokt och bra sätt. Att jag kan köpa saker som jag har längtat efter och behöver, tycker hon är strålande. Allt hon sa till mig är logiskt och sant, så jag hade inget annat val än att acceptera att jag är fantastiskt som har klarat av att spara ihop till en ny dator och en symaskin. Min shoppingångest sitter inte i lika länge nu för tiden, så nu kan jag lugnt ta efter Mistral och slänga mig i närmsta soffa, njuta av dagen, min egen duktighet och ta för mig av livet som ligger framför mig. Dessutom har jag hela livet framför mig att spara pengar på och redan när nästa lön kommer kan jag bygga på min sparhög igen. Så det så, som min vän Paulina brukar säga med bestämd röst.

Tvättkväll.

Jag har ett helt badkar med tvätt och det känns ungefär som med ett diskberg, fast värre för det tar mer plats. Så idag har jag bokat tvätt tid, med förhoppning att snart kunna duscha utan att ösa ur kläder, lakan och handdukar från badkaret.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 4

Från får till tråd till tovat tyg

Vi fick lära oss om olika sorters ull och vad man använder den till, utifrån "Bä, bä vita lamm-sången". Det tyckte jag var en rolig start på dagen. Till rocken används den finaste ullen som man tar från ryggen på fåret, kjolen görs av den näst finaste ullen och strumporna görs av den sämsta ullen som man tar från buken på fåret. Det finns två sorters får. Köttfår och Pälsfår, jag gillar båda sorterna. Men idag skulle vi jobba med Pälsfåret, vi fick se och prova olika ullsorter från Lantrasfår. Vi började med att karda ullen, för att sedan spinna den till tråd. Jag var betydligt bättre på att karda ullen än att spinna ullen. Jag är genuint glad att jag inte är ansvarig för att tillverka mina egna kläder, för då skulle jag nog frysa ihjäl eftersom jag varken kan få till en jämn tråd eller sticka. Men ju längre fibrer ullen hade, desto bättre spinnerska blev jag. Så när man genmodifierar fram ett får med en meter lång ullpäls kan jag nog bli en mästerspinnerska, eventuellt. Eller så får jag helt enkelt öva, öva, öva. Alternativt fortsätta köpa mina kläder i affären.

På eftermiddagen började vi att tova. Först gjorde vi bollar. Då tesade man isär ullen och rullade ihop den till en boll. Nästa steg var att blöta händerna i varmt vatten. Ta lite grön såpa på händerna och sedan rulla bollen försiktigt, i väl kupade händer. Sedan la man på mer torr ull och så blev bollen större och större och större. Om man ville fick man sedan skära upp bollen till en blomma. Jag gjorde en av varje, det vill säga en boll och en blomma.

Vi tovade ett platt stycke med händerna. Då la man tre lager ull i olika fiberriktningar. Ett lager på längden, sedan ett lager på tvären och tillslut ett på längden. Stänkte på en varm såpblandning och började med att trycka ner ullen försiktigt med händerna. Fortsatte så tills ullen filtade ihop sig och blev tät. Avslutningsvis valkade man tovningen mot en tvättbräda, för att styva till den lite till.

Vi rulltovade också. Då la vi ut ullen på samma sätt i tre lager på en trägrej som man använder när man gör sushi. Sprejade sedan på den varma såpblandningen och rullade ihop den så hårt man kunde. Sedan var det bara att rulla och rulla och rulla. Tillslut så var ullen fint tovad och väldigt tät. Det var svårare att få tygstycket jämt med bara händerna, då man rulltovade fick tygstycket automatiskt jämna kanter. Det var roligt och lätt att rulltova.

Jag gjorde också en orm. Då började man med att klippa till en ståltråd som man lindade in i skummtvättlappar, detta för att ullen skulle fästa bättre. Sedan var det bara att rulla och rulla och sätta på mer ull. Sedan skulle man rulla och rulla och sätta på mer ull och rulla och rulla. Ni fattar nog nu. Sedan böjer man till den som man vill och dekorerar den med garn, paljetter och pärlor, hur man nu vill göra.

Det är väldigt viktigt att skölja ur all såpa ur det färdig tovade alstret, för annars härsknar såpan och förstör ullfibrerna. Det är värmen och friktionen som får ullen att tova ihop sig och bli tät och slitstark. Ull är ett bra marierial, för ull värmer även om den blir blöt och isolerar såväl mot kyla som värme.Vi avslutade dagen med att tända berättarlyktan och prata om dagen baklänges.

Andra ljuset är tänt, eller i mitt fall första!

Glad andra advent.

Pepparkaksbak- jultradition 2

Adventmys, pepparkaksbak &  julgodis

Idag var det dags för det stora traditionstyngda pepparkaksbaket. Ute gnistrade snön i det bleka solljuset och inne i vårt kök ångade värmen från ugnen. Degen doftade och smakade kryddigt och gott. Årets version av deg var lite svår att kavla ut, vilket satte en del barns- och vuxnas tålamod på prov. Det sägs att Gud inte prövar människan över dess förmåga, men jag tror att vi var ganska nära den gränsen ett par gånger idag. (I alla fall en del av oss). Själv tyckte jag att det var riktigt trevligt och kavel tekniken satt som gjuten i handen, som man brukar säga. Det gällde att kavla lätt och länge, för då blev degen tunn och fin. Detta krävde som sagt sitt mått av tålamod och en del av oss hade mer av den varan än andra. I det stora hela gick dock pepparkaksbaket väldigt bra, trots diverse utbrott och en bränd plåt. Familjens yngsta barn bakade sin första pepparkaka idag med stor framgång, även om formarnas rasslande fångade hennes uppmärksamhet mer än själva pepparkaksbaket. Dessutom förstod hon helt av sig själv, att hon skulle äta mer deg än vad hon bakade, så hon ligger helt rätt i utvecklingskurvan när det gäller pepparkaksbak.

Vi gjorde ett litet experiment i år och kombinerade pepparkaksbaket med julgodis tillverkning. Trots att vår gedigna erfarenhet talar emot att kombinera pepparkaksbak med något mer. Allt tar ju alltid längre tid än vad man tror, vilket i sin tur brukar medföra viss trötthet och utmattning, vilket i sin tur ofta skapar en viss irritation i luften. Det gick dock skapligt får jag lov att erkänna, det var inte fullt så illa som det året när vi kombinerade lussebullsbak, pepparkaksbak och soffomklädnad. Fast det är klart att lite trött i huvudet kände jag mig allt, när vi väl skulle börja att koka kardemummatryffeln och vaniljfudgen. Men det gick och blev tillslut ett ganska lyckat experiment trots allt.

Vinterdag

Med tanke på all snö, så är det kanse dags att ställa in cykeln?

Jag har fuskat

Pepparkakor 2010

Det är 2 december och jag har fuskat för första gången på länge. Jag har tjuvstartat pepparkaksbaket. Jag var hemma från jobbet med en envis förkylning, skafferiet var tomt på fikabröd och kylskåpet var fullt med hemmagjord pepparkaksdeg, jag hade inget val. Två plåtar med väldoftande kaniner, hjärtan, fladdermöss och Mumintroll blev det. Att baka pepparkakor är en av mina fem traditioner så här i jultider. De andra är att: tända tredje ljuset i adventstaken först, att koka knäck på lucia, att ha levande gran med röda- och guldfärgade kulor och att äta palt på julafton (i nödfall på annandagen). Det är trevligt med traditioner tycker jag. I min helande process har det varit viktigt för mig att skapa egna traditioner kring jul och andra högtider, som ett led för att återta högtiderna och göra dem till mina, för att sudda ut de dåliga minnena och ersätta dem med nya, glada och fridfulla minnen istället. Kanske ligger själva välbehaget och tillfredsställelsen i att jag nu för tiden, har just egna traditioner och att jag genom dem revolterar mot mina föräldrars förtryck. Nu gör jag roliga saker inför julen, istället för att vara fast i den ångest jag hade som barn. Det är en stor bedrift och något som jag är väldigt stolt över att jag klarar av. Jag har brutit mig fri.

Att baka pepparkakor klassades i mitt fall, som tradition redan efter första året. Vilket ju egentligen är helt emot reglerna eftersom en händelse/aktivitet per definition måste upprepas åtminstone två gånger, med viss tid emellan, för att räknas som en tradition. Men vi var nya i Stockholm och vilsna i världen, så pepparkaksbaket fick bli en tradition att hålla sig fast i. Allt sedan vi flyttade tillsammans från landet in till huvudstaden, har vi således träffats för att baka pepparkakor tillsammans varje år, någon gång under december månad. I början trevade vi oss fram och blandade köpesdeg, lussebullsbak och ibland till och med soffomklädnad. Tro mig, det var mindre lyckat. Nu mer är vi äldre, visare och mer realistiska med vad tiden räcker till och håller oss till att bara baka pepparkakor. Efter att vi floppat så många år med den köpta degen, (värst var det året som vi tillsatte hel kryddnejlika i degen för att förbättra smaken, prova inte det hemma) har jag tagit över ansvaret för att göra degen. Tack vare Skansen klarar jag uppgiften galant varje år, men jag tillsätter mer kryddor och mindre bikarbonat än Skansen. Gruppen som bakar tillsammans växer och varierar lite från år till år, i takt med att barn föds och nya vänner tillkommer. På lördag, den 4 december 2010, kommer det traditionstyngda årliga pepparkaksbaket att äga rum, i en förort till Stockholm. Det ska bli så roligt och mysigt.

1 December- min födelsedag.

En skuggbild av den jag är.

Idag firar jag min födelsedag. Egentligen har jag redan varit ett år äldre i 21 dagar, om man sneglar på pass och ID-kort. Jag vill fira mig själv på en neutral dag, en dag utan trauma minnen. Så när skattemyndigheten beviljade mig mitt nya namn, passade jag på att byta dag för att fira min födelsedag på. Och så länge jag håller mig till att bara ha födelsedag en gång per år, så reagerar inte omgivningen nämnvärt då dagen skiftar en aning. (Jag har bestämt mig för att hålla mig inom den gränsen). Jag är nu 37 år ung (för jag känner mig inte gammal), singel, barnlös och sjukskriven på 50%. Beroende på hur man har vuxit  upp och vilken kultur man tillhör, kan man utifrån ovan nämnda uppgifter, känna sig både lyckad och misslyckad som människa. Vilken kategori av människa tillhör jag? 

Jag tror alla människor vill vara lyckade. Det vill jag också. Utifrån min ursprungsfamiljs perspektiv på mig är jag dock tämligen misslyckad som person och människa. Jag bröt mig loss från deras destruktivitet och förtyck, jag blev inte en förövare och jag involverade mig inte i deras människohandel- och trafficingnätverk. Jag blev en vanlig, normal människa som helt har brutit med hela släkten och som inte finner mig i att bli utnyttjad längre. Det liv som jag har idag har jag kämpat för att få, det var inget som min ursprungsfamilj ville eller gav mig gratis. Så det är egentligen en enorm bedrift att jag idag lever och fyller 37 år, trots att jag är singel, barnlös och sjukskriven på 50%.

Utifrån min kulturella tillhörighet som frikyrkomedlem så ligger jag nog i en gråzoon. Att vara 37 år, singel, barnlös och sjukskriven pga. psykiatriskproblematik hör inte till det normala och anses nog inte som det mest optimala livsmönstret. Men och andra sidan, vem säger att man måste gifta sig vid 25 och få tre barn innan man har fyllt 40 och dessutom le och stråla av himmelskglädje? Det är faktiskt ingen som har sagt det till mig, men då man vistas i en miljö där det normala är att man gifter sig, får barn och ser allmänt lycklig ut är det svårt att inte känna sig lite misslyckad då ens eget liv är så långt ifrån det livet. Men man kan också se det som att jag är en stark, lyckad person som vågar stå för den jag är. Jag står verkligen för att jag vill vara singel och för att jag inte har några barn (förutom Edessa som de flesta inte vet om och som dog två dagar ung). Jag skäms heller inte för att jag är sjukskriven längre, men jag skryter inte om orsaken till det i kyrkan. Upplever trots allt att psykisk problematik/sjukdom är tabu i kyrkan, precis som i samhället i övrigt. Och det är nog det som drar ner mig i gråzoonen.

Vem är jag då i mina egna ögon? Egentligen är det bara mitt perspektiv, som i längden ska betyda något. Hur ser jag på mig själv? Vem är det som bestämmer hur jag ska se på mig själv? Jag bär med mig en massa olika känslor och tankar i min ryggsäck, som påverkar min syn på mig själv. Min terapeut och hennes familj har hjälpt mig att se det. Så hur förhåller jag mig till det? Allt går inte att skaka av sig så enkelt, en del grejer liksom hänger kvar i känslorna. Det är då man behöver hålla fast i "vetheten", det man vet är sant oavsett hur det känns. För är det något som jag har lärt mig i terapin, så är det att känslor oftast ljuger. Känslor är ofta alltför djupt involverade i trauma minnen och förövarna, för att kunna återspegla den sanna bilden.  Så vad är det jag vet om mig själv som jag kan hålla fast i? I det stora hela vet jag att jag är en otroligt stark person, en överlevare, en streetsmart kvinna. Jag är kreativ och lycklig alla dagar, utom då jag är deppig. Jag är normal med andra ord. Det faktum att jag inte nöjde mig med att vara ett offer och bli en förövare själv, gör mig till en otroligt lyckad person. Det är precis så jag tänker välja att se på mig själv.

Marknad i Sousse

En väldigt mysig och fräsch marknad i ytterkanten av Medinan.

Morgonstund har guld i mun, dag 7

En sen soluppgång. Det var jag som var sen, inte solen.

Jag började min dag med att gå ner till stranden och fotografera soluppgången, men jag passade inte riktigt tiden så solen stod ganska högt på himlen när jag kom dit. Förmiddagen spenderade jag på balkongen täljandes på mina pinnar. Det har nu blivit åtta stycken.

Idag har jag också varit reseguide och guidat mina vänner i Medinan. Det gick lysande om jag får säga det själv och i det här fallet är det bäst att jag har ordet, för om ni frågar dem jag guidade så har de kanske en annan åsikt. Tack vare stadsmuren som omger gamla stan kunde jag inte irra bort oss helt i alla fall, men jag kanske inte valde den närmaste vägen precis. Men och andra sidan fick vi se mycket ringmur, genuina marknader och mycket lokalbefolkning. Det var faktiskt ingen som äns försökte sälja något åt oss och vi behövde aldrig tacka nej till att gå in i någons butik. Målet med dagens utflykt till Medinan var att hitta tillbaka till en väsk-/krims kramsbutik. Och efter mycket om och men och massa fotsteg, hittade jag faktiskt tillbaka till just den butiken. Efter shoppandet vandrade vi vidare i Medinans labyrintgångar och då hittade vi en gång med en trappa uppåt mot höjden. Där fanns det lite ovanligare saker och butikerna var inte alls lika turistinriktade i sitt utbud. Vi stannade till och fikade på ett lite lustigt ställe. Där träffade vi en döv som kom fram till oss och talde om att han inte kunde höra. Sedan gick han sin väg. Efter fikat fönstershoppade vi lite och sedan blev vi så utmattade att vi bestämde oss för att åka taxi hem till hotellet. Tänk att man kan bli så trött av semester. Men innan vi kunde ta en taxi var vi tvungna att leta oss ut ur gamla stan. På vägen ut, gick vi på olika små bakgator och så plötsligt befann vi oss mitt i en prostitionsgränd. Vi vände såklart på klacken och gick snabbt därifrån. Så här i efterhand förstår vi varför den gamle mannen vände sig om och tittade så dant på oss när vi vek ner på den gatan. När vi kom ner och var ute ur Medinas shopping gränder, letade vi upp en taxi som förde oss nästan hem till hotellet. Vi bestämde oss för att gå av vid Supermarket och handla kvällsmat och lite annat smått och gott.

Sammanfattningsvis kan jag säga att vi har sett och upplevt en massa olika saker här i Tunisien och jag känner mig väldigt redo för hemresan i morgon. Det ska bli skönt att komma hem.

Medinan, dag 6

De ser så härligt uttråkade ut.

Idag har jag haft en lugn dag. Satt en stund på balkongen och täljde på mina björk pinnar, badade och njöt av solen (som faktiskt var varmare om man stod upp, jämnfört med om man låg ner). Efter stranden gick vi ut och åt lunch, kalvkotlett med potatis och grönsaker åt jag. Mycket gott och Coca-Colan var lika dyr som vanligt. När vi var mätta och belåtna gick vi in i Medinan, gamla stan i Sousse och tillika stadens basarområde. Det vimlade av gångar och försäljare som ville att man skulle gå in i just deras butik och köpa just deras grejer. Det var en riktigt mysig basar och en del fina saker. Jag shoppade loss rejält och var riktigt slösaktig. Jag shoppade en röd skinväska för 25 kr, en häst i skin för 10 kr och två emaljerade klockor till jul för 20 kr. Sedan besökte vi fruk- och fisk marknaden. Där handlade jag bröd, mandariner, päron och grape för 30 kr. Innan vi tog en taxi till hotellet, fikade vi på ett trevligt fik och jag drack en jättegod färskpressad apelsinjuice.

Sahara resan, dag 4 och 5

Här är vi på Amfiteatern

Nu har jag varit i min öken, fast det är klart själva Sahara tillhör nog inte mig personligen, om jag skall vara helt ärlig och det bör man ju vara i min ålder. För att komma ut till Sahara deltog jag (motvilligt, som den backpacker jag är) i Detures charterbussresa. Vi åkte klockan 06.00 på måndags morgonen och väl ombord på bussen ville jag lugnt somna om, eftersom man ju inte kan stiga upp klockan 06.00 när man har semester. Det var min plan i alla fall. Min rosa Marimekko kudde var med, jag var trött och det var mörkt ute fortfarande. Alla förutsättningar fanns liksom där, men tyvärr medföljde även en skandinavisk guide på resan. Hon var mycket rar och trevlig, men pratade non-stop fram till vårt första stopp. Det blev ingen sömn med andra ord. El Jems amfiteater var målet för vårt första stopp. En timme fick vi på oss att titta runt, det kändes välbekant på något sätt. Har ju trots min ringa ålder, hunnit med att titta på x-antal sådana runt om i världen. Nu kan det kan ju vara så att det inte är alla som har gjort det och då är det kanske rimligt att spendera en timme på en gladiatorarena. Själv spenderade jag uppskattningsvis 45 minuter till att gå runt och små-irritera mig på tidsslöseriet och allt krims krams som såldes i anslutning till turistmålet.

Sedan åkte vi vidare till den berbiska byn Matmata, där vi beskådade vidunderlig utsikt över Atlasbergen och vi besökte även en familj i deras grottbostad. Vet inte hur jag skall ställa mig till det och ena sidan kan man ju tänka att det är lite som Skansen, berberfamiljen spelade upp en scen för att belysa kulturarvet men och andra sidan kändes det märkligt att trava runt som turist i någons (som de påstod) hem, allt medan de tiggde Dinarer. Men det var ju intressant att se en grottbostad mitt ute i Sahara.

Efter Matmata åkte vi till en restaurang och det är ju en tämligen ointressant upplysning, men jag kan säga att maten var god och att det fanns gott om den. Efterrätt fanns att tillgå, men jag höll mig dock till frukten, vissa andra frossade i delikatesserna som inte smakade allt för gott. Sedan åkte vi vidare i vår skrangliga buss till Douz. Där red vi ut på dromedarer tills solen gick ner bakom palmerna och sanddynerna.

I själva verket red vi rakt ut i öknen i 10 minuter, steg av dromedarerna, gick barfota i Sahara sanden i 10 minuter, steg upp på dromedarerna igen och red sedan tillbaka. På vägen ut i öknen så började jag kana bakåt på min dromedar, med sadel och allt. Det slutade med att jag kanade av dromedarelendet. Som tur var hann dramedaren sätta sig ner innan jag och min kropp mötte den kalla Sahara sanden. Det var en mycket märklig känsla, både att kana av en dromedar och att sanden inte var varm. Jag trodde att öken sand alltid var varm så länge solen var uppe. Men det är den alltså inte. Jag gillade förövrigt att rida dromedar och vara mitt ute i Saharaöknen vid solnedgången.

Sedan åkte vi till ett hotell, badade i varm källa, käkade middag, somnade och vaknade. Väckningen var okristligt tidigt, redan klockan 05.00 tyckte Deture att man skulle upp. Bussen avgick efter frukosten och då åkte vi bort till saltsjön Chott El Jerid.

Där fick vi byta transportmedel till jag vet inte vad jag skall kalla dem, brochyren kallar dem landcruisers, jag kallar dem skrangliga, skumpiga saker. I alla fall tog vi oss ut i öknen och körde över saltsjön. Vi åkte ut till en känd oas i området och vandrade ner i en grönskande dal och jag tog vägen genom Atlas bergen tillbaka till bussen. Gick vilse tillsammans med två andra då stigen som vi följde plötsligt försvann och cafét låg långt ner till vänster, flera nivåer längre ner. Men vi kom till rätta utan att någon behövde sända efter hjälp. Och i själva verket var vi ju aldrig vilse eftersom vi hörde vart cafét var, även om vi inte hade någon aning just då hur vi skulle ta oss dit.

Vi skumpade vidare i de så kallade terängfordonen, ut till inspelningsplatsen för kultfilmerna Stjärnornas Krig. Och det var ju lite coolt, även om jag inte skulle rekommendera fordonen eller vägarna dit och hade jag vetat om skumpigheten i förväg vet jag inte om jag hade varit så pigg på utflykten. Men så här i efterhand, då jag med säkerhet vet att jag inte tagit permanent skada, var det ju kul och hur coolt som helst. Ja, lite coolt i alla fall. Lite lustigt egentligen eftersom just de filmerna saknas i min annars så gedigna DVD samling. Något att önska sig i julklapp kanske?När vi äntligen fick lämna dessa fordon, var vi framme vid det hotell som vi skulle äta lunch på. Det var en god buffé, till och med efterrätterna var trevliga och goda utom tårtan. Akta er för tunisiska tårtor som ser goda ut, det är de inte, samma sak med muffins varianterna. Dessutom var Coca-Colan väldigt liten och dyr. Efter maten och toalett besöket, satte vi oss på bussen igen och vår hemresa till Sousse började. Resan avslutades med ett ytterst "meningsfullt" sista stopp, vid den muslimska heliga staden  Kairouan och en shoppingbutik. Jag tror vi var där mest för att shoppingbutiken har ett avtal med Deture, men kanske säger jag bara det för att jag ville hem. Efter 1032 km eller om det var 1270 km (vi tvistar fortfarande om det) + 100 km landcruisers, kände jag mig nämligen rätt färdig med Sahara öknen och jag tror de flesta skulle hålla med mig. Klockan 20.00 entrade vi vårt hotellrum och den hårda sängen har aldrig känts så skön förrut.

Dörrar i Tunisien

Dörrar från min resa.

Sousse, dag 3

Det har varit en dag i min smak, sol, bad, mat och promenad vad mer kan man önska sig av en semesterdag. Den behagliga temperaturen har fortsatt även idag. Vattnet var lika kristallklart idag som igår, kanske en aning kallare om jag skall vara helt ärlig och morgonens promenad längs strandkanten var trevlig. .

På eftermiddagen mulade det till lite och den sköna fleecetröjan var inte en onödig pinal i packningen. Och yllesockorna är inte helt fel heller, på det kalla kakelgolvet. Lunchen åt vi  på "The saloon steakhouse and pub", en restaurang som vårt resebolag Detore rekommenderar. Turistnördigare än så kan det inte bli, men Phiadelfiasteken var god. Sedan promenerade vi ner till Medina genom gränderna och halvfärdiga hotellskelett, tittade runt lite, fikade och promenerade strandpromenaden hem igen.

Så här långt in på semestern kan jag konstatera att vi är rätt bra på att bli blåsta på pengar, efter lunchen gav vi oförtjänt mycket dricks eftersom vi inte hade växel, gårdagens taxiresa skall vi inte tala om och fikat idag blev säkert tre gånger så dyrt, än vad det egentligen skulle kostat. I övrigt har dagen varit lugn och skön, med undantag av träningsvärken i låren. Vilket är märkligt eftersom gårdagens bussrundtur erbjöd föga med motion, men det är förfärligt höga trottoarkanter i detta land och skall man gå på offentliga toaletter krävs det styrka i låren. Nu är klockan 19.21 och jag känner mig redo för sängen. I morgon ringer mobilen klockan 06.00 och Sahara väntar.

Sousse, dag 2

Tänkte att jag skulle inleda med några bilder från mitt hotellrum, det finns många rum att relaxa och ha det skönt i, tyvärr är köket lite litet och koleldat. Nä, det är inte mitt hotell utan ett donerat hem som idag är museum. Men det var en trevlig lya de hade för si så där 200 år sedan. Skulle kunna tänka mig att bo där ett par nätter. Mitt hotell är av det enklare och modernare slaget, med bekvämt avstånd till havet och rätt nära centrum. Lägenhetshotellet, saknar den strålglans som lyan på museet hade. Utsikten över en byggarbetsplats, en bilparkering och diverse skrothögar är inte heller något att skryta över, men om man lutar sig riktigt långt ut över balkongräcket och samtidigt tittar åt vänster ser man faktiskt havet.

Idag har jag alltså (tillsammans med massa andra) varit en riktig charter turist. Jag har lydigt följt guidens anvisningar och hållt mig till gruppen. På dagens schema var det välkomstmöte med efterföljande rundtur. Backpacker turisten i mig har protesterat och känt sig väldigt obekväm med att följa en grupp hela dagen och lyssna till ointressant fakta och smålöjliga skämt. Men är man på charter så är man. Ökenturen till Sahara är dock inbokad tack vare charterbolaget, så inget ont som inte har något gott med sig. Det blir en ökentur med besök på gladiator- och stjärnornaskrig inspelningsplatser, öken safari, besök i en oas, femstjärnigt hotell och massa mat. Hoppas att det blir en trevlig tvådagars utflykt och betydligt mindre "turistigt" än idag. Det är säkert att hoppas på för mycket, jag vet. Jag får anpassa mig och ligga tre steg bakom gruppen och låtsas vara den backpackerturist jag är. Dessutom slipper man alla turister på korten då, ett annars mycket irriterande inslag i charterturismen. Temperaturen har varit trevlig idag + 25 grader och +18 i havet.Vi hann med ett snabbt bad på sen eftermiddagen, då var luften lite sval men det var härlig sandbotten och grönt klart vatten.

Stockholm-Tunisien, dag 1

Spenderade min kväll med att vänta på flyget på Arlanda. 21.30 lyfte vi äntligen, bara en halvtimme sena. Landade i Tunisien klockan 01.30 och transfer bussen avgick klockan 03.00. Klockan är 04.30 och jag har varit på hotellrummet i 30 minuter. Omger mig med en massa teknikprylar, både mobilen, datorn, Ipoden, digitalkameran är med och Internet uppkopplingen är gratis, så jag skall nog klara av att ha semester. Tänker att jag skall hålla alla uppdaterade, men nu skall jag sova för just nu känns det ganska utmattande att ha semester.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 3

Hårdslöjd- från stubbe till färdig korgpinne.

Efter diverse irriterande förseningar och utmattningssymptom tog jag mig till slöjdcirkusutbildningen. Blev en halvtimme sen och missade inledningsfikat, en stor förlust men jag knep ett päron i farten. Idag skulle vi jobba med hårdslöjd och börja göra pinnarna till korgen som är central  inom slöjdcirkuspedagogiken. Korgen är det första man gör tillsammans med barnen när man startar en grupp. Vi fick lära oss hur man hugger ut pinnar  av en färsk björkstam, hur man täljer till dem till fyrkantiga bitar och hur man täljer fram detaljer. Vi rundade till dem nertill så att de passade i en förborrad mall. När det färska träet torkar, krymper träet och bottenplattan kommer därför att ha mindre hål. Själva korgen kommer vi att göra först i januari.

Det blev ingen tråkig tvättdag idag

Idag bestämde jag mig för att inte tvätta utan åka på utflykt istället, egentligen kände jag mig låg och trött och orkade inte det heller. Men ibland måste man bara bestämma att man faktiskt visst orkar, fast man inte gör det. Hur som helst åkte jag till Haga Norra för att strosa runt i Haga parken och se fjärillshuset. Men eftersom istiden har dragit in över mitt Stockholm bestämde jag mig snabbt för att gå in i det tropiska klimatet i fjärillshuset istället. På något sätt känns +25 grader betydligt bättre än -6. Jag acklimatiserade mig väldigt snabbt till det välbehagliga och fuktiga tropiska klimatet som rådde i växthusen. Kameran hade betydligt svårare att hänga med i temperaturskiftningarna och linsen befann sig länge i dimmchock. Men tillslut klickade jag mig fram genom växthusen, 157 kort blev det. Och varje gång jag ställs inför sådana hisnande fakta, så förstår jag inte hur man kunde leva på tiden innan digitalkamerans tid. Hur gjorde man? Hur klarade man sig? Hur kunde man vänta en vecka innan man fick se korten? Hur hade man råd att betala för alla suddiga och skakiga kort? Tack och lov att IT-tiden drabbade världen under min livstid. Hoppas bara att den håller i sig.

Det var en trevlig utflykt och hela jag hade roligt och trivdes bland fiskarna, fjärillarna och små fåglarna. Det var dock inte lika behagligt att kliva ut ur tropikvärlden och in it den bittra verkligheten igen, ute var det fortfarande minus grader och frostbiten mark. Men om två veckor åker jag till Tunisien och då hoppas jag på äkta sol och värme.

Lillkanin tar del av sista skörden.

Att leva i våldets närhet.

Jag har levt i våldets närhet, nästan hela mitt liv. När jag var liten kunde jag känna i luften när jag kom in i ett rum, om det skulle bli en dag av våld och övergrepp eller inte. Jag är fortfarande ganska känslig för sådan där luft, det liksom känns i kroppen och ångesten smyger sig på. Nu lever jag ju ett stilla liv och lämnar sällan soffan, om jag inte jobbar, men i lördags smög sig våldet på mig igen. Inte på mig personligen, men våldet kröp in i mitt rum och min själ, ett kort ögonblick bara. Men tillräckligt för att sabba nattsömnen. Ett fjantigt tonårsgäng på tio stycken tretton, fjorton åringar, gav sig på en kamrat på tunnelbaneperongen utanför mitt fönster. De sparkade honom och försökte kasta ner honom på spåret framför tåget. Killen slet sig och sprang, men blev nersparkad vid trappan igen. Grabben flydde ännu en gång, skrikande kutade han upp och ut  igenom spärren. Blev på nytt ikapp sprungen och nersparkad, uppe vid restaurangen. Tunnelbanevagnen släppte av rusningstrafikens myller av stressade människor. Det bildades en stor ring av människor, som ställde sig och tittade på, medan tio grabbar sparkade på en som låg ner på backen. Bara en späd liten tonårstjej vågade skrika att de skulle ge fan i honom, han ligger ju ner. Hon vågade ta ställning, medan de vuxna runtomkring vara tysta betraktare. Jag stod vid mitt fönster, i min lägenhet. Jag var en betraktare jag också och jag kände att tonårstjejen och jag var ganska lika. Jag ville också skrika va fan håller ni på med. Jag tog den ensamme grabbens parti och ringde polisen, som faktiskt kom till platsen innan misshandeln var över. Det tio tuffa grabbarna, var inte längre så tuffa och sprang för sitt liv. Barnens hjälte Bamse brukar säga att det är fegt att slåss och jag håller faktiskt med, särskillt om man är tio och grabben man sparkar ligger ner. Jag är glad att min uppväxt inte trubbat av mig helt, utan faktiskt hjälper mig ta ställning. Att ha levt i våldets närhet har präglat mitt liv och den jag idag har blivit, på gott och ont. Men jag kommer aldrig att bli en tyst betraktare, jag kommer alltid att ta den slagnes parti.

En undran

Jag undrar varför det alltid är sol och blå himmel ute när man är sjuk? Och grått/blåsigt/regnigt/kallt när man är frisk och kan vara ute? Idag är det soligt, varmt och fint ute och jag ligger hemma, utan röst och med feber. Livet är hårt brukar en 6-årig vän till mig säga och idag känns det hårt och orättvist. Fast jag har ju varit med om större orättvisor i mitt liv, så denna förkylning är ju en bagatell när jag tänker efter. Dessutom har ju ICA börjat med DVD uthyrning till halva priset jämfört med videobutiken, som nu för tiden är mer en snacksbutik än videobutik. Idag skall jag se den nya Robin Hood filmen, som liksom slutar där alla de andra brukar börja. Så den är inte en Robin Hood film i mängden av Robin Hood filmer, men känslan är den samma. Lite mysigt hemtamt liksom. Jag skall nog överleva denna dag också, trots att solen skiner och höstfåglarna tappert kvittrar och jag inte orkar vara ute.

Lillkanin

Jag kan lugnande meddela att Lillkanin inte tog permanent skada av det andliga angreppet hon utsattes för här om dagen. Idag fick jag klappa henne igen. Jag hoppas att jag förvaltar tiden väl och att jag hinner visa henne att det är mysigt att bli klappad, innan päls ömsningstiden är över. Ja, jag misstänker henne fortfarande för att utnyttja mig som pälsborste...

Trenden har vänt

Idag vände trenden. Lillkanin krafsade mig blodig. Men hon stod under andlig påverkan, så det var inte helt och hållet hennes fel. Jehovas vittnen ringde helt idiotiskt länge på dörren och knackade dessutom, eftersom de hörde att jag var hemma. Men jag var bara klädd i morgonrock och så tänker jag inte visa upp mig ens för att köra iväg kvackare. Resultatet blev att min lilla ulliga kanin sprätte till och började riva mig och efter det ville hon inte alls bli klappad. Dumma Jehovas vittnen, säger jag bara. Vi som hade det så trevligt, jag och min lillkanin!

En trevlig dag

Idag har det varit en trevlig och mysig dag, bortsett från att min bank har flyttat utan att säga till. Fick mitt nya bankomatkort idag till Skandia banken och kände mig självsäker när jag gav mig iväg, för Skandia banken är en av få adresser jag hittar till utan problem. Men väl framme så var allt tillbommat och gömt bakom byggställningar och träplank. Och då fick jag plötsligt en vag minnesbild från samtalet med kundtjänst, det var någonting med Sveavägen 44. Tog tunnelbanan och retade mig över förlorad tid och att det skulle komma att krävas en ny stämpel på remsan. Men denna tillfälliga förbittring, byttes snabbt till ett lugn när jag väl fick hålla mitt nya kort i min hand. Jag kände att livet återvände till mig. Insåg hur beroende jag har blivit av en plastbit och kanske borde det ha bekymrat mig, men jag bara njöt av min återfunna frihet.

Träffade PJ idag och det är ju alltid trevligt, även om det idag var en blixtvisit av det snabbare slaget. På eftermiddagen bakade jag rågbullar, för jag har tröttnat på ICAs torftiga brödutbud. Nu doftar hela lägenheten härligt nybakt, skall äta broccoli- och champinjonsoppa till middag och äta mina nybakade rågbullar till. Ja, inte alla 21 förstås, men en eller två lär slinka ner. Hinner dock inte till träningen idag, men det är ingen katastrof. Jag är bra i alla fall.

Lillkanin njuter av sin frihet

Varför gå in i buren för att äta och riskera att bli instängd, det går ju lika bra att äta utanför buren. Min kanin är verkligen egensinnig. Och nu är vår relation mycket spännande. Ni förstår, sedan i slutet av maj har min kanin varit på sommarvistelse på en grön fin gräs- och mossmatta, hon har njutit av livets goda dagar, men i måndags tog jag hem henne till lägenheten igen. Vädret skulle slå om till snö och då är det ju dags att flytta in igen, om man är en liten kanin. Tänkte att hon skulle bli deppig när hon tvingades byta gräsmattan mot Ikea- dörrmattorna, men hon trivs. Slänger sig på rygg och dåsar, skuttar och äter massor av mat och så gör hon en oväntad sak. Hon skuttar fram till mig och vill bli klappad. Det har aldrig hänt förut, men jag säger inte nej. Det är urmysigt. Jag får klappa henne tills jag tröttnar, pälsen yr och jag blir alldeles nerhårad, men det är det värt. Hon myser och gnisslar tänderna och enligt en kaninbok från 1976 så är det kaninens sätt att tala om att den trivs och njuter och som tack står det att kaninen skall slicka mig. Detta gör dock inte min kanin, vilket får mig att misstänka att hon bara utnyttjar mig i sin process att byta päls och ser mig som en gigantisk pälsborste.

En liten unge

 

Var och hälsade på en ny liten människa igår, min kompis dotter, 

1 vecka ung.

Vilken dag "sejer" jag bara, som Paulina brukar säga!

Hatar Sverige. Inte så att jag vill fly landet eller emigrera till Norge eller så. Men det är så fyrkantigt och byråkratiskt i detta land. Sådana här psykiskt störda människor som mig, blir alldeles matta av allt krångel. Och de där förnekade Borderline symptomen påckar på och vill utagera mot diverse fyrkantiga byråkrater och bankfolk. Varför denna upprördhet undrar säkert de flesta (om de återstår några ovetande individer fortfarande, jag har ju varit rätt bra på att muntligt sprida min upprördhet omkring mig). Jo, jag tappade bort min plånbok och var super duktig och gjorde polisanmälan och ringde bank för att spärra bank kort efter konstens alla regler. Och spärrservice frågade om jag ville ha ett ersättningskort och jag sa ja såklart! Och sedan frågade jag vart de kommer att skicka kortet eftersom jag har skyddade personuppgifter. Och då sa tjejen att jamen då kan hon inte utfärda ett nytt kort och tog bort beställningen och så kopplade hon mig till banken. Väl framme på banken och efter mycket om och men sa bank killen att jag kan ju inte få ett internationellt bank kort eftersom de inte kan göra en kreditupplysning på mig eftersom jag har skyddade personuppgifter. Men ett bankomat kort kunde jag få. Men ärligt, vem över 18 år vill ha ett sådant? Jag blev jätte arg och försökte behärskat tala om för honom att min kredit trovärdighet knappast hunnit förändrats på fem minuter och att jag minsann har haft ett internationellt Visa kort hos dem i 8 år. Men det hjälpte inte så jag sa hej då och nej tack till bankkortet. Sedan ringde jag min privata ekonom ansvariga hjälpare, Jan, för han är så bra på att vara arg på inkompetenta människor och system och det brukar sluta med att han får som han vill. Vilket i detta fallet skulle vara gynnsamt för min sak. Under tiden som Jan försöker komma fram till banken, ringer jag skatteverket för att fråga dem hur man gör när man har skyddade personuppgifter och behöver få ett bankkort. Han jag fick prata med hänvisade bara helt oförstående mig tillbaka till banken, de måste veta sa han. Och jag visste ju att det vet dem ju inte alls. Men sedan ringde jag kundtjänst igen och lossades vara en ny kund och då gick det lite bättre, de var mycket vänliga men tog stopp vid kreditkollen igen. Så då frågade jag om han kunde ta reda på vilket kreditföretag de anlitar så att jag kunde ringa dem och fråga hur man kan få ut de rätta papperna som krävdes. För jag tycker ju att det måste gå att få ut sin egen kredit upplysningsuppgift på något sätt. Och medan han kopplar och håller på så tappar han bort mig och efter en lång stunds tystnad i telefonen så blir jag tillbaka kopplad till kundtjänst och en ny handläggare. Hon är väldigt hjälpsam och frågar runt och jag sitter åter med en mycket tyst telefonlur i flera minuter. Sedan hör jag hennes röst igen och hon ber mig vänta hon ska bra kolla en sak till, ny väntan, ursäkta att det dröjer jag ska bara ringa några samtal så återkommer jag, ny väntan som den här gången varar i 10 minuter. Hinner under tiden smsa en kompis, starta det här blogg inlägget, skicka två till sms och sedan var min väntan över. Hon hade ringt någon som i sin tur hade beviljat mig ett internationellt Visa kort. Allt var som det skulle igen. Men det kostade massa dyrbar tid, 3,5 timme allt som allt tog det. Sedan skulle det visa sig att allt var helt i onödan, för min vän hade hittat min plånbok på precis det ställe där jag sa att hon skulle leta. Men då var ju all skada redan gjord och kaoset återställt till det normala igen. Slutet gott allting gott som man brukar säga. Men nästa gång jag tappar plånboken tänker jag bara spärra kortet som obrukbart på bankens egen hemsida. Det är en lärdom jag har fått av den här situationen. Paula och Jan tycker förstås att jag borde ha lärt mig att vara försiktigare med mina saker och mer ordningsam. Men det är nog överkurs...

Nostalgi

Jag ber inte om förståelse, men det här är nostalgi för mig. Om man inte delade min samtid med mig när jag var si så där 15 år, kan man inte begripa det här inlägget. Och de människor som delade min samtid då läser inte bloggen, så jag gör det här inlägget och vet att ingen kommer att förstå. Men det gör ingenting, det är det fina med bloggandet. Det är min plats i cyber rymden, jag bestämmer, ni läsare är maktlösa. Texten i sången (om man nu kan kalla något som KSMB har gjort för sång) är inte ens rumsren och passar inte in i mitt fromma liv som jag lossas leva. Så jag varnar känsliga läsare och alla fromma med för den delen, tryck inte på play knappen. För er som väljer att inte ta del av min meningslösa nostalgi tripp, kan jag lugnt och sanningsenligt trösta er med att ni inte missar något.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 2

Nu kan jag allt om livräddning! Kanske var jag lite väl modig i mitt uttalande nu, men jag har i alla fall tränat på att livrädda barn och vuxna idag. Allt från sår skador till kvävning och livlöshet. Det var svårt att prata och livrädda samtidigt, så jag hoppas att jag har en arbetskamrat som kan larma SOS medan jag livräddar. Men en färdig ifylld adress lapp är en väldigt bra idé tycker jag, för det var väldigt svårt att komma på adress och telefon nummer medan man räknade till trettio på hjärträddningen.

Sedan hade vi luffarslöjd och gjorde en fin ljuslykta. Och tränar man lite på det, så blir den inte sned och vind. Men snett är charmigt inbillar jag mig. Roligt var det i alla fall och fort gick det. Den var klar på en timme. Och luffarslöjd tror jag mina små förskolebarn klarar av och ståltråd är billigt att köpa in.

Slöjdhandledarutbildning, kursdag 1

Idag har jag börjat på min slöjdhandledarutbildning. Det var roligt nästan hela tiden. Jag hatar namnlekar i alla former, men den värsta är att rabbla upp varandras namn när man sitter i ringa och skall minnas allas namn. Ångesten kryper innan för skinnet på mig bara jag hör talas om sådana lekar. Så det första jag lärde mig idag var att jag aldrig skall utsätta några barn för det. När jag väl överlevt namnlekarna gick ledarna igenom kursplanen och idéerna bakom slöjdcirkus och slöjdklubben. Mycket prat blev det. Hemslöjdskonsulenterna är duktiga på fika och det fanns både bullar och svenska frukter: plommon, äpplen och päron. Mums. Lunchen hade jag med mig, jag bjöd mig själv på pizza och en mandarin till efterrätt. Efter lunch fick vi äntligen slöjda. Vi slöjdade i näver och textil. En ordskatt kista skulle det bli, fast i formen av en näverask. Det var jätteroligt och inte alls svårt. Det var bara mysigt.

Chef mötet

Hade laddat gärnet på att diskutera och argumentera med min chef om Slöjdhandledarutbildningen, men vaknade trött och lite förkyld. Morgonen på förskolan kändes rörig och stressig. Tiden tickade iväg. När jag äntligen kunde gå ifrån barngruppen, hade jag bara ett par minuter på mig innan vi skulle gå iväg till skogen. Så jag drog igenom mina argument i ultrarapid inför min chef som nickade och sa: "Vilken bra kurs för dig, den passar dig perfekt. Och klart att du får gå den på arbetstid". Slutet gott allting gott. Nu gäller det bara att hitta dit, för kursen börjar redan på måndag. Läskigt och pirrigt känns det, för jag gillar ju egentligen inte nya saker. Fast sedan, när dom är gamla, då gillar jag dom! Har köpt på mig grapefrukt för att kurera min förkylning som tydligen har bestämt sig för att ta min kropp i besittning.

Slöjdhandledarutbildning

Jag har anmält mig till en slöjhandledarutbildning. Hur gick det till undrar du säkert och lite gör jag det med. Men så här gick det till. Den 20 september, då min sk. mamma fyllde år och jag kände mig som världens elakaste och värdelösaste människa, Googlade jag runt på nätet för att fördriva ångesten. Då korsade mina sökvägar Länshemslöjdskonsulenternas hemsida . Hittade slöjdkursen där och sista anmälningsdag var just den 20 september och klockan var ungefär 23.00 när jag besökte sidan. Eftersom jag klickade med kursbeskrivningen på en gång, anmälde jag mig på stört. Utan att tänka efter.

Jag har ju alltid hävdat att psykiatrin missat när de placerade in mig i Borderline facket för ett par år sedan, men enligt kriterierna är ju impulsivitet ett av kriterierna så kan hända har jag trots allt en sväng Borderline i blodådrorna. För på morgonen därpå kom jag på att jag var sjukskriven och får inte gå kursen, om jag inte övertygar min chef om att få gå den inom ramarna för min arbetstid, som fortbildning. (Vilket jag har för avsikt att göra i morgon klockan 9.00). Slipar på argumenten och känner mig självsäker. Till mitt försvar är kursen helt i linje med vad vi arbetar med på jobbet och mitt i prick på vad jag är intresserad av. Jag får vara kreativ, jag får prova på och lära mig mer om den hårda slöjden, jag får redskap för att kunna skapa och slöjda tillsammans med barnen och kursen är dessutom förlagd på min lediga dag. Alla kriterier finns liksom och jag måste bara få gå kursen. Så jag håller tummarna och väntar spänt på morgondagens möte med chefen.

Att bära varandra

I kyrkan talar vi ofta om att dela varandras bördor. Men hur gör man? Hur går man från ord-babbleri till handling? Jag funderar mycket på det just nu, eftersom en av mina kolleger blivit måltavla för en förälder som inte mår bra och agerar ut. Det påverkar inte bara min kollega, utan hela arbetslaget far illa av dessa falska och fula anklagelser. På ett sätt kan man säga att vi delar hennes börda genom att bära en del av obehaget inom oss. Men, det hjälper ju inte på riktigt. Hur kan man visa att man står upp för sin kollega, att man finns där, på riktigt liksom? Hur fördriver man orättvisor och krossar lögner? Jag känner mig arg och uppskakad å´ min kollegas vägnar, för jag vet att anklagelserna är falska. Jag är arg för att lögnens makt är så stark, så övertygande. Jag är arg för att en oskyldig har drabbats av orättvisa. Mitt i hela den här situationen känner jag ändå att jag äger en slags tillit, att sanningen är starkare i slutstriden. Jag hoppas i alla fall det. Under tiden skall jag försöka vara ett bra stöd för min kollega, mitt arbetslag och barnen på min avdelning. Jag tänker börja med att utnyttja en av mina starkaste talanger, bildskapande och kreativ kommunikation. Jag vill göra ett uppmuntran kort till min kollega. I det kortet kommer sanningen att härska och då måste lögnen fly, om än för ett ögonblick. Jag tänker vila i det.

Måndag.

Upp och hoppa det är måndag! Så pigg kände jag mig inte i morse, när väckarklockan hm. mobilen ringde kl.06.45. Väl framme på mitt underbara jobb, blev gruppen som jag åkte dit särskilt för att vara med på, inställd. Så jag jobbade inne i ateljén istället, jag tror det är tredje gången jag tömmer det rummet på grejer, ställer allt snyggt och sedan går det tre veckor (max), så är det ett lagerutrymme igen. Men skam den som ger sig. Fast det var nära att jag gav upp idag, när skruvdragaren slant och gjorde ett djupt hack i min vänstra tumme. Det är väldigt synd om den tummen, den blir ofta skadad. Har också påbörjat ett mailprojekt i veckan, till konstnärer runt om i Sverige/Stockholm/Botkyrka. Jag ber om att få konstbilder till ett bildarkiv till ateljén och jag har redan fått massa svar.

Jag blev så glad idag.

Jag har i flera veckor tänkt rätt mycket på hur livet har varit och hur min framtid skall bli. Och under tiden har jag jobbat rätt mycket med småsaker här på bloggen, som krävde att jag läste gamla inlägg. Då slog det mig plötsligt hur långt jag har kommit i mitt helande och på väldigt kort tid! Och så kom jag att tänka på Per, min fd. psykolog på MBT-teamet, som gjorde utredningen och alla tester. Tänkte att jag borde skriva och berätta för honom hur bra det faktiskt går för mig, trots allt jobbigt som pluppar upp emellanåt. När jag precis hade skrivit ett handskrivet brev till honom och lagt ner energi och tid på att beskriva hur bra mitt liv är, hur ljust på framtiden jag ser (oftast), så har han slutat på MBT-teamet. Jag började googla runt på nätet och det tog mig ett par timmar, men till sist hittade jag honom faktiskt. Han skall undervisa en kurs i psykologi om Mentaliseringsterapi på KI. Men det fanns en mail-adress och med en mail-adress kan man komma långt. Jag skickade iväg ett mycket välskrivet och kreativt mail, bad om en adress för mitt snigelbrev och avslutade med mitt namn. Idag när jag kom hem från mitt jobb, hade han redan svarat. När jag slog på datorn, så fanns det ett mail från honom där. Och kan ni tänka er, han minns mig! Jag och mitt liv lämnar spår hos andra och det är en härlig känsla! I morgonbitti skall jag posta mitt snigelbrev, för han ville väldigt gärna få ett hedligt snigelbrev, med en roliga serieruta och glada tillrop i. Han är så bra! Jag med och säkert Du med.

Det är roligt att skicka snigelbrev, de tar lite längre att skriva, de kostar 6,00 kr och man måste posta dem i en brevlåda. Dessutom tar ett snigelbrev en till två dagar innan de når mottagaren. Men det är roligt att komma hem och finna ett riktigt brev bland alla räkningarna. Så ta penna, papper och skriv ett snigelbrev till någon du med.

28 Augusti- En dag som förändrade mitt liv.

28 Augusti, 1988 förändrade mitt liv. Jag blev mamma till en fullständigt unik och vacker dotter, Edessa. En röd och skrynklig liten filur som hjärtskärande tog sina första andetag eller gälla skrik, beroende på hur man ser på saken. När jag äntligen fick hålla henne, lugnade hon sig och följde snart mina andetag. Det är en fantastisk känsla det där, att kunna trösta någon som skriker så intensivt. Jag brukar tänka på det när jag möter barnen på mitt jobb eller i bekantskapskretsen, att det är fantastiskt att få vara med och trösta, att barnen känner sådan tillit till mig att de låter sig tröstas. Det värmer inuti. Men det ligger också en sorg i det. Jag borde ha fått trösta Edessa i många, många år. Men hon ryktes bort från mig efter bara två dagar, så nu får jag trösta andra barn i hennes ställe och det är bra det med men inte samma sak. Jag saknar min Edessa!

Idag skulle Edessa ha firat sin 22 års dag, en stor tjej med andra ord. Jag önskar att hon fortfarande fanns i mitt liv. Jag hade velat se henne växa upp, men jag vet att det liv som hon hade fått skulle ha gjort henne mer skada än gott. Jag vilar tryggt i, att hon har det väldigt mycket bättre där hon är nu, i kärlekens centrum, där varken sorg eller tårar finns och i mina tankar och hjärta.

Edessa, Jag älskar Dig, rakt igenom, alltid. Jag har inte glömt.

Nu är komposten på plats

Efter tre timmars slitsamt arbete är nu komposten på plats i odlingslotten. Det blev riktigt bra tycker jag. Känner mig mycket nöjd och stolt över mitt trädgårdsarbete och kompostbygge

Före

Efter

Ett roligt missförstånd...

Var med om en rolig grej igår som jag ser som min plikt att dela med mig av. Cyklade till K-Rauta i Kungenskurva för att handla lite virke. När jag kom hem med mina 29 meter virke, fast snurrad vid cykeln, mötte jag min vaktmästare som självklart undrade vad jag skulle med allt virke till. Jag berättade att jag skulle bygga en kompost i vardagsrummet, vilket ju var lite slarvigt uttryckt kanske, i alla fall blev stackarn alldeles upprörd och förklarade att jag kan ju inte ha en kompost på parketten. Naturligtvis förstår jag det, så jag förklarade lugnande att jag bara har vardagsrummet som byggrum, komposten skall jag ha i odlingslotten. Ett väldigt roligt missförstånd...
Efter x antal spikar, skruvar och beslag blev min lilla kompost färdig till sist. Nu står den oljad och fin inne i mitt kök så det blir mickro mat till middag idag.

Vad skall jag äta?