Ja nu är min resa snart slut, om en liten stund skall jag borda planet som skall föra mig hem till Stockholm. Här på Kallax har jag full pott på 3G nätet. Det går fort att blogga igen, en försmak om vad som komma skall. Det fina med semester är att man kommer hem igen, till allt det där välkända, slentrianmässiga, hemtama. Men semesterresor har definitivt sin charm och besök hos goda vänner kan man inte få för mycket av. Hur sammanfattar man en vecka som den här? Det har varit en naturskön resa som har präglats av djupa och lättsamma samtal om livet och tron. Ett möte mellan två vänner, två själar som känner varandra väl och som kan ta vid där de slutade sist. Jag har dessutom, under resans gång, erövrat vissa insikter och en riktigt omskakande sådan:1. Min själ ropar: att här, i Norrbotten, där hör jag hemma!
2. Min kropp signalerar tydligt, med värk och astma, att här finns det förövare. Här är det farligt, håll dig långt borta härifrån.
3. I Stockholm, långt från ursprungsfamilj och förövare, där vill jag bo.
4. Coca-Cola är inte gott! (Det är den omskakande insikten, till Kjell-Axels stora glädje)...
Nu baserar högtalarna ut att det är dags att gå ombord, så jag sätter punkt här. Resan har nått sitt slut och jag säger adjö till Norrbotten och Luleå för denna gången. Men i mitt hjärta, där vet jag, att våra vägar kommer att korsas igen. Kliché, jag vet...
